Likt många andra har Märta Peterson under pandemin brottats med ensamhet och isolering.
– Jag har ju inte fått göra något, det är jobbigt. Men jag har en dotter i närheten så jag har ändå fått den hjälp jag behöver. Biblioteket levererar hem böcker till mig också, vilket är fantastiskt. Så jag läser mest, och har mått så bra jag kan.
Hur började ditt diktskrivande?
– Allt började när jag var sju år och jag fick läsa upp en dikt på min examen. Sedan var jag fast! Jag läste mycket av andras poesi, men så började jag skriva själv så småningom. På den vägen är det. Det här är den första samlingen i bok med hårda sidor, och mitt barnbarn har gjort framsidan.
Hur känns det att släppa samlingen?
– Bra! Många verkar tycka om det jag skriver. Det finns även de som tonsätter dikterna och har använt dem i olika sammanhang, vilket är väldigt roligt. Det har gjort att jag vågar tro på mig själv. När jag började, på 1980-talet, vågade jag inte visa dikterna för någon.
Du är sedan barndomen medlem i IOGT-NTO. Vilken fråga anser du är viktigast för IOGT-NTO och nykterhetsrörelsen nu och i framtiden?
– Att vi lyckas locka fler unga. Det måste man satsa mer på. Men hur man ska göra det vet jag inte – det är en svår fråga.
– Vi hade ju så många unga medlemmar tidigare som försvunnit. Jag tror att med rätt personer i ledningen kan det gå. Själv har jag varit med sedan jag var nio år och rörelsen har betytt väldigt mycket för mig. Det är något jag aldrig kommer släppa.