Porträtt

”Jag dövade rädslan med alkohol”

Förra våren beslutade sig före detta finansministern Kjell-Olof Feldt för att ta tag i sitt alkoholberoende. Nu har han och hustrun Birgitta von Otter skrivit en personlig bok om resan mot ett nyktrare liv.

Det var när Kjell-Olof Feldt en dag för tre år sedan fick veta att hustrun hade varit hos en alkoholterapeut för att försöka utröna om han var alkoholist eller inte, som insikten slog till med full kraft; Om Birgitta tog sig tid att uppsöka en alkoholterapeut måste hon tycka att han hade problem med spriten.

Kjell-Olof Feldt blev rädd, eftersom han förstod att hans alkoholberoende var ett hot mot äktenskapet. Men förnekelsen var stark. Han var 81 år gammal och tyckte egentligen inte att det var någon vits med att sluta dricka så här sent i livet. Han gillade sin starksprit och sitt vin, och tog sin första drink redan vid lunch.  På kvällarna varvade han ner med ett stadigt whiskyglas i handen. Men att Birgitta var orolig bekymrade honom och fick honom att börja fundera på att ta tag i beroendet. Det skulle dock komma att dröja ytterligare några år innan han verkligen kom till skott.

När Accent kommer för en intervju bjuder Birgitta von Otter på hemgjord flädersaft i försommarvärmen, under bordet dåsar Västgötaspetsarna Alex och Ruben. I sekelskiftesvillan med sin lummiga trädgård och områdets kanske vackraste syrenhäckar har paret bott i 46 år. Här har de upplevt både fest och vardag. En vardag som för Kjell-Olof Feldts del – på ålderns höst – bokstavligen fylldes med alkohol.

Kjell-Olof Feldt berättar att han alltid har tyckt om att dricka. Under åren som finansminister drack han gärna när han var ledig. Däremot höll han sig helnykter när han arbetade. Hans ansvar sträckte sig över hela dygnet och han kunde inte kosta på sig att vakna bakfull och oförmögen att ta ett beslut eller snabbt rycka ut när tjänsten kallade.

Kvällstid tenderar ångesten att öka, så jag tog sömntabletter och drack tills jag inte orkade grubbla mer.

Men han konstaterar att han på 80-talet märkte att han nog drack lite mer än andra.

– Alkoholen var naturligtvis närvarande, framför allt vid sociala sammankomster, middagar och fester och för mig var det viktigt att dricka. Jag tyckte och tycker fortfarande att det är gott och både jag och Birgitta är intresserade av viner.

– Under senare delen av mitt politiska liv kunde jag ibland varva ner med drinkar på kvällen. Men jag kan inte skylla mitt alkoholberoende på politiken, säger han.

Efter att han lämnat politiken på 90-talet skrev Kjell-Olof Feldt flera böcker och satt i olika styrelser, däribland som styrelseordförande för Vin & Sprit. Men att hans privata intresse för alkohol skulle ha påverkat honom när han fattade beslut om alkoholfrågor förnekar han.

– Nej, aldrig. Jag har inte låtit mitt drickande påverka några politiska beslut, säger han kort.

2001 drabbades Kjell-Olof Feldt av prostatacancer. Diagnosen skrämde honom så pass att han flydde till flaskan. Drogen tog över hans känsloliv och han drack för att lugna djävulen i sin hjärna, inte för att bli uppsluppen och rolig.

– Jag dövade rädslan med alkohol och började fyllna till efter middagen. Kvällstid tenderar ångesten att öka, så jag tog sömntabletter och drack tills jag inte orkade grubbla mer. Livets jävligheter slätas över av alkohol, så är det. Min oro för att cancern var obotlig överskuggade allt, säger Kjell-Olof Feldt, som fortsatte med kvällsdrinkarna även efter att han fick beskedet att cancern inte var spridd.

Det tog ändå tre år innan läkarna kunde säga att han var fri från cancer.

Birgitta von Otter visste att maken drack, men insåg inte vilka mängder han hällde i sig på kvällarna, trots att hon ofta upplevde att han blev ”slirig” och tråkig eller att stubinen blev kortare. Hon gick då och la sig tidigt. Vad maken sysslade med i sin ensamhet visste hon inte – eller ville inte veta. Kjell-Olof Feldt blev irriterad om hon räknade drinkarna, så det försökte hon sluta med. Och varför skulle hon förresten räkna dem? Hur mycket han drack var hans ensak, enligt deras tysta överenskommelse att inte lägga sig i och tjata på varandra.

– Han är en vuxen människa och får ta sina egna beslut. Men jag kände lukten av alkohol i hans arbetsrum och det var bland annat av den anledningen som jag valde att gå till en alkoholterapeut för att fråga om råd, säger hon.

joneri_31052016_8351Hösten 2012 hade Kjell-Olof Feldt börjat ta sin första drink kring lunch, ett, ibland två glas vodka. Han såg mycket fram emot den där drinken. Men det var inte av glädje han drack, utan för att dämpa abstinensbesvären. Sedan fortsatte han att dricka under eftermiddagen och kvällen.

Samtidigt började han smussla med flaskorna, för att dölja för hustrun och för sig själv hur mycket han drack. Han höll sig med flera olika sorters sprit och tog lite från de olika flaskorna, så att det inte skulle märkas så mycket att mängden minskade.

Birgitta von Otter nickar under makens berättelse. Hennes bild av makens drickande är dock inte helt samstämmig med hans, särskilt inte gällande sociala sammanhang. Där han uppfattade sig som spirituell, rolig och smart, såg hon en verbalt aggressiv man som ibland kunde köra över alla med sina monologer. Ingen fick en syl i vädret förutom Kjell-Olof Feldt. Ibland trodde hon att han var arg – på henne framför allt – när han reste sig och bröt upp efter en trevlig middag. I boken beskriver Birgitta von Otter hur hon, som medberoende alkoholisthustru, försökte släta över makens beteende genom att vänligt småpratande försöka dröja sig kvar ännu en stund hos värdparet för att rädda stämningen och situationen. Men enligt Kjell-Olof Feldt var han helt enkelt trött och ville åka hem.

– Vi bråkade mycket under de här åren och jag upplevde ofta att Kjell-Olof var lättirriterad och vresig, särskilt på morgnarna. Men han var aldrig fysiskt våldsam, säger Birgitta von Otter.

Kjell-Olof Feldt håller med om att humöret blev allt sämre.

– Vresigheten kom sig väl av att jag hade supit kvällen innan. Och att jag var så sugen på den där första drinken kring lunch handlade om abstinens. Jag behövde en återställare. Men det begrep jag inte då.

Birgitta von Otter berättar att maken, året innan han tog tag i drickandet, hade dålig balans och inte längre kunde promenera i skogen med hundarna. Han snubblade och hade svårt att röra sig i terrängen. Men just då tänkte hon inte att det berodde på alkoholberoendet, utan på en naturlig åldrandeprocess där orken och balansen försämras gradvis. Att hans problem inte berodde på Parkinson visste han, efter att ha utretts för sjukdomen.

Men till slut fick även Kjell-Olof Feldt nog.  En dag i mitten av mars 2015 berättade han för sin fru att han avsåg uppsöka en alkoholklinik för att få hjälp att kontrollera sitt drickande. Han hamnade hos en alkoholläkare på Landstingets mottagning för alkohol och hälsa i Mörby, som tyckte att han skulle trappa ner sitt drickande successivt, snarare än sluta helt. Detta för att undvika abstinens. Men Kjell-Olof Feldt höll inte med.

– Jag kände att jag behövde sluta helt under en period, för att sedan långsamt trappa upp drickandet till en nivå där jag hade kontroll och också klarade att avstå om jag så önskade. Som det hade blivit hade drogen makten över mig, inte tvärtom. Det ville jag ändra på, säger Kjell-Olof Feldt, som redan när han beslutade sig för att ta tag i sitt beroende visste att han antagligen ville fortsätta att dricka.

Att bli helnykterist var inget alternativ i hans värld.

– Min styvfar var nykter alkoholist efter att ha supit bort sitt företag, och en dystrare och mer tragisk människa får man leta efter. Det enda han längtade efter var att supa. Till sist tog han sitt liv. Så min personliga upplevelse av nyktra alkoholister är minst sagt negativ, säger Kjell-Olof Feldt.

Jag kände lukten av alkohol i hans arbetsrum.

Den sista mars 2015 satte han korken i flaskan och dagen därpå påbörjades experimentet att ta kontroll över alkoholen. Redan då pratade han och hustrun löst om att skriva en bok om processen, där de själva fick sätta ord på sina upplevelser och tankar i växelvisa kapitel. Det skulle bli lite som terapi, ett sätt att dokumentera allt de gick igenom och ett sätt att dela med sig av sina erfarenheter.

Och här sitter de nu i sin trädgård och deras bok, Vägen ut – En loggbok om alkoholism och medberoende (Albert Bonniers Förlag), ligger rykande färsk på bokhandelsdiskarna. Boken bär bådas röster, där de växelvis bidrar med sina egna bilder av skeenden och händelser före, under och efter.

joneri_31052016_8661Kjell-Olof Feldt har i dag halverat sin alkoholkonsumtion – från motsvarande 50 glas vin i veckan till 25. Men han medger att det ibland händer att han överskrider sin ”kvot”. Å andra sidan händer det också att han dricker betydligt mindre eller inte alls. Ibland väljer han att fylla sitt glas med vatten, han dricker sällan sprit före klockan 16 och lyckas ofta låta bli whiskyn efter middagen.

– Vi tar en dag i taget, det finns inga garantier. Men i dag känner jag att jag har tagit kommandot över mitt drickande. Jag kan själv välja om jag vill dricka eller inte och det var det jag ville uppnå. Spriten styr inte längre mitt liv. Men visst är jag fortfarande alkoholberoende och visst dricker jag mer än genomsnittet. Fast jag mår bättre nu, säger Kjell-Olof Feldt och tittar på sin fru.

Hon har flyttat sig från skuggan och ut i solen. Säger att hon fryser, värmen till trots. Hon nickar stilla mot maken.

– Ja, jag upplever en stor skillnad från tidigare. Numera är stämningen vänligare mellan oss, du är inte så där vresig och sur längre. Och dina balansproblem är som bortblåsta. Nu tar vi gärna långa skogspromenader. Du kan skriva för hand också, fingrarna darrar inte längre, säger hon.

Kjell-Olof Feldt är nöjd över att han inte gav upp när det var som motigast. När han under sin helnyktra period fick svåra abstinensbesvär i form av spasmer, sprängande huvudvärk, och högt blodtryck kämpade han envist på. Han såg hustrun ta ett glas vin medan hon lagade mat, så som hon brukar göra, men stod emot frestelsen att dricka själv, trots att han oavbrutet tänkte på sprit. Han hittade olika strategier för att genomleva de vita veckorna. Bland annat kunde han fylla ett whiskyglas med bubbelvatten, själva rörelsen med glaset som förs mot munnen fungerade som ett substitut.

Det finns inga garantier. Men i dag känner jag att jag har tagit kommandot över mitt drickande.

Någon tanke på att själv avstå alkohol av solidaritetsskäl eller rensa hemmet från flaskor hade inte Birgitta von Otter. Inte heller Kjell-Olof Feldt hade några synpunkter på att hustrun fortsatte att dricka vin under hans vita veckor. Vardagen fortsatte ungefär som innan, med skillnaden att bara en av makarna nu drack alkohol.

Efter sex veckors helnykterhet tyckte Kjell-Olof Feldt att det var dags att sätta sig själv på prov: skulle han klara av att dricka måttligt? De korkade upp en flaska vin.

– Jag tyckte att den smakade konstigt, vilket var en överraskning. En granne kom förbi och fick också smaka. Så det blev inte ens en halv flaska för mig, säger Kjell-Olof Feldt.

Successivt trappade han sedan upp drickandet till den nivå han ligger på nu. Han dricker i stort sett varje dag, men säger att han håller koll på tiderna och mängden alkohol.

På frågan om han inte skulle vilja dricka mindre skakar han på huvudet.

– Nej, det tror jag inte. Alkohol motiverar mig. Jag tycker om att dricka vin till maten och alkoholen ingår i vår dagliga livsföring. Den ger en guldkant på tillvaron som jag inte vill vara utan, säger han.

Mer från Accent