Foto: Linus Meyer.

Lisas liv med Fas

Lisa Mattson är en aktiv tonåring. Hon tecknar, skriver och tränar agility med familjens hundar. Men vardagen med Fas, Fetalt alkoholsyndrom, är också fylld av utmaningar.

Genom idylliska Ingarö öster om Stockholm ringlar en smal väg. Tallarna står tätt på båda sidor. Mellan träden ligger äldre sommarstugor blandat med nybyggda villor. I en av villorna bor familjen Mattsson. Hundarna Trixie och Dottie står och spanar genom glasverandans fönster. De skäller när de får syn på Accents reporter, men tystnar snabbt och skallen övergår i välkomnande svansviftningar när 16-åriga Lisa, mamma Jessica och pappa Björn öppnar ytterdörren.
– De gör alltid så där, men sedan vill de gärna bli klappade, säger Lisa.

Lisa är en glad och sympatisk niondeklassare som det är lätt att tycka om. Hon gillar alla praktiska ämnen i skolan och drömmer om att bli illustratör eller författare. På fritiden tränar hon agility med hundarna och läser böcker. Skräckförfattaren Stephen King är en favorit.
– Jag har väldigt mycket fantasi. Det skulle vara roligt att göra något i framtiden så att andra kan få ta del av den, säger hon.

”Jag har väldigt mycket fantasi. Det skulle vara roligt att göra något i framtiden så att andra kan få ta del av den.”

Lisa Mattson

Fantasin och tecknandet är en oas att vila i, för andra sidor i livet är knepigare. Lisa har diagnosen fetalt alkoholsyndrom, fas; en följd av att hennes biologiska mor drack alkohol under graviditeten. Hon har även diagnoserna add och autism 1, vilket sannolikt har samma orsak.
– Ibland har jag svårt i skolan eftersom jag har svårt att koncentrera mig längre stunder. Särskilt svårt är det med matematik, kemi och fysik, säger Lisa.

Hon blir också lätt stressad.
– När vi har många läxor låser det sig, jag blir stressad och jag får ingenting gjort, säger hon.
Hennes tidsuppfattning är dålig.
– Tid betyder inte samma sak för henne som för oss, säger Jessica, och Lisa inflikar:
– När jag gör något jag tycker om, som att rita, kan jag göra det hur länge som helst.

På väggen i hennes rum sitter en tavla med lysdioder. Nu lyser de rött. På natten är de blå. När de är blå vet Lisa att hon ska sova.
– Lisa har alltid haft svårt att sova. Innan vi fick tavlan kunde jag vakna på natten och upptäcka att det lös i Lisas rum. Då satt hon och ritade, säger Jessica.

Björn visar fler hjälpmedel som Lisa har fått. Bland annat ett stort lila timglas.
– Jag har tre, i olika färger. Den lila visar en kvart. De andra visar fem minuter respektive trettio minuter, säger Lisa.
– Förr blev vi ofta osams för att hon inte var klar i tid, nu har Lisa lärt sig timglasen så vi kan säga att vi ska gå om en ”lila”, istället för att vi ska gå om en kvart, säger Jessica.

Lisa tar också stöd av bilder för att veta vad hon ska ta på sig för kläder. På insidan av garderoben hänger bilder på mössa, jacka och vantar, och vid vilka temperaturer man ska använda dem. Annars kan det hända att Lisa går hemifrån med alldeles för mycket, eller alldeles för lite kläder.

Lisa och hennes mamma Jessica promenerar med hundarna i skogen. Foto: Linus Meyer.

En annan sak som stressar Lisa är folksamlingar.
– Särskilt om det är många människor på liten yta och det blir trångt, säger hon.
Men i klassrummet går det bra, trots att de är 30 elever i klassen.
– Klassrummen är stora, så det känns inte trångt. Och jag går i en jättebra klass.

Lisa går i Internationella engelska skolan i Nacka. All undervisning sker på engelska, ett ämne som Lisa är duktig i, hon har A i betyg. Både Lisa och hennes föräldrar är mycket nöjda med skolan och det stöd de får därifrån.
– Jag behöver inte anteckna, utan får utskrivet av lärarna det vi ska komma ihåg. När vi har prov får jag ofta extra tid.

Veckan efter Accents besök ska klassen ha prov i geografi.
– Klassen gör hela provet på samma gång, men jag gör det uppdelat i flera delar som jag gör olika dagar, säger Lisa.

Tre gånger i veckan träffar Lisa en specialpedagog. Hon har en individuell studieplan som säger att hon inte behöver göra läxor.
– Men gör man inte läxorna så kommer man ju efter, så det blir ofta så att Lisa gör läxorna ändå, säger Jessica.
– Och nu när vi går i nian vill ju alla ha bra betyg, konstaterar Lisa.

Pappa Björn ska säga något till Lisa. Fotografen börjar ta bilder och far och dotter brister ut i skratt. Foto: Linus Meyer.

När Björn och Jessica adopterade Lisa visste de inte att hon hade fas.
– Vi hämtade henne på ett barnhem i Ukraina när hon var drygt två år. Ganska snart fick vi kontakt med Bup eftersom hon hade svårt att äta och sova. Men att något var fel förstod vi inte förrän lillasyster kom och vi fick någon att jämföra med, säger Jessica.

Lillasyster är adopterad från Ryssland och kom till familjen när hon var drygt tre år. Hon både åt och sov från början.

När Lisa var sex år fick hon diagnosen fas. Snart därefter gick familjen med i Fas-föreningen som vänder sig till när­stående och drabbade av fas. Där träffar de andra i samma situation.
– Vi har varit med på nästan alla träffar. Varje vår ses vi på Kolmården. Det
är kul, säger Lisa.

”Jag sörjer min biologiska mamma och att det blev som det blev, men jag är inte ledsen eller arg längre.”

Lisa Mattson

Familjen har haft regelbunden kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin,
Bup, nästan sedan Lisa kom. Jessica och Björn tycker att de fått bra stöd,
men de tycker samtidigt att kunskap om fas har saknats.
– Det blev mycket lättare när Lisa fick diagnoserna add och autism, för det vet folk vad det är, säger Jessica.

Lisa tänker mycket på sin biologiska mamma som dog när Lisa var bara fyra månader gammal.
– Jag sörjer henne och att det blev som det blev, men jag är inte ledsen eller arg längre. Det löser ingenting. Hon ville ju att jag ska få ett bra liv, säger Lisa.

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer