Victor de Almeida är terapeut och jobbar på ett behandlingshem. Han har också ett eget intervjuprogram på Youtube, Dialogiskt, där såväl kriminella som partiledare har medverkat, och i veckan kom Kramen från helvetet, boken om hans liv, ut.
– Mitt liv var väldigt dramatiskt redan från början. Mitt tidigaste minne är av ett sexuellt övergrepp som jag utsattes för av min barnflicka. Jag var också sjuklig som barn och hade salmonella flera gånger. En gång var jag så dålig att de beställde en kista till min begravning. Det var så man gjorde på Kap Verde på den tiden. Men min mamma hade lärt känna en svensk läkare, Sven Aschberg, och ringde honom. Han räddade mitt liv.
Det är på Kap Verde han är född. Pappan var inte närvarande i sonens liv och när Victor de Almeida var fyra år försvann även hans mamma. Hon reste till Sverige för att bygga upp en ny tillvaro åt sig och sonen, men ingen berättade för Victor vart hon tagit vägen eller när hon skulle komma tillbaka. När han var fem kom hon och hämtade honom.
– Under året hon var borta hade hon skaffat både jobb och lägenhet. Vi bodde i Nacka. Det var ett idylliskt område att växa upp i. Vi lekte röda och vita-rosen. Alla var med, även de stora barnen. De var säkert sexton-sjutton år gamla. Det är knappt någon som tror det, men så var det. Det var en rolig tid.
Victor de Almeida”Det var förvirrande att den kärlek man kunde få när han var nykter var helt borta när han drack.”
Han fick en styvfar som hade problem med alkohol.
– Han var en fantastisk människa när han inte drack. Han var periodare och när han drack så var han frånvarande, gränslös och självföraktande. Han slog mig ofta. Det var förvirrande för ett barn att den kärlek man kunde få när han var nykter var helt borta när han drack. Han var som Dr Jekyll och Mr Hyde. Vi bodde på tredje våningen, men redan när jag gick in genom porten kunde jag känna att han hade druckit.
Victor de Almeida hittade tidigt strategier för att hantera situationen.
– Jag var fantastiskt bra på det. Jag dagdrömde, lekte ensamlekar och gick långa promenader. Under promenaden kunde jag stanna upp vid en hage och känna i hela kroppen att ”Gud vad det är härligt att leva”.
Han började tidigt begå brott. Snatteri, vandalisering och inbrott följdes av rån, stölder och våldsbrott. Så småningom blev det också så kallade smash-and-grab-kupper. Han tillhörde den grupp stökiga unga som kallades kickers. Från början stal de allt – utom droger. Som sin styvfar tänkte han inte bli.
– Vi gjorde inbrott överallt, hängde i city, och bråkade med missbrukare och skinheads. Jag trivdes i det kriminella livet och var alltid i gång, men den 14 februari 1994 förändrades mitt liv. Det var då jag testade heroin första gången.
Victor de Almeida”I början förstod jag inte att jag blivit beroende. Det gick så snabbt.”
Det var inte precis kärlek vid första ögonkastet.
– Första blosset var äckligt. Ändå testade jag igen. I början förstod jag inte att jag blivit beroende. Det gick så snabbt. Jag kände mig ofta dålig, näsan och ögonen rann, magen var paj, och jag kände mig febrig. Då tänkte jag att jag absolut inte skulle ta något, utan kurera mig först.
Flera gånger sökte han vård för sina ständigt återkommande ”förkylningar” på vårdcentralen. Läkaren ordinerade vila.
– Till sist var det en kompis som sa till mig att det inte var förkylning utan abstinens jag led av, och att jag skulle bli bra om jag tog lite heroin. Jag hade alltså tänt av flera gånger utan att förstå det själv. Från den dagen var jag fast på riktigt.
Nu handlade brottsligheten inte längre om dyra klockor och kläder, utan bara om att få pengar till heroin. I tjugo år pågick det.
