Accent har kontaktat sju nuvarande samt tidigare tjänstemän och förtroendevalda i IOGT-NTO-rörelsens olika förbund. Accent frågade om de upplevt hot eller hat, i vilken form, hur det påverkat dem, och om de vidtagit några åtgärder.
Alla har inte blivit hotade, men samtliga har mottagit någon form av hat eller nedsättande kommentarer. Flera kommer in på de sociala mediernas roll:
”Vi är ju en folkrörelse och vana att möta folk, men vissa plattformar är inte gjorda för det. De är bara fördummande.”
”Vi är ju en folkrörelse och vana att möta folk, men vissa plattformar är inte gjorda för det.”
Twitter är den plattform som samtliga nämner. Några har valt bort Twitter, helt eller delvis, och någon har valt att ha ett särskilt konto för att skilja på sin offentliga roll och privatlivet.
”I perioder har jag lämnat Twitter för att jag tröttnat på att det inte går att diskutera, och allt man skriver felciteras och förvrängs, eller så leder de bort diskussionen till att handla om något annat än det man faktiskt vill diskutera.”
Ett par av de tillfrågade har fått fysiska hotbrev hem i brevlådan, och någon har blivit hotad vid ett personligt möte. I övrigt hade samtliga hot framförts via sociala medier. En beskriver hur de hotfulla agerar:
”Oftast är taktiken att en icke-anonym profil kommenterar på ett sätt som är precis på gränsen. Det triggar sedan i gång en svans som gör det smutsiga jobbet.”
Kommentarerna påverkar den som utsätts, men de flesta väljer att skaka av sig.
”Jag försöker påminna mig om att det inte är riktat mot mig personligen, utan en politisk strategi.”
”Jag försöker påminna mig själv och andra om att det inte är riktat mot mig personligen, utan en politisk strategi. Men det är extremt obehagligt och man tar åt sig.”
”Det påverkar mig mentalt just när drevet går som värst. Ofta är det slut efter en dag i ’torktumlaren’ så det sitter inte i.”
”Jag tänker nog att jag accepterat detta som en del i att ha den position som jag har. Och jag tror att jag är hyfsat bra på att inte ta åt mig för mycket utan just tänka att det är uppdraget och inte mig som person som folk blir arga på.”
”Jag vet ju att det mest är skitsnack så jag tar inte åt mig.”
Cannabis och andra narkotikapolitiska frågor är det som provocerar mest av det rörelsens medlemmar skriver om. Även om gårdsförsäljning och nykterhet också kan leda till hatiska kommentarer. Självcensur är mer regel än undantag.
”Det har fått till följd att jag sällan svarar på frågor på Twitter, och jag undviker lägga ut vissa saker helgtid. Vissa teman är jag sparsam med.”
”Jag försöker att inte låta det påverka hur jag uttrycker mig.”
”Jag försöker att inte låta det påverka hur jag uttrycker mig, men jag har blivit mer medveten om hur det jag säger kan tolkas och det påverkar var jag säger saker.”
”Jag uttrycker i stort sett heller aldrig några politiska åsikter på sociala media numera, eftersom jag anser att det är helt meningslöst och inte värt besväret.”
En uttrycker att större politiska uppdrag inte är aktuellt att ta på sig på grund av vad tidigare uppdrag fört med sig.
”Jag är inte beredd att betala vad det kostar för mig och familjen.”
En person har gjort flera polisanmälningar, övriga ingen. I stället har man själv tagit itu med saken. Att blocka någon, eller några, personer verkar vara den vanligaste åtgärden. Några har också tagit upp händelsen med kollegor eller andra i sin närhet.
”Jag är inte beredd att betala vad det kostar för mig och familjen.”
”Jag har blockat någon på Twitter, men inte polisanmält något.”
”När det hänt har jag varit väldigt öppen om det internt, och sökt och fått stöd från kollegor och förbundsstyrelse. När det känts nödvändigt har jag öppet bemött, annars bara svarat direkt till personen, och sedan varit tydlig med att jag avslutar konversationen och att jag inte accepterar den typ av påhopp.”
”Jag har fört samtal med arbetsgivaren om det och i närmaste gruppen. Och sen blockat rätt många när de uttrycker hat eller hot.”