Du har varit ordförande i IOGT-NTO Hammarö i 70 år. Hur kommer det sig?
– Det är väl bekvämlighet på årsmötet antar jag. Jag blev ordförande när jag var 16. Föreningen var i en sådan situation att det inte fanns så många att välja på. Sedan har det gått både upp och ned, men hela tiden har vi haft bra medlemmar och ett bra arbetslag i styrelsen. Det har verkligen inte varit ett enmansarbete. Men någon gång måste det ta slut. Man kan inte förnya sig hur länge som helst, men det har varit spännande år.
Vad har varit roligast?
– Det är svårt att gradera. Vi har haft många bra fester och arrangemang där vi också fått med oss bygden. Det är viktigt att man inte isolerar sig som förening.
– I Hammarö fanns en föreläsningsförening som skulle läggas ner. Då tog vi över och ordnar föreläsningar inom alla möjliga intressanta områden.
Utbytet med andra föreningar runt omkring och med distriktet hör också
till det bästa. Men det blir ju svårare nu när halva Sverige utgör distriktet.
Hur känns det att sluta?
– Det känns rätt lagomt. De år jag har kvar tänker jag att jag kan trappa ner och inte ha så mycket ansvar. Vi har nio får och höns här hemma, så det finns att göra ändå. Jag har fått en bra efterträdare. Det är viktigt för mig. Jag har mina rötter här. Farsan var ju med och startade den här föreningen.
Och jag kommer att fortsätta att vara engagerad och gå på möten.