Nykterhet

Annika Olsson, skådespelare: ”UNF formade mig som människa”

Här berättar Annika Olsson med egna ord om sin bakgrund inom nykterhetsrörelsen.

Redan som liten fascinerades jag av skådespelaryrket. Mina föräldrar hade ett teaterabonnemang i Örebro, där jag växte upp, och jag fick ofta följa med. Teatern kändes oerhört lockande.

Som 14-åring gick jag med i UNF efter att ha deltagit i en ANT-kurs. Jag tyckte det var spännande med de äldre killar och tjejer som var med och blev snabbt en del av gemenskapen. Jag kände mig sedd och bekräftad. Några av oss UNF-are startade en teaterkurs, mest för att det var roligt. Jag tyckte att det var enormt roligt och så småningom utmynnade teaterintresset i att jag engagerade mig i IOGT-NTO:s teatersällskap Thespis, ett grekiskt ord som betyder teatervagn. Man kan säga att vi UNF:are blåste liv i ett något insomnat teatersällskap. Vi höll till i en gammal teaterlada, komplett med scen och allt. Vi hämtade mycket grejer därifrån och lät oss inspireras av den anrika miljön.

Vår första pjäs hette ”Trollskogen”. Den handlade om trollen som kom till stora staden och fick möta hemlösa och annat elände. Vi spelade för lärare och barn och gjorde stor succé, vilket uppmärksammades av IOGT-NTO som senare anställde oss för att turnera med pjäsen ”Falskspel”. Under ett helt år reste vi land och rike runt, en fantastisk erfarenhet. Vi fem som jobbade med pjäsen fick hugga i med det mesta. Vi hjälptes åt med dekor, kostym, ljussättning. Det var en gemensam satsning och vi var alla delaktiga i hela processen. Jag lärde mig massor. Året efter, 1985, blev vi uttagna att medverka i en amatörteaterfestival i Monaco. Vi spelade i casinot. Det var en surrealistisk känsla att spela teater i den glittriga miljön med våra ganska taffliga kostymer och dekor. Men vi fick mycket beröm.

När jag var drygt 20 kom jag in på scenskolan. Då hade jag redan lämnat rörelsen. Det fanns ett grupptryck och jag kände att jag inte ville höra till på det viset längre. Men visst har UNF varit en språngbräda in i teaterlivet! Det var där jag fick mitt självförtroende och jag växte mycket som människa. Troligen hade jag hittat till skådespelaryrket ändå. Men jag är övertygad om att mina erfarenheter från UNF- tiden har präglat mitt yrkesval och min karriär. Inte minst det faktum att jag lärt mig teaterarbete från grunden. Med Thespis lärde jag mig att ta tag i saker och hugga i med allt som har med en uppsättning att göra.

UNF formade mig också som ung människa. Det var en tid i livet då man testade olika saker. Vi UNFare, ett gäng på ungefär femton personer, blev vegetarianer och tyckte att vi var radikala. Hos dem kände jag en stark gemenskap och jag vågare sticka ut. Att vara nykterist blev en identitet och jag såg teatern som ett redskap för att förändra världen utifrån våra perspektiv.

Efter scenskolan har jag mer eller mindre kunnat försörja mig på skådespeleri. Jag varvar regi och manusskrivande med filmroller och olika teaterprojekt. Jag trivs bra med variationen, att inte fastna i ett fack. Teatern är ett kollektivt sätt att arbeta och man är medskapande med publiken på ett annat sätt än i film. Film är mycket här och nu. Nackdelen med att vara frilans är att man aldrig kan planera framåt. Vad som händer om tre månader har man ingen aning om. Det har sin charm, men är också tufft, särskilt om man har barn att försörja. Ändå är jag väldigt stolt över att jag lyckats genomdriva ”omöjliga”projekt mot alla odds. Jag är envis och ger aldrig upp.

Jag är inte nykterist i dag, men jag reflekterar mycket över min egen konsumtion, i synnerhet i förhållande till mina barn. Jag har en ökad medvetenhet om alkoholens faror och för ofta upp det till diskussion. Jag vill förmedla att det är viktigt att stå upp för sina värderingar och för sig själv. Så som jag gjorde som ung.

 .

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer