Ny bok

Johan Croneman: Jag var en drogromantiker

Film- och tv-kritikern Johan Croneman var nära att dö av alkoholmissbruket. I boken Jag är olyckligt här utforskar han sin självdestruktivitet.

Under en resa till Düsseldorf tillsammans med sin son läggs Johan Croneman akut in på en tysk akutmottagning. Där får han det tunga beskedet: Hans aorta har spruckit. Året är 2017, och han svävar mellan liv och död. 

– När aortan brister går det sällan att göra något. Ofta dör man på några sekunder, säger Johan Croneman, idag 65 år. 

Han överlever. Men kroppen hade tagit stryk efter år av stress, alkoholmissbruk, och sömnbesvären som han brottats med större delen av livet. 

– Vid den tidpunkten hade jag hållit upp med alkoholen i 1,5 år och inte haft några återfall. Så det var en kanonsmäll. Till slut pallar kroppen inte mer, det förstod jag när jag låg där, säger han. 

I höst har Johan Croneman släppt boken Jag är olyckligt här (Mondial), som tar avstamp i nära döden-upplevelsen i Tyskland. Genom boken utforskar han hur hans alkohol- och spelmissbruk kunde utvecklas under decennier.

”Jag levde med alkoholen i nära 40 år innan jag själv tyckte att det blev problematiskt.”

Johan Croneman

– Jag levde med alkoholen i nära 40 år innan jag själv tyckte att det blev problematiskt. Men ända sedan ungdomen har jag varit väldigt förtjust i alkohol – jag gillade att vara berusad och var en drogromantiker. 

I boken finns många återblickar, till barndomen, ungdomsåren och till åren som gift småbarnsfar.

– Boken handlar om varför man letar i mörkret, i det destruktiva. Det har jag gjort, och jag undrar när man blir en sådan typ av människa. Jag har egentligen inga svar på det. 

”Jag kom till en punkt då jag insåg att jag riskerade att förlora de två saker jag bryr mig om mest: jobbet och mina söner.”

Johan Croneman

Samtidigt som livet var en fest visste han tidigt att han drack för mycket. Han kunde vakna i hemmet och bara minnas fragment av vad som hänt dagen innan. När han insåg att han nått någon slags kritisk gräns, fanns det inte någon återvändo.

– Jag kom till en punkt då jag insåg att jag riskerade att förlora de två saker jag bryr mig om mest: jobbet och mina söner. Jag försökte hålla uppe drickandet då och då, men kände att det höll på att gå helt åt helvete, säger han. 

– När man varit så på gränsen att kola vippen, och är i en viss ålder som jag. Då går det sakta upp för en att man har begränsat med tid. 

Johan Croneman säger att han lyckats leva ett dubbelliv. Att han aldrig skrivit och varit berusad samtidigt. Inte drack enorma mängder i vardagen, utan snarare lite hela tiden. Och så drack han när sönerna gått och lagt sig. 

– Så jag hade någon typ av disciplin kvar. Om man klarar de tricksen så kan man lura sig själv och omgivningen ganska länge, säger han. 

Han beskriver att han skolades in i en destruktiv miljö; i början av hans karriär dracks det på redaktionerna, och han sprang på bokreleaser, vernissager och premiärer – där man ofta serverade vin mitt på dagen. 

– Förr dracks det på redaktionerna, många redigerare hade med sig öl på kvällarna. De upplevdes inte som fulla, men drack två-tre starköl. En del kunde ta en snaps till lunchen, och jag minns Göteborgs-Posten i slutet av 70-talet: Då serverades det vin och sprit på presskonferenser mitt på dagen.

Idag är han nykter sedan fyra år tillbaka, med några enstaka korta återfall. Han sökte hjälp och har bland annat gått i återfallsprevention i grupp. Men i somras förstod han att han aldrig riktigt kommer känna sig på det torra.

– I slutet av juli ringde jag till öppenvården för att jag kände att jag behövde prata med någon. De svarade att jag kunde få en tid – den 8 oktober! Det var riktigt jobbigt. Jag blev rätt chockad över att det skulle ta så lång tid, säger han. 

”Man buntar ihop alkoholberoende på ett för enkelt sätt. Jag tror man måste anpassa vården bättre.”

Johan Croneman

Johan Croneman säger att han sett att det finns välvillig personal som vill hjälpa, men att det går extremt trögt i vårdkedjan. Alla som söker hjälp för missbruk behandlas även i princip som en och samma person. 

– Visst, vi som sökt hjälp har saker gemensamt. Men vi är också fruktansvärt olika. Vi kommer från olika miljöer, dricker olika mycket, och av olika skäl. Man buntar ihop alkoholberoende på ett för enkelt sätt. Jag tror man måste anpassa vården bättre. Det kräver resurser, säger han. 

Genom åren har han också haft väldigt kul med alkoholen säger han. Trots att han har varit deprimerad i långa perioder, har han samtidigt varit ”i gasen i många år”. 

–Men det är en jäkla tvärnit när det tar slut. Man måste ta beslutet själv om att sluta – och det är klart att man ska söka hjälp. Hjälp finns att få – men insistera lite. Om de säger att du ska komma tillbaka i oktober – ring och tjata, säger han. 

Det är annorlunda att vara nykter. Folk förstår nog inte hur annorlunda det är, säger han. 

”Det är ett sunkigt liv. Det är sunkigt att vakna och känna att man behöver gå till Systemet.”

Johan Croneman

När han pratar med sina vänner, som också missbrukat alkohol, är de överens om att de inte vill tillbaka till den där nedåtgående spiralen. 

– Det är ett sunkigt liv. Det är sunkigt att vakna och känna att man behöver gå till Systemet. Man lever ganska ensam och isolerad och umgås knappt med någon. I flera år drack man med alla för att det var kul – till slut är man bara ensam. Allt går ut på att inte bli störd i sitt missbruk. 

Som nykter kan han idag se tecken på att andra, vänner och bekanta, verkar dricka för mycket. 

– Många är i farozonen, men det är så jäkla svårt att prata om det – att säga till en kompis att ”Du, jag är lite orolig för dig” – då känns det som om man kan riskera en vänskap. Det är väldigt känsligt. 

Just nu mår han rätt bra. Men depressionerna och de tunga stunder har inte gått upp i rök bara för att han blev nykter.

– Många saker blir bättre: relationer, kontakten med barnen, och så slipper man det där konstanta smygandet. Men livet blir inte per automatik som om man kliver ut skitlycklig, i slowmotion på en grön äng.

Mer från Accent