Costa Tropical i södra Spanien är det varmaste området i Europa vintertid. Visst kan det vara dåligt väder här också, men inte många dagar i sträck, och det blir sällan kallare än tio–tolv plusgrader. Vädret är en stor anledning till att många svenskar bosätter sig helt eller delvis i Spanien efter pensionen. Men det behagliga livet i övrigt lockar också, lite guldkant mest varje dag.
Spanienpensionärerna är inte någon homogen grupp, de är inte alls bara bortskämda golfare, det har forskaren i socialantropologi Anna Gavanas visat i sin bok Pensionärsplaneten. Här finns alla sorter. För dem som har en låg pension kan pengarna räcka mycket längre här. Maten är billigare. Och för många är ett glas vin till middagen en del av det goda livet. Att alla därför skulle gå i en ständig alkoholdimma stämmer naturligtvis inte. Det beror alldeles på vem du frågar hur de ser på konsekvenserna av den billiga, lättillgängliga alkoholen.
Mina barn och barnbarn frågade varje gång jag ramlade om jag hade druckit vin.
Det finns några olika nätverk för Spaniensvenskarna här. I dag träffas en grupp för allmänt informationsmöte på ett av strandpromenadens kaféer.
Mari-Anne tycker att hon ser fler påverkade i den Stockholmskommun där hon bor under sommarhalvåret, än här.
– Kanske är det en som dricker lite för mycket, men det gör han hemma också. Men jag gillar inte att de har vinflaskor som vinster på de nordiska träffarna, säger hon.
Hennes lägenhet är inte stor. Men både soluppgång och solnedgång i Medelhavet är fantastiska skådespel från balkongen. Mari-Anne är 88 år och numera tvungen att använda rullator. Hon har skakningar och blodtrycksfall.
– Jag slutade dricka helt för två år sedan. Mina barn och barnbarn frågade varje gång jag ramlade om jag hade druckit vin. Jag orkade inte höra det längre. Jag har ramlat 30 gånger och senaste gångerna var det illa. Innan slog jag mig aldrig.
När Mari-Anne var ung var hon med i IOGT-NTO, som ordnade danser och gav henne ett stipendium på 50 kronor. Hon och maken bodde många år utomlands under yrkeslivet. Efter pensioneringen drack de två glas vin till maten varje dag, aldrig mer. Maken lever inte längre, men Mari-Ann har ett aktivt liv med sina vänner.
Med vid kafébordet finns också Nalle, 80 år, som miste sin fru för drygt ett år sedan. De hade varit gifta i 52 år och han är ledsen. Men han fortsätter spela boule.
– Det har jag gjort i 22 år, jag ser hur de dricker varje dag. Har man lätt för alkohol ska man inte bo här. Jag har sett många som dukat under, det är så billigt.
Bosse är drivande i just det här nätverket. Han och hans fru har inte varit i Sverige på två år.
– Alla dricker, men ingen blir berusad här. Vin är en måltidsdryck. Det finns alkoholfritt vin också. Själv dricker jag gärna en ”cerveza sin alcohol”, en alkoholfri öl, till maten. Jag upplever inte att någon kommer hit och får problem, men man kan ha problem med sig, säger han.
Frida är av en annan åsikt. Hon berättar hur kvinnor hon sett upp till, helt fallit ur ramen.
– De flesta tycker inte de dricker nämnvärt, men efter en dag ute på stan kan det bli flera flaskor. Det har jag märkt eftersom jag inte själv dricker utan iakttar vad som händer. Många vågar inte erkänna för sig själva ens. De kan inte säga nej och då har det hänt att de bett mig om hjälp. Hjälpen de fick var att jag hällde ut deras glas.
Själv fick hon dåliga erfarenheter i sitt första äktenskap, både av alkohol och misshandel som en följd av det. Till slut bröt hon upp.
– Jag blir förbannad när folk säger: ”hur kan hon stanna kvar?”. De har ingen aning om hur det är att brytas ner, säger hon.
På kaféet ligger gratistidningen Svenska Magasinet. I den finns en liten annons från Anonyma alkoholister. Ett namn och ett telefonnummer.
– Det är inte så ofta någon hör av sig som det borde vara, kanske tre–fyra per år, säger Krister.
Han heter något annat i verkligheten eftersom Anonyma alkoholister ska vara just anonyma när de uttalar sig i media.
– Om någon tar ett återfall kan det vändas emot oss.
Han undersökte själv alla områdets 500 barer när han flyttade ner, först på deltid, sedan på heltid.
– Ta en tapas är ett sätt att umgås, det är lätt att falla in i. Med tanke på hur många som dricker för mycket borde det vara 60 stycken på våra möten.
Har man själv varit en riktig alkoholist som jag då ser man tendenserna hos folk här.
Ofta är det sex personer, men det kan också vara uppemot femton. En kärntrupp bor här året om. När Krister flyttade ner gick han först på en engelsktalande grupp som hade ett möte i veckan, i dag har de fem per vecka. Den nordiska gruppen har startat eget med två träffar.
– Jag vågar aldrig sluta gå på mötena. Det är min medicin. Det kan gå fort när man tar återfall. En vän som gick regelbundet på AA-möten åkte till Filippinerna. Där hade han inget att göra. Han dog tre veckor senare.
Genom att hjälpa andra håller Krister sig nykter. Nykomlingarna är på det sättet de viktigaste personerna på mötena.
– Något bra här nere är att du inte behöver berätta varför du inte dricker. I Sverige säger folk: ”är du sjuk eller kör du bil?”. De vill ha en förklaring.
Jonas (som egentligen heter något annat) har satt sig i ett undanskymt hörn av caféet, han kom ner sent i natt från Sverige och behöver kaffe i lugn och ro.
– Har man själv varit en riktig alkoholist som jag då ser man tendenserna hos folk här. Det är billigt, man träffas innan middag, det rullar på. Det var så en annan började också. Det är lätt att det tippar över. Jag vill inte komma med några pekpinnar, jag ser ju dem kämpa, men kanske en liten uppmaning om att vakna upp. Alla börjar nätt, så är det bara. Jag har varit nere och vänt ordentligt, säger han.
Fotnot: Ingen av de intervjuade vill delta med sitt efternamn.