Astrid Wetterström har redan hunnit avverka åtta arbetspass på den vecka hon varit tillbaka efter semestern när Accent besöker hennes arbetsplats – polisstationen i Tumba centrum i Botkyrka kommun söder om Stockholm.
– Vi har personalbrist, konstaterar hon torrt. Men i går var jag i alla fall ledig. Det var bra.
Lokalerna är slitna och skulle må bra av en renovering, eller åtminstone ny färg på väggarna. I ett rum finns en tom pool – tom inte bara på folk utan även på vatten.
– Det är kostsamt att ta bort poolen så därför har det dröjt, men vi behöver utrymmet. Vi är trångbodda.
Kollegorna verkar dock vara på gott humör och hejar glatt. Astrid Wetterström ilar i väg för att byta om. Strax kommer hon omklädd i uniform, men försvinner och återkommer ett par gånger till. Det är så hennes arbetsdagar börjar.
– Det tar tid att rusta på allting. Uniformen finns på ett ställe, vapen och kamera på ett annat, och nycklar på ett tredje.
Sedan ska bilen packas. I garaget står flera polisbilar. Patrullen har inte en bestämd bil som de alltid använder utan tilldelas en bil när de går på passet. Någon favoritbil har hon inte.
– De är ju nya och fina bilar allihop. Privat kör jag en sämre.
Hon packar in sina prylar i bakluckan.
– Det är främst min skyddsutrustning: hjälm, tung väst, skyddsmask, benskydd och reflexväst, men också hjärtstartare, spikmatta, och utrustning för att bryta upp dörrar.
På sig har hon radio, pistol, batong, pepparsprej och kroppskamera. I fickan har hon en tourniquet.
– Det är ett avsnörande förband som man kan använda när någon till exempel blivit skjuten i benet.
Astrid Wetterström blev polis för 15 år sedan, men det var ingen barndomsdröm som gick i uppfyllelse.
– Jag pluggade kostvetenskap i Uppsala, men min kompis hade flera gånger sökt polishögskolan utan att komma in. Det var hon som inspirerade mig att söka. Jag kom in och lade koststudierna på hyllan. Min kompis blev jurist i stället. Vi bodde faktiskt på Nykterhetsvännernas studenthem Arken.
”Från nykterhetsrörelsen har jag fått mitt samhällsengagemang, som var en starkt bidragande orsak till att jag ville bli polis.”
Astrid Wetterström
Astrid Wetterström har varit engagerad i nykterhetsrörelsen sedan hon var 14 år.
– Som barn var jag medlem i Junis utanför Nyköping där jag växte upp. Det var brännboll och fotboll på somrarna och pyssel på vinterhalvåret. Från nykterhetsrörelsen har jag fått mitt samhällsengagemang, som var en starkt bidragande orsak till att jag ville bli polis. Även om det främst var mötet med människor som lockade.
Vad är bäst med att vara polis?
– Variationen. Varje dag är ett blankt blad, man vet aldrig vad som väntar. Ingen dag är den andra lik. Och förstås mötet med människorna.
Varje arbetsdag inleds dock på samma sätt, med ett utsättningsmöte. Åtta lokalpolisområden möts digitalt och rapporterar till varandra.
– Då får vi veta om det hänt något, eller ska ske någon händelse, som vi måste känna till. Sedan kan larmen börja komma, annars åker vi på egeninitierade jobb. Då åker vi till ställen där det brukar vara problem, säger hon.
”Jag skulle bedöma att narkotika och gängkriminalitet upptar 90 procent av vår arbetstid.”
Astrid Wetterström
– Det mesta av vårt uppsökande arbete är kopplat till narkotika. Jag skulle bedöma att narkotika och gängkriminalitet upptar 90 procent av vår arbetstid, när vi inte är ute på larm via ledningscentralen.
Hur blir ni bemötta när ni kommer ut?
– Oftast jättebra.
Sämst med att vara polis tycker hon är arbetstiderna.
– Treskiften. Det gör mig trött ibland att tiderna varierar så mycket. Vi jobbar dag, kväll eller natt. En vecka i taget.
2010–2014 Var Astrid Wetterström generalsekreterare för Ungdomens nykterhetsförbund, UNF. En erfarenhet hon har nytta av i sitt arbete som polis.
”Jag blir alltmer stärkt i min övertygelse om civilsamhällets roll för att människor inte ska hamna snett.”
Astrid Wetterström
– I myndigheten jobbar vi mycket med samverkan, både med andra myndigheter och med civilsamhället. Då är det en fördel. Men mest nytta har jag haft av mitt ideella engagemang i nykterhetsrörelsen. Jag blir alltmer stärkt i min övertygelse om civilsamhällets roll för att människor inte ska hamna snett.
Hur ser du på polisens arbete mot narkotika. Vad är viktigast?
– Vi vill minska tillgången. Men vi ser ju att när några hamnar i fängelse så fyller andra snart på.
Känns det tröstlöst?
– Det som känns tröstlöst är att unga människor fastnar i droger och kriminalitet och inte kan ta sig ur det. Att se hur de går ner sig. De ni läser om i tidningen träffar vi ju varje dag, plötsligt dyker de upp i skyddsväst eller haltande efter en skottskada. Många tycker själva att det är jobbigt. Utan narkotika skulle vi inte ha några skjutningar. Men nu har vi åtminstone en fungerande avhopparverksamhet.
Vad tycker du behöver göras?
– Det är komplext. När vi tar bort stora partier från gatan minskar vi tillgången, men ökar skulderna och pressen på dem som inte kan betala. Men tillgången måste minska, införseln till Sverige måste ner, och fler borde få sysselsättning. Sedan tror jag verkligen på de gemensamma insatserna som myndigheter gör, när vi får bryta sekretessen och prata med varandra.
Astrid Wetterström är mycket nöjd med hur samarbetet fungerar i Botkyrka kommun, dit Tumba hör.
– Det finns ett våldspreventivt centrum i kommunen. På helgerna har vi våra utsättningsmöten där, tillsammans med socialsekreterare och fältassistenter. Vi har ett jättebra samarbete med socialförvaltningen. Det händer till exempel att personer behöver placeras på annan ort, sådant ordnar socialförvaltningen.
En stor del av polisens arbete är rent förebyggande.
– Vi jobbar mycket med nyrekryteringen för att förhindra att unga hamnar i kriminalitet. Det handlar ofta om skolbarn eller till och med förskolebarn. Det är viktigt att soc och föräldrar kontaktas så tidigt som möjligt.
”Oftast börjar det med att de bjuds på saker, som hamburgare och läsk. Det är så de kriminella gängen knyter barnen till sig.”
Astrid Wetterström
Det handlar inte om att de minsta barnen begår brott.
– Oftast börjar det med att de bjuds på saker, som hamburgare och läsk. Det är så de kriminella gängen knyter barnen till sig. Vi dokumenterar jättemycket. Bara barnen är på fel plats vid fel tid så rapporterar vi till soc.
Vad gör de då?
– De berättar inte exakt vad de gör, men jag har sett effekterna. I flera fall har det fått positiva konsekvenser för barnen och hela familjen.
Avkriminalisering av eget bruk tycker hon inte är någon bra lösning.
– Det finns ingen som börjar direkt med tungt missbruk. Att ”röka på” är inkörsporten. Ser man till folkhälsan och hur narkotika drabbar människor så tycker jag inte att det är en bra idé.
När känns ditt jobb mest meningsfullt?
– När jag kan se att det vi gjort lett till en förändring, även om den är liten. Att känna att vi har sått ett frö hos någon. Eller när vi haft ett bra förhör med någon som utsatts för våld i nära relation, så att de inte tar tillbaka sin anmälan.