Pelle Olsson har skrivit ett antal böcker vid det här laget. Mest känd för Accents läsare är han nog för de böcker han skrivit om cannabis; som Big Marijuana och Cannabis som medicin. Men hans senaste bok, Kärlek, jävlar i helvete, som kommit ut i dagarna, är en roman.
– Det var en ungdomsdröm att bli författare. Den kom av att jag tyckte så mycket om att läsa. Ivar Lo Johansson var en stor idol. Liksom han ville jag förändra världen genom Dikten.
Hittills har det blivit 23 titlar. De flesta är reportage-, fack- och debattlitteratur om narkotika, men även noveller och romaner. Den senaste är den femte romanen i raden.
– De flesta av mina romaner handlar också om missbruk. De speglar det mänskliga livet, relationer till drogen och till omgivningen. Varför börjar folk använda droger? Varför slutar de inte? Det finns många spännande infallsvinklar. Jag har alltid varit fascinerad av avvikande personer.
Varför utbildade du dig till sjuksköterska om du ville bli författare?
– Man måste ju försörja sig också, säger han med glimten i ögat. Men jag tycker också att sjuksköterska är ett intressant yrke.
Sitt skrivande har Pelle Olsson utvecklat i skrivarcirklar.
– Jag gick två stycken på 80-talet. Flera i den första cirkeln har faktiskt blivit författare. Senare har jag själv hållit skrivarcirklar.
Pelle Olssons första roman, Svalan mot Höken, handlade om hans pappa.
– Min pappa var ingenjör och sålde gaffeltruckar. Han var en helt vanlig person som kom från enkla förhållanden och tagit sig fram på egen hand. Som ung ville jag absolut inte bli som han, men som vuxen insåg jag att han upplevt många spännande saker i sitt liv.
Att Pelle Olssons liv kretsar kring litteratur råder det inget tvivel om. Till och med hans engagemang i narkotikafrågan väcktes via böcker.
– Det var Nils Bejerots böcker som väckte mitt intresse. Han skrev lättlästa, underhållande och bra böcker som gav insikt i beroende och spridningsmekanismer och tog död på den då förhärskande symptomteorin.
Enligt symptomteorin var skälet till att människor använde alkohol och andra droger att de mådde dåligt och for illa. Om alla bara fick det bättre, socialt och ekonomiskt, skulle missbruket upphöra. På 1970- och 80-talet fanns en stor misstro mellan de som trodde på symptomteori och de som ansåg att innehållet i flaskan ledde till att personer hamnade i beroende och så småningom kanske misär.
Nils Bejerot var socialläkare och brukar kallas för ”den svenska narkotikapolitikens fader.” I mitten av 1960-talet engagerade han sig för krafttag mot den snabbt växande narkotikaanvändningen.
– Nils Bejerot förklarade saker som ingen annan hade förklarat. Sedan behöver man inte hålla med om allt, men det är ju ganska poänglöst att kritisera hans tankar nu. De är ju skrivna i en helt annan tid.
Under åren i Västerås började Pelle Olsson skriva dikter tillsammans med en kompis.
– Vi läste och diskuterade varandras dikter. Han blev professor i Luleå sen. Egentligen var jag mest intresserad av idrott. Jag var en hyfsad långdistanslöpare.
Hans intressen avspeglar sig i de förebilder han valt.
– Mina idoler var författarna Ivar Lo Johansson, Franz Kafka och Jan Myrdal, långdistanslöparen Anders Gärderud och Nils Bejerot.
Trots att Pelle Olsson älskar att läsa var han själv en sen läsare.
– Det var inte förrän i gymnasieåldern jag upptäckte läsupplevelsen och hur man genom böckerna kunde gå in i en annan värld, hur vyerna vidgades och man fick nya insikter. Under mellanstadietiden, som man brukar kalla bokslukaråldern, läste jag i stort sett ingenting.
Nu läser han ständigt.
– Jag sitter i styrelsen för föreningen Liv i Sverige, som hjälper människor att skriva om sitt liv. Vi hjälper till med redigering av manus och tycker vi att det är tillräckligt bra så kan de trycka Liv i Sverige på boken. Jag har ständigt ett manus för läsning.
Den nya romanen har tagit honom flera år att skriva.
– Man kommer in på sidospår, skriver in nya personer som man kanske skriver ut igen.
Huvudpersonen i Pelle Olssons nya roman, Kärlek, jävlar i helvete, har inte många erfarenheter gemensamma med sin upphovsman.
– Jag ville skriva om någon som var min raka motsats. Han är stor, stark, våldsbenägen och har varit kriminell. Samtidigt har jag valt att skriva om miljöer som jag känner till.
Men någon riktig buse är inte huvudpersonen.
– Egentligen vill han göra rätt för sig. Han har använt amfetamin, men någon klassisk amfetaminmissbrukare är han inte.
Narkotika har ingen huvudroll i boken.
– I grunden är det en kärleksroman och en historia om hur han försöker hålla ihop relationen med sin nya kvinna, säger Pelle Olsson.