– De sista åren var jag hemlös. Särskilt det sista året levde jag i sådan misär.
Flera gånger försökte han sluta.
– Jag har varit ut och in på avgiftningar och fängelser, gått på subutex och metadon, och varit på behandlingshem i Italien, Portugal och Sverige. Jag tror att jag har 27 dokumenterade överdoser, ändå var jag hela tiden övertygad om att jag skulle klara mig. Jag skulle inte dö.
I februari 2014 hade han fått nog.
– Jag ringde socialsekreteraren och sa att jag ville få en remiss till avgiftningen. Egentligen skulle det inte gå, jag hade blivit utskriven därifrån bara några dagar tidigare. Men tydligen lyckades jag övertyga henne. När jag kom in hade jag till och med narkotika på mig. Jag gav det till en sköterska som spolade ner det i toaletten.
Victor de Almeida”Jag beslöt att jag skulle göra allt de sa till mig, inte smuggla in telefoner eller smita från möten.”
Victor de Almeida ringde sin syster och meddelade att han var på avgiftning.
– Jag är klar nu, sa jag till henne, och hon fattade direkt. Sedan var allting så enkelt. Jag bara slutade. Jag kom till ett behandlingshem och beslöt att jag skulle göra allt de sa till mig, inte smuggla in telefoner eller smita från möten och sådant som jag gjort tidigare.
När han varit drogfri i fyra månader, men fortfarande var inskriven på behandlingshemmet, ringde hans yngsta dotters mamma och ville träffas.
– Jag minns att det var USA:s nationaldag, den 4 juli. Det var varmt. Hon var så glad. Hon hade fått ett kontrakt på en ny lägenhet. Vi åt glass och gick ner för Drottninggatan. I höjd med Rosenbad faller hon ihop och börjar krampa. En läkare och sjuksköterska som råkade vara i närheten kom genast fram och började göra hjärt-lungräddning.
Ambulansen kom snabbt och tog dem till S:t Görans sjukhus.
– Där hade jag varit så ofta på avgiftning så många i personalen kände igen mig. Jag var nynykter och chockad. Personal, i blå, gröna och rosa kläder jobbade hårt med att få i gång henne igen. Alla verkade veta precis vad de skulle göra.
Till sist kom en läkare och meddelade att ex-flickvännens hjärta inte orkade längre.
– Jag trodde att han skulle fortsätta och säga något i stil med ”Men vi har en specialist i Blekinge som kan fixa det här”. Men det gjorde han inte. Jag bröt ihop totalt.
På behandlingshemmet erbjöds han en ”sorgevecka”.
– Det var tur i oturen att jag var inskriven där när det hände.
Trots sorgen kände han ingen lust att ta något återfall.
– Inte en enda gång sedan jag lade av har jag velat ta någon sinnesförändrande substans. Det är snart tio år sedan nu. Men mest stolt är jag ändå över att jag lyckades slutade röka 2015. Det trodde jag aldrig.
Victor de Almeida”Jag hade alltid fått höra att jag var högljudd och aldrig lyssnade, nu fick jag höra att jag var bra på att lyssna.”
Som nykter har han fått nya perspektiv.
– Jag hade alltid fått höra att jag var för högljudd och aldrig lyssnade på vad andra sa, men nu fick jag i stället höra att jag var bra på att lyssna och att stötta andra. Att gå igenom tolvstegsprogrammet förändrade mitt liv.
Insikten om att han var bra på att hjälpa andra ledde till att han utbildade sig till terapeut.
– Redan 2002, när jag var på behandlingshem, bestämde jag mig för att en dag ska jag också bli terapeut. Och det blev jag. Man ska följa sina drömmar. När jag var liten sa jag till min pappa att jag ville bli skådespelare och författare. Han slog bara bort det och trodde inte på mig. Men jag har faktiskt varit med i någon film och två-tre TV-serier, och nu kommer min bok ut, även om jag inte skrivit den själv.