Erik Östman på Företagarna vill se ett slut på kravet att erbjuda mat i samband med alkoholservering. Han säger i en intervju med Sveriges radio att han inte tror att matkravet gör att någon dricker mindre än vad de gör i exempelvis Frankrike eller Tyskland. Jag vet inte vilka områden Östman besöker när han är utomlands men jag tror inte att det är samma jag vandrade hem igenom i Berlin igår kväll.
Vid halv tolv en torsdagkväll är området runt Warschauer strasse fullt av människor. Många synligt berusade. Inne på S-bahnhållplatsen ligger en man i framstupa sidoläge på stengolvet medan tre män högljutt håller hov i ett hörn en bit bort. Och på den välupplysta kiosken finns fortfarande öl, vin och sprit till försäljning på hyllorna.
Jag vet att det är ett anekdotiskt argument. Jag vet att det jag såg även hade att göra med andra droger än alkohol och vilka sociala skyddsnät som det tyska samhället erbjuder.
Men jag känner mig också rätt säker på att det inte hjälper att kunna köpa alkohol på varje kiosk längs vägen från Friedrichshain ner till Spree. Och det känner jag mig säker på eftersom det är en tanke som jag får uppbackad världshälsoorganisationen WHO.
I en ny rapport påpekar organisationen att den europeiska alkoholkonsumtionen är högst i världen och inte verkar vara på väg att minska inom stora delar av EU. Anledningen är enligt WHO att man inte för en politik som följer de tre empiriskt bevisade sätten att minska alkohol.
Ett sätt av de tre är att begränsa tillgängligheten.
En fördel med matkravet är att den som äter mat samtidigt som den dricker inte blir lika berusad. Men matkravet är också ett sätt att begränsa tillgängligheten av alkohol.
Erik Östmans intervju med Sveriges radio handlade främst om hur bökigt det blir när olika kommuner tillämpar matkravet på olika sätt. Jag kan förstå att det är frustrerande för en företagare. Frågan belyser en ständig konflikt i alkoholpolitiken; prioriterar vi näringsliv eller folkhälsa när vi tänker kring alkohol. För Företagarna finns svaret i namnet på deras organisation.
Kanske målar jag upp en svartvit motsättning mellan krångliga regler för matkrav och att kunna köpa sprit i en kiosk halv tolv på en torsdagkväll. Men att lyfta fram Tyskland som ett gott exempel på alkoholpolitik, det håller inte.