Så mycket bättre på Järvaveckan

Jag har varit på politikerveckan i Almedalen i Visby fler gånger än jag minns, från 1990-talet och framåt. I år gjorde jag dock en ”Stefan Löfven” och åkte till Järvaveckan, till sportfältet mellan Spånga och Tensta/Rinkeby, istället. Det gjorde jag rätt i.

Almedalsveckan, som 50-årsjubilerar i år, har alltmer utvecklats till ett elitistiskt och rätt hysteriskt åsiktsjippo där tusentals seminarier och mingel konkurrerar om uppmärksamhet. Över Järvaveckan, som arrangeras för tredje året, svävar en fräschör och trivsamhet, den känns som en genuin mötesplats och här blandas folk från alla håll och i alla åldrar. Människor med olika etnicitet och från olika samhällsskikt. Inte minst folk som bor i närområdet.

Ulrica Ambjörn och Sadia Botan. Foto: En hjälpsam kvinna på Ung media

Jag har sällskap med Sadia Botan och Ayan Mahamed i IOGT-NTO-föreningen Mayren. De bor och verkar i Tensta och det är tydligt att de är välkända profiler i området (reportage kommer i Accent efter sommaren). Många kommer fram till dem och hälsar, kramas, diskuterar och skrattar. Och det är lätt att få kontakt överhuvudtaget. Det pågår aktiviteter hela tiden; poesitävling, medborgarpaneler och partiledartal på stora scenen. Seminarier i de olika tälten. Basket- och fotbollsturnering, tält där alla är välkomna att rita sin egen valaffisch, och en magisk talarstol för den som känner sig hågad.

Men också Järvaveckan växer. Frilansfotografen Alexander Mahmoud som bor nästgårds, i Husby, var här också i fjol, och han är paff över hur stort arrangemanget blivit bara sedan dess. Jag hoppas att veckan kommit för att stanna, för detta är en mötesplats som verkligen gör skäl för namnet och som behövs. Och jag hoppas att veckan lyckas behålla den direkthet, värme och stämning av folkfest som lever här idag.

I den ljumma kvällen går jag en promenad genom Rinkeby och Tensta och njuter av hur grönskande och rofyllt det är. Häromveckan skedde det skjutningar i området, och jag är inte ovetande om de problem som finns runt Järvafältet. Men jag slås av hur mediebevakningen härifrån naglar fast bilden av våld, otrygghet och hopplöshet. Det är inte hela sanningen, om än en viktig del, där insatser behövs. De människor som jag pratar med, som bor och lever här, vill förstås inget hellre än att ha lugn och ro, och arbete (inte minst åt ungdomarna). Som vi alla vill.

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer