Vi föds med en genuppsättning som påverkar vilka vi är och hur vi reagerar i olika situationer. Men det är inte bara uppsättningen av gener som avgör. För att generna ska fylla någon funktion måste de vara aktiva.
Aktiviteten är inte konstant, vilka gener som kopplas på eller stängs av avgörs av en mängd olika faktorer i den miljö vi vistas i och våra upplevelser genom livet.
Små råttbarn som utsätts för trauma får förändringar på generna. Dessvärre följer förändringarna med till nästa generation. Det har Accent skrivit om tidigare. Dessbättre kan också en god miljö kompensera för dåligt arv. Processen fungerar åt båda hållen.
Nu har man funnit ett sätt att utifrån ”sätta på” eller ”stänga av” gener. Forskarna har tagit teknik från havslevande mikroorganismer, som navigerar med hjälp av ljus, och sedan använt virus för att påverka hjärncellernas neuroner så att de blir ljuskänsliga. Genom att göra en del av belöningssystemet ljuskänsligt och sedan belysa den kan man se vilken funktion just den delen fyller.
– Vi kan stänga av och sätta på dem med en millisekunds precision, säger Dinos Meletis, biträdande professor vid institutionen för neurovetenskap vid Karolinska institutet, när han föreläser vid Svenska föreningen för alkohol- och drogforsknings årliga forskarmöte.
På det här visat kan forskarna kartlägga hjärnan för att förstå vilka neuroner som påverkar vad.
Vi har väl alla noterat att olika individer är olika tålmodiga. Experiment med såväl möss som människor visar att i valet mellan en mindre belöning genast eller en större längre fram så väljer vi olika. Genom den nya tekniken har man sett att en minskad serotoninhalt minskar tålamodet att vänta.
Det går också att få råttor att undvika att uppsöka ett visst rum genom att forskarna belyser ett visst område i hjärnan så snart de går in i rummet. Råttorna kan också fås att avstå från mat, även om de är hungriga.
– Det är den starkaste aversionsbehandling jag någonsin sett, och ändå är det ingen smärta inblandad. Det är bara råttornas känslor som påverkas, säger Dinos Meletis.
Kunskapen kan förhoppningsvis komma till nytta för många.
– Att ta reda på vilka nervceller som gör vad, är nyckeln. När vi väl vet vilka nervceller som skapar ett visst beteende kan vi utveckla kemiska molekyler som kan påverka dem. På så vis kan vi reglera allt från aptit till minne och sinnesstämningar. Då kan vi få fram läkemedel mot såväl depression som ångest och beroende, säger Dinos Meletis till Accent.
Hur lång tid det kan ta innan forskningen nått dit kan han inte säga.
– De flesta fynd kommer oväntat. Det går inte att sia om när det kan inträffa, men jag tror inte att det dröjer allt för länge, säger han.
Han sätter stora förhoppningar till utvecklingen.
– Jag hoppas verkligen att vi kan hitta hjälp åt djupt deprimerade personer. För ungefär hälften av alla som lider av djup depression finns i dag ingen fungerande hjälp att få. Många med bipolär sjukdom och beroende får heller ingen hjälp av de behandlingsmetoder vi kan erbjuda.
Dinos Meletis tycker att till exempel cancerforskningen får oproportionerligt stor andel av anslagen.
– Med tanke på hur många människor i världen som lider av psykiatriska diagnoser, så tycker jag att cancersjukdomarna får oproportionerligt stor uppmärksamhet. Depression, ångest, bipolär sjukdom, självmord och beroende står för en stor andel av antalet förlorade år i form av sjukdom och för tidig död i världen. Ändå satsas det alldeles för lite resurser på det området, säger han.
En så potent drog i fel händer kan förstås missbrukas.
– Vi vill inte göra droger som kan missbrukas, men det är förstås inte möjligt att hindra. Rädslan för missbruk får ändå inte hindra forskningen när så många skulle kunna få hjälp att må så mycket bättre, säger han.