Till vardags bor Johan Ripås i Johannesburg i Sydafrika med fru och tre barn. Inom hans bevakningsområde ligger samtliga 44 länder söder om Sahara. Ett uppdrag som kräver fokus, struktur, mod, nyfikenhet, äventyrslust – och massor av tålamod.
– Det blir naturligtvis mycket resande, även om jag också gör reportage strax utanför min egen dörr. Men jag försöker hålla resorna så korta som möjligt, för att snabbare komma hem till familjen. Jag jobbar helst ensam och umgås inte så mycket med kollegor när jag är ute, säger han.
Johan Ripås beskriver en spännande men svårmanövrerad journalisttillvaro, ständigt kantad av oförutsedda händelser. Samt en hel del väntetid på inresedokument och andra teknikaliteter som måste avklaras. Det var bland annat i de pauserna, i hålrummen av dötid och väntan, som han skrev på sin debutroman Forever Young (Piratförlaget).
Men det var i inte i Afrika skrivprocessen började, utan i Sverige. Närmare bestämt 2008, ett år som blev omvälvande på många sätt för Johan Ripås. En månad innan han skulle gifta sig med sin Rebeccah dog hans mamma i sviterna av ALS. Elva månader tidigare hade hans pappa hastigt avlidit.
– Som ung handlar allt om att bli självständig och bryta sig loss från föräldrarna. Men när man själv blir vuxen och bildar familj vill man närma sig dem igen. Men då förlorade jag i stället dem båda inom loppet av ett år. Det var ett hårt slag, och ur den känslan började jag skriva på en bok som kom att handla mycket om mina föräldrar och mammas sjukdomskamp, säger han.
Men han kände sig inte helt nöjd med den bok som blev resultatet. Så han rev ur tjugo sidor som handlade om hans barndom och började utifrån dem skriva en ny, fiktiv berättelse, men baserad på verkliga minnen och upplevelser. Det blev något helt annat. Han kände sig friare i fiktionen och när han så småningom flyttade från Sverige kom han paradoxalt nog närmare sina barndomsminnen och det svenska 80-talet som är romanens fond.
Att Johan Ripås skulle skriva en roman – eller för den delen bli journalist med världen som arbetsfält – var knappast förväntat, varken av honom själv eller omgivningen när han växte upp. Familjen var arbetarklass och Johan Ripås läste till elektriker på gymnasiet, trots att hans starkaste ämnen var svenska och engelska. Men en lågkonjunktur med arbetslöshet som följd just när han gått ut skolan gjorde att han valde att läsa upp betygen på Komvux. Därefter sökte han till Journalisthögskolan – och kom in.
– Jag är den förste i min släkt som har studerat på universitet. För mig har det varit en mental klassresa, som jag tror gynnar mig som journalist. Jag kommer från en enkel bakgrund med enkla människor och tror mig ha förmågan att möta människor där de är. Jag är också bra på att känna av stämningar och kommer lätt folk inpå livet, säger Johan Ripås och tystnar i några sekunder innan han fortsätter.
– Den förmågan bär jag förmodligen med mig från min barndom och uppväxten med en alkoholiserad styvpappa.
Styvpappan fanns med i Johan Ripås liv från späd ålder tills han var 13 år. Alkoholen var ständigt närvarande.
– Det dracks mycket på midsommar, kräftskivor och andra högtider, och vi barn fick lukta på nubbar och höra de vuxna bli allt fullare. För min styvpappa gick det över styr. Han började dricka fredag, lördag och söndag. Sedan drack han varje dag. Han blev väldigt elak och låg och skrek på nätterna, minns Johan Ripås.
– Jag tassade på tå och försökte läsa av hans humör. Innan han blev riktigt full kunde vi skoja lite, men sedan fick jag huka, säger han, och berättar att de här upplevelserna kapade honom känslomässigt.
Han var en känslig, mjuk pojke som var ointresserad av att meka med bilar och slåss, och som i smyg drömde om att skapa och skriva. Men det stod inte högt i kurs hemma. Föräldrarna tyckte att han borde ägna sin tid åt vettigare saker. Dessutom gillade han syntharstilen med färgat hår och androgyna kläder, men fick inget utrymme för det intresset hemma.
– Jag vågade inte leva ut den konstnärliga sidan av mig själv och jag var ständigt rädd, säger han sakta.
Men till sist fick hans mamma nog. Hon hade länge velat bryta upp från förhållandet, men inte hittat styrkan. En helg när partnern satt på en Finlandsfärja flydde hon med barnen hem till sin nye man. Och där blev de kvar.
– Vi hade redan tidigare presenterats för honom. Han var en snäll och bra man. Vi har fortfarande kontakt, han betyder mycket för mig. Min styvpappa såg jag aldrig mer.
På frågan om han tror att uppväxten med en alkoholist har påverkat honom på fler sätt än detta med att vara ovanligt lyhörd för andras behov, svarar han efter en stunds funderande att jo, kanske är det så att han tenderar att stå ut med mer än han borde.
– Jag är konflikträdd, känner av när det tornar upp sig och undviker bråk. När konflikt uppstår känner jag sällan rättmätig ilska, utan ställer mig liksom vid sidan om och analyserar, snarare än lever ut känslan. Ibland kan jag tycka att jag lever mellan andra människors känslor, jag är inte delaktig själv. Så kan jag känna.
”Det var bevakning dygnet runt och jag insåg att det inte fanns utrymme att dricka.”
Johan Ripås
Som ung journalist var Johan Ripås prestationsinriktad och rädd att inte räcka till. Men på senare år, med ålderns och erfarenhetens rätt, har han slappnat av.
– Jag bränner inte ut mig. Jag prioriterar min hälsa och min familj. Det är också en av anledningarna till att jag har slutat att dricka alkohol, säger han.
– Om man alltid är hundra procent mentalt närvarande undviker man många problem. Som Afrika-korrespondent hamnar man i bland i utsatta situationer där man med alkohol i kroppen blir väldigt sårbar. Man måste vara alert och redo på kort varsel. Då fungerar det inte att vakna bakfull.
Beslutet att inte dricka tog han i samband med att han bevakade presidentvalet i Kenya för fyra år sedan.
– Det var bevakning dygnet runt och jag insåg att det inte fanns utrymme att dricka. Tidigare hade jag gillat att gå ut och ta ett glas, men nu avstod jag helt för jobbets skull.
Valet drog ut på tiden och efter en dryg månad åkte han hem till Sverige för sommarledighet.
– Då kände jag att varför inte fortsätta avstå från alkohol? Månaderna gick, jag tappade lite vikt, orkade mer och hann med familjen bättre. Jag upptäckte att det bara fanns vinster med att skippa alkoholen, säger Johan Ripås, som sedan dess inte har druckit en droppe.
Men han har insett att många blir provocerade av hans ställningstagande. Vissa tror att han har genomlevt något trauma som gör att han inte vill eller kan dricka. Han förväntas alltid förklara sig och urskulda sig.
– Jag har inga problem med att andra dricker, men uppenbarligen gillar inte folk att jag bryter det ”sociala kontraktet” att ta ett glas när det är fest eller utgång. Jag blir en obehaglig sanningssägare som man inte vill ha i gänget. Men för mig är det ingen stor grej. Jag ser det som ett skydd i min arbetsvardag och ett sätt att leva ett rikare liv. I Afrika förekommer våldsamheter och då är det en stor fördel att vara klar i huvudet och kunna reagera blixtsnabbt, säger han.
Ifrågasättandet av hans nykterhet kommer mestadels från svenskar, vanligen när han är på besök i Sverige. Bland de internationella kollegorna är det ingen som bryr sig. Johan Ripås skrattar.
– Nej, de dricker och röker både det ena och det andra och det är ingen som funderar över vad jag har i glaset. Men visst är det så att de finns många högkonsumenter bland de utländska korrespondenterna. Det friare livet ute på fält, långt från hemlandet och chefens kontroll, och med en speciell sammanhållning, skapar grogrund för alkoholberoende.
Han har aldrig ångrat flytten till Afrika för fem år sedan.
– Det är en fantastisk erfarenhet och en ögonöppnare att bo på en annan kontinent. Vi stortrivs, säger Johan Ripås leende och tillägger:
– För min personliga del har jag efter flytten blivit nykter, skrivit en bok, rest massor och fått ytterligare ett barn. Mitt liv har bara blivit bättre. Och nu håller jag på och skriver på min nästa bok!