Hur kom det sig att du började forska?
– Jag har alltid tyckt att forskning är det finaste man kan hålla på med. Jag gillar det vetenskapliga tänket, att vara objektiv och försöka ta reda på sådant som man faktiskt inte vet svaret på. Det är så genuint – och så kul.
Varför blev det just beroendeforskning?
– Det var en tillfällighet. Jag var egentligen doktorand på psykologiska institutionen och forskade på grupper och beslutsprocesser. Men jag kände att jag ville jobba med människor så jag hoppade av och började inom beroendevården, som behandlare. Men att bara jobba med behandling var inte min grej. Jag sökte mig till Magnus Huss-kliniken på Karolinska sjukhuset och började jobba som forskningskoordinator. Sedan blev jag själv doktorand där.
Vad doktorerade du på?
– Läkemedelsbehandling för alkoholberoende. Hur patienterna upplevde behandling med läkemedel som tog bort suget. Det var öppningen till beroendeforskning för mig, men jag har gått ifrån läkemedelsforskning och gått över till den psykologiska sidan av behandlingen.
Vad gör du just nu?
– Det är tre områden jag ägnar mig åt för närvarande. Det jag ägnar mest tid åt är ett projekt för dem som vill minska sitt drickande, men inte är beredda att sluta helt. Vi vill ta reda på vilka faktorer som gör att man lyckas; är det genetiska, neuropsykologiska eller socio-ekonomiska faktorer, impulskontroll, konsumtionsmönster, psykisk ohälsa, eller beroendets svårighetsgrad som avgör?
Och de andra projekten?
– Vi jobbar med stöd för anhöriga till personer med beroendeproblem, bland annat föräldrar till ungdomar som använder cannabis.
– Och så är jag involverad i Stockholms sprututbytesprogram. Vi tittar bland annat på hur det fungerat med naloxon, ett preparat som kan häva överdos, och som man kan få på sprututbytet. Använder de det? Vem använder det och hur? Det går också att få utbildning och vi vill veta om de har nytta av den. Sedan försöker vi ta reda på varför kvinnor utnyttjar sprututbytesprogrammet i mindre utsträckning än män. Finns det några barriärer som vi kan ta bort? Kan vi underlätta för kvinnorna att uppsöka verksamheten?
Vad är du mest stolt över av det du gjort?
– Oj, det var en bra fråga. Att jag har varit med och bidragit till att utveckla synen på beroendevården i Sverige. Det är ett annat klimat att prata om alkohol i dag. På Riddargatan har vi lyckats sänka tröskeln för människor att söka hjälp. Jag är också stolt över att ha bidragit till att lyfta närstående, en grupp som tidigare varit ganska osynlig i beroendevården.
Vad gör du när du inte forskar?
– Jag har tre döttrar i spridda åldrar, som jag ägnar mycket tid åt. Sedan gillar jag att odla, grönsaker och gröna växter, ja allt. Jag lyssnar också mycket på böcker och poddar, jag har ett stort historieintresse. Och så tränar jag. Jag gillar att springa och gå på Friskis.
Vad skulle du jobbat med om du inte blivit forskare?
– Jag är väldigt samhällsintresserad så jag tror att jag skulle blivit journalist. Det ligger ganska nära psykoterapeut, man måste skapa förtroende och få människor att öppna upp sig och våga tro att de har något att berätta. Och liksom forskningen handlar journalistik om att vara objektiv och skaffa ny kunskap, inte bekräfta det man redan vet.
Du är också ordförande i Svenska föreningen för alkohol- och drogforskning, SAD. Vad betyder SAD för dig?
– Det har varit jätteviktigt för mig att få kontakt med andra beroendeforskare på ett sätt som jag inte kunnat få annars. Föreningen skapar forskningssamarbeten och de vetenskapliga konferenserna som SAD har varje år har bidragit till att yngre forskare får en överblick över beroendeforskningen en chans att presentera sin egen forskning.