Krönika

Jens Wingren: Med tung och växande ryggsäck

En stor del i att vara journalist går ut på att möta människor. Ofta människor som du aldrig annars hade mött, i situationer som du aldrig annars funnit dig själv i.

Jag tog mina första journalistiskt stapplande steg i mellanöstern för snart tio år sedan. Jag pratade med människor på Tahrirtorget på årsdagen av det egyptiska upproret och fortsatte sedan till Västbanken och Israel. Sedan dess har jag mött demonstranter och husockupanter i Aten, missbrukare och anhöriga i Sverige – och, som det känns, för bara ett ögonblick sedan bönder och politiska aktivister i Thailand och Myanmar (Där IOGT-NTO-rörelsen driver flera projekt).

Med alla dessa möten byggs en allt bredare för­ståelse för de olika situationer en människa kan finna sig själv i. Men också en allt tyngre ryggsäck av frågor, minnen och skuldkänslor.

När jag kommit hem från min första resa till Västbanken bar jag på en slags överlevnadsskuld. Det var bottenlöst orättvist att jag med mitt svenska pass kunnat valsa in och ut ur en konfliktzon medan många av de människor jag träffat på Västbanken antagligen aldrig ens skulle kunna sätta sin fot i de västra delarna av Jerusalem. På samma sätt kunde jag valsa in och ut ur Myanmar och välkomnas med ett leende vid passkontrollen, före militärkuppen vill säga.

Under våren har mina flöden fyllts av nyheter både från Östra Jerusalem och Myanmar. Ryggsäcken gör sig påmind i form av alla de människor som är kvar på de platser vars berättelser jag fått äran att återberätta. Att berätta är inte bara mitt jobb numera, det är min skuld till dem.

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer