Artisten, låtskrivaren, författaren och krönikören CajsaStina Åkerström har fyllt 48 år. För de allra flesta är det bara en siffra mellan 40 och 50. För CajsaStina Åkerström är det mer än så. 48 år innebär att hon nu är lika gammal som hennes far, Fred Åkerström, var när han gick bort.
– Det känns lite konstigt, och jag har tänkt allt mer på det de senaste åren. Snart är jag förhoppningsvis äldre än vad min far var när han gick bort som en följd av 30 års missbruk, säger CajsaStina Åkerström.
Alkohol var en del av hennes uppväxt, lika självklar som sång och skratt. När andra familjer gick till lekparken eller tittade på barnprogram tog CajsaStina Åkerströms föräldrar med sig sin lilla dotter till krogen Den Gyldene Freden, som ända sedan 1700-talet och Carl Michael Bellmans dagar har varit stamkrog för kulturpersonligheter.
– Den Gyldene Freden blev vårt andra hem. Som vissångare skulle du leva upp till det backanaliska leverne som Bellman illustrerar. Det var visvärldens motsvarighet till rock’n’roll-myten. Trots att jag som barn var med skulle det supas. Alkohol var en del av vissångarnas image.
Fester på Den Gyldene Freden varvades med fester i lägenheten på Bohusgatan 51, nära Skanstull. Folk kom och gick som de ville. Spriten flödade, och både CajsaStina Åkerströms mamma och pappa drack friskt. Ibland kunde hon vakna mitt i natten och upptäcka att hon var ensam med främmande människor eftersom hennes föräldrar hade lämnat lägenheten för krogen.
– Barnflickorna avlöste varandra. Jag var många gånger livrädd, men på något sätt blev den här livsstilen till slut vardag för mig. Ingen annan vuxen reagerade. Det var egentligen först efter att mina föräldrar skiljdes och mamma slutade dricka, när jag var åtta år, som vardagen faktiskt blev mer normal.
Tillsammans med sin mamma flyttade CajsaStina Åkerström till Kalmar där hon började skolan. Hon höll nästan daglig kontakt med sin far på telefon, och alla lov tillbringades på den plats där Fred just då befann sig. Hon följde med på turnéer och blev allt mer medveten om de problem som hennes far hade.
– Pappa hade en omedelbar tillgång till sin känslopalett. Nerverna satt utanpå, vilket gjorde att han ständigt växlade mellan glad och ledsen, dödsångest och euforisk glädje. Han var omöjlig som social människa, men genial som konstnär och artist. Samtidigt bar han med sig demoner från en hemsk barndom av fysisk och psykisk misshandel från min farfar.
Många av Freds spelningar var inbokade på sena kvällar och följdes alltid av drickande, vilket innebar att han sov stora delar av förmiddagen dagen därpå. CajsaStina Åkerström fick lära sig tidigt att vara tyst och inte ta hem kompisar för lek.
– Dagen efter var alltid värst. Pappa var på dåligt humör och bara ett enda ord kunde orsaka ett vredesutbrott. Jag fick lära mig att bli ett med tapeten, och varken höras eller synas.
CajsaStina Åkerström vet inte hur mycket hon har påverkats av sin fars leverne och hur mycket som är ärftligt. Hon har i hela sitt liv haft svårt med det sociala spelet, framförallt med män, vilket har varit ett handikapp oavsett om det har gällt studier i arkeologi, uppträdanden eller relationer.
– För att orka blotta mig själv som artist har jag bosatt mig ute på landet, ganska långt från närmaste granne och långt från alla former av masker som vi ibland tvingas ta på oss. Här kan jag ladda batterierna. Å andra sidan hade jag inte klarat av att leva så här isolerat om jag inte hade haft ett så utåtriktat yrke, berättar CajsaStina Åkerström.
Under tonåren testade hon att dricka alkoholhaltiga drycker, men kände direkt att det förmodligen skulle leda ner för samma väg som för hennes far. Hon beskriver känslan som infann sig som en slags överlevnadsinstinkt.
– Jag blev rädd. Fortsätter du med det här är det kört, tänkte jag för mig själv. I tonåren och som ung osäker vuxen fick jag istället problem med ätstörningar. Jag inser att jag har något slags flyktbeteende inom mig, samma som min far, och att jag måste undvika alkohol.
Som artist befinner hon sig ofta i miljöer där alkohol är vanligt, inte bara bland publiken. Under Melodifestivalen och andra tillställningar där artister och människor inom musikbranschen samlas dricks det alkohol. Hon berättar att många har svårt att acceptera att hon inte vill dricka.
– De tycker att jag är jättekonstig och en partyförstörare. Ska du inte ha ett glas i alla fall, undrar de. Jag vet inte om det väcker skuldkänslor hos andra att jag är nykterist och avstår från att dricka. För mig handlar det bara om ren överlevnad. Sen har jag inte alltid lust att behöva förklara för okända personer varför jag inte vill ta det där glaset.
Sommaren 1977 dog hennes farmor på grund av ett medfött hjärtfel. Dödsfallet tog hårt på Fred. I stället för att sjunka allt djupare in i sitt missbruk började vissångaren reflektera över sin egen död, och hur viktigt det var att ta hand om sig själv. Han ändrade sina kostvanor, började styrketräna och slutade att dricka alkohol.
– Han hade alltid varit närvarande och mån om mig, men just då var han underbar. Jag kunde fortfarande ana att mörkret fanns där inom honom, men det var inte alls som när han drack. Det året som den vita perioden varade, var den lyckligaste perioden i min barndom. Sen träffade han en kvinna som drack, och han började dricka igen.
CajsaStina Åkerström, som är aktuell med sitt nya album ”Vreden och stormen”, är inte bara artist och låtskrivare. För fem år sedan gav hon ut boken ”Du och jag, farsan” som handlar om hennes uppväxt.
– Det har varit idel positiva reaktioner även om några av pappas fans upplevde att jag hängde ut honom. Jag ville skriva med kärlek, från hjärtat, och fånga pappas mörker och demoner och vad det gjorde med mig. Det är en ärvd smärta som gått i generationer.
Fred dog av etylalkoholförgiftning i kombination med hjärtmuskelinflammation en vecka innan hennes 18-årsdag. Den vuxna CajsaStina Åkerström fick aldrig möjlighet att ifrågasätta och diskutera sin uppväxt, vilket gör att boken även blev ett sätt för henne att försonas med sin far.
– För mig har det blivit ett före och ett efter boken. Det låter nästan lite patetiskt, men det är verkligen så. Boken fungerade som det försonande samtal som vi aldrig fick när han var i livet. Jag är betydligt helare som människa nu än innan jag skrev boken, säger CajsaStina Åkerström.