Som barn var Kent Lundholm hyperaktiv. Han kunde inte sitta still, var dyslektiker och hade problem i skolan. I dag hade han fått diagnosen ADHD, men då sågs han mest som ett ufo och en strulig kille.
När han var 13 år började han springa och hans energi och uthållighet noterades av en idrottslärare som såg till att den aktive pojken fick börja löpträna mer strukturerat. Han blev en duktig löpare och fick en lugnare vardag eftersom han kanaliserade sin överskottsenergi.
Han är uppvuxen i en IOGT-familj och följde som barn med till logen. Det gjorde att han alkoholdebuterade relativt sent. Men när han väl fick smak på alkohol fanns det ingen återvändo. Han tyckte att han fick en positiv känsla av att dricka, blev lugnare och stabilare. Men han förstod samtidigt att den där känslan var farlig, så han gjorde ett uppehåll med alkoholen under några år.
Mitt humör pendlade mellan eufori och depressioner.
Men efter 20, i samband med att han utbildade sig till sjuksköterska, började han dricka igen och efter 30 blev han alkoholberoende. Anledningen till att han drack så mycket var att han mådde psykiskt dåligt.
– Jag låg i lumpen när min bipolära sjukdom bröt ut. Men då visste jag inte vad det var. Jag visste bara att mitt humör pendlade mellan eufori och depressioner och att jag mådde bättre om jag drack, säger Kent Lundholm och berättar att han även utvecklade paniksyndrom under sjuksköterskeutbildningen. Han trodde att han höll på att dö och åkte akut in till sjukhus. Men han befanns vara frisk och fick med sig lugnande tabletter hem. De, i kombination med alkohol, blev början på en trettio år lång självmedicinering mot den psykiska ohälsa han led av, men som ingen kunde sätta namn på.
– En läkare sa att jag var manodepressiv, men den diagnosen togs snabbt tillbaka av nästa läkare, säger Kent Lundholm, som fortsatte att dricka. Det blev dagliga groggar efter jobbet för att varva ner och för att orka med livet.
Så fort jag kom hem efter jobbet låg allt fokus på promillehalten.
Tillvaron rullade på i raketfart. Kent Lundholm bytte yrke flera gånger under de följande åren och arbetade bland annat som EU-reporter, journalist, chefredaktör och pressekreterare. Samtidigt skrev han romaner, trots ordblindheten. Han var begåvad och driven och ingen utomstående anade att han hade problem med spriten.
– Alla såg mig som en man i karriären. Men så fort jag kom hem efter jobbet låg allt fokus på promillehalten, det enda jag kunde tänka på var när jag skulle få dricka. Jag hällde i mig vodka, öl och vin och gick och la mig. Morgonen därpå klarade jag att gå upp och åka till jobbet.
42 år gammal blev han pappa. Han och hans fru adopterade en flicka från Kina. Han hade på ytan allt. Men inombords var det kaos.
2004 ville han ta sitt liv eftersom han mådde så fruktansvärt dåligt och kom så långt att han tog fram ett rep och letade efter ett ställe att fästa det i. Han levde i en slags ständigt pågående panikattack och drack oavbrutet för att undkomma demonerna. Han tyckte sig höra knackningar i väggar och tak, han kände sig förföljd och allt, precis allt, gjorde ont. Han hade kommit till en avgörande punkt och valde att söka psykiatrisk vård.
– Då fick jag äntligen diagnosen bipolär sjukdom och medicin. Läkaren förklarade att sjukdomen, när den är obehandlad, har stor överdödlighet och att missbruk är vanligt. Jag var lättad över att nu veta vad jag led av. Men tyvärr var mitt äktenskap över. Min fru lämnade mig och jag fick återvända till ett ensamt liv, säger Kent Lundholm, som vid den här tidpunkten hade förlorat allt.
Han var inblandad i ett filmprojekt och från det fick han nu sparken. Han hade inget jobb, ingen familj, inga pengar.
Det enda han hade kvar var sitt skrivande. 2006 kom hans roman Konungarnas Konung från Baklandet och den gjorde succé. I Lycksele anordnades guidade bussturer med folk som ville följa i Konungens spår. Han föreläste och deltog i författaraftnar.
Åren mellan 2004 och 2010 fick han bland annat jobb som pressinformatör och webb-redaktör och försökte skärpa sig och bli nykter. Han hade nu också blivit så pass överviktig att han fick remiss till en gastric-bypassoperation. Men drickandet bara fortsatte.
Jag hade nått min absoluta botten. Nu var det dags att börja klättra upp igen.
2010, dagarna innan han fyllde 52, kände han att han vill avsluta sitt liv, en gång för alla. Han upplevde att han blivit en börda för sig själv och sin omgivning. Han samlade ihop alla tabletter han hade och blandade en cocktail med alkohol. Men just när han höll på att domna bort ringde telefonen. Han lyckades ta sig upp och svara, för att ta farväl av den som ringde.
Därefter blev allt svart och när han vaknade upp befann han sig på en psykiatrisk klinik. En läkare mötte hans blick och sa ”Nu har du supit färdigt! Sup och dö eller sluta helt och lev.”
– Jag hade nått min absoluta botten. Nu var det dags att börja klättra upp igen, säger Kent Lundholm, som var inlåst i två månader. Han berättar att han sammanlagt att legat på mentalsjukhus i sex månader av sitt liv.
Det kändes viktigt att dela med mig av mina erfarenheter.
När han skrevs ut började han gå i behandling för sitt missbruk, fick sin ADHD-diagnos och är i dag nykter. Men han tar inte nykterheten för given. Han vet att han har en beroendepersonlighet och att suget alltid finns där.
Tillvaron är lugnare i dag. Han är fortfarande ojämn i humöret, men klarar av sin vardag och trivs med livet, trots allt som har hänt.
För ett par år sedan kom tankarna på att skriva en bok om sitt liv och sina erfarenheter och resultatet blev Spring Kent, spring (Ord & Visor förlag).
– Det var svårt, eftersom jag har varit så självutlämnande. Men det kändes viktigt att dela med mig av mina erfarenheter. Jag tänker att det kanske kan hjälpa andra i samma situation. Psykisk ohälsa och missbruk hänger ofta ihop och i mitt fall handlar det om en dubbeldiagnos. Jag tycker det är viktigt att prata om det här, säger Kent Lundholm, som numera också är ambassadör för Hjärnkoll.