Elinor Aldenmark Svensson fick sitt förnamn från en av Evert Taubes visor. I Brevet från Lillan sjunger hennes namne, en liten flicka, till sin frånvarande pappa: ”Pappa kom hem, för vi längtar efter dig.”

– Tack för den självuppfyllande profetian, liksom, säger Elinor Aldenmark Svensson.

Vi sitter på en solig uteservering i Söderköping, där hon tillbringar somrarna. Hon är föräldraledig med sin fyra månader gamla son, men det är bara ett tillfälligt avbräck i arbetet för ståuppkomikern och poddaren: I höst ska hon skriva klart sin mest personliga föreställning hittills, som ska heta just Brevet från Lillan.

– Jag sjöng sången på pappas begravning, och nu känner jag att jag måste göra den här föreställningen för att kunna släppa hela historien lite.

Elinor Aldenmark Svensson är uppvuxen i norra Skåne, utanför Hässleholm. När hon var tre år skilde sig hennes föräldrar. Pappan var alkoholist, och mamman hade till slut – med hjälp av Al-Anon – orkat ta steget att lämna.

– Hela hennes liv handlade om att ta hand om oss tre barn och hålla honom på gott humör: se till att det fanns alkohol hemma, ha god stämning. Det var urtypen av medberoende.

Familjen flyttade till Ballingslöv, och varannan helg åkte barnen till pappan. Elinor Aldenmark Svensson minns hur hon alltid, redan i dörren, fick känna av hans humör och anpassa sig efter det. Han drack mest på kvällar och helger, när han var ledig. Just när barnen var där.

– Det handlade om att synas så lite som möjligt, höras så lite som möjligt. Gärna vara rolig, men inte gnällig och inte krävande.

Hon upplevde sig inte alltid önskad, och i grunden inte älskad, av sin pappa. Alkoholen kom först. Ett illustrativt exempel på det var när hon som femtonåring frågade om han kunde hämta henne med bilen efter ett disco i ett utsatt område, och fick en förvånad min till svar. Det var ju fredag.

– Då måste han få ha sin kaffegök. Det var som att det låg utanför hans kontroll: ”Så här är det tyvärr, jag önskar att jag kunde göra något åt det men det är en regel som jag inte kan bryta.”

Humorn blev ett sätt för Elinor Aldenmark Svensson att kommunicera med honom, och att få hans bekräftelse. Hon minns en semester i tioårsåldern. När pappan stötte på en besvärlig människa brukade han, med ett slags catchphrase, säga att det var ”en ny sorts jävel”. En dag upprepade hon uttrycket om en servitör, vilket han tyckte var väldigt roligt.

– Jag tror att det var då jag lärde mig att överraska lite, att få folk att skratta, kontrollera stämningen och ta makten över ett rum.

Det som fungerade hos pappan fungerade dock inte alltid i andra sammanhang. När hon vid något tillfälle skulle skämta inför en kompis mamma genom att spela full, blev resultatet nedslående.

– Hon reagerade starkt och tyckte att det var obehagligt. ”Jaha”, tänkte jag, ”det var en svår publik.” Jag visste ju någon annan som skulle ha uppskattat det.

Den mörka humorn har Elinor Aldenmark Svensson bevarat. Stand up-klubben Oslipat har beskrivit det som att hon ”skämtar hårt och grovt men med sårbarhet”. Hon gillar när det skaver, och söker ibland rena chockskratt från publiken – ett slags överrumplande psykologisk reaktion inför äckel och obehag.

Om hon ärvt sin fars halvleende svartsyn på världen – hur är det med alkoholen?

Elinor Aldenmark Svensson blev aldrig på samma sätt slav under ruset, men hon debuterade tidigt, och tonårens festande fortsatte på ungefär samma sätt i vuxen ålder.

– Nu i efterhand förvånar det mig att jag inte såg fler varningssignaler. Som att jag ansåg det normalt att bli så berusad att jag spydde i en hundbajspåse i taxin hem.

Hon har också någon gång stått på scenen påverkad.

– Jag märkte att jag var full – och att jag nog var den i lokalen som hade roligast. Då kände jag att det här var kanske inte att föredra om man ska ha ett bra gig.

Hon var alltså på ett plan medveten om sitt riskbeteende, och med den medvetenheten försvarade hon sitt fortsatta drickande inför sig själv: Om hon tänker på problemen har hon kontroll över dem, var logiken.

– Den inre monologen såg ut ungefär så här: ”Ska jag ta ett glas vin i dag? Ja, och tar jag ett kan jag lika gärna ta två. Är jag full nu? Märks det? Är jag störig nu? Oj, vad högt jag skrattar! Är det för mycket? Tycker andra att jag dricker för mycket? Tycker jag det?”

Sjukvården tyckte det, i alla fall. Det insåg hon när hon för några år sedan utreddes för ADHD och fick göra ett självskattningstest. Dricker man mer än tre enheter flera gånger i månaden är det ett riskbruk, fick hon veta. Men … tre enheter borde hon väl kunna hålla sig under? Hon satte det som en gräns – och fortsatte.

– Efter ett tag började jag tumma på det: ”Äh, jag började dricka så tidigt i dag, så det måste ju nästan slås ut över två dagar …” Det gjorde mig jätteirriterad att jag bröt mot mina egna regler. Uppenbarligen var det inte så enkelt …

Till sist bestämde hon sig för att ta en månads uppehåll. Det var alltså tänkt som en tillfällig respit, men under den vita perioden insåg hon hur skönt det var att inte hela tiden behöva fundera så mycket över alkoholen och dess sociala effekter och sköt gång på gång upp den bortre gränsen. Och nu har det gått tre år. Hon vill inte kalla sig själv alkoholist, och säger inte att hon har slutat för alltid. Det är viktigt för henne, eftersom det ger henne agens.

Att Elinor Aldenmark Svensson tog det där uppehållet för tre år sedan har flera förklaringar, som tillsammans ledde till en liten livskris: ADHD-diagnosen är en. Hennes mamma, som själv hade utvecklat ett beroende och tog sig ur det, en annan. Hennes pappas död en tredje.

– Jag tänker mycket på honom nu, och mina upplevelser. Framför allt sedan jag själv blivit förälder. Och i höst ska jag ju skriva på den här föreställningen, så det är väldigt aktivt i hjärnan.

Så länge pappan levde fanns alltid hoppet om att de skulle kunna närma sig varandra, hitta något att tala om, men varken hundköpet eller intresset för krukväxter kunde tränga igenom det som blivit stumt mellan dem.

– Det gick liksom aldrig, och jag tror att det berodde på alkoholen