Ingrid Hedström har rosats för sina deckare om belgiska Marine Poirot och om den svenska diplomaten Astrid Sammils. Den här boken ligger mycket långt från deckargenren, men är inte desto mindre gastkramande läsning. Personerna i Gick obemärkt förbi är visserligen uppdiktade, men deras livsberättelser och de fakta som presenteras bygger på omfattande research i arkiv och museér, bygdelitteratur och intervjuer med efterlevande. Det märks att författaren har en gedigen journalistisk bakgrund – och att hon har sina rötter i Dalarna, där handlingen utspelas.
Resultatet är en djupt gripande, omskakande, välskriven, och paradoxalt nog vacker, skildring av en mörk tid i Sveriges historia. En tid då fattiga familjer genom påtryckningar från maktens män (i politiken och kyrkan) mer eller mindre tvingades lämna sina handikappade barn till sinnesslöanstalter, där de vanvårdades, negligerades och snart dog. Läsaren får följa tre familjer som under knappa omständigheter kämpar för att överleva, en präst på villovägar, och en kvinna som vigt sitt liv åt att skapa en dräglig tillvaro för ”vanföra barn” – de som i såväl dagligt tal som i officiella dokument kallades idioter, och vars gener skulle utrotas från ”den friska svenska folkstammen.”
Den tid som beskrivs känns avlägsen, men samtidigt obehagligt nära. De flesta av oss känner någon som var barn eller ung vuxen under den tid då rasbiologin av alltför många sågs som en framtidslösning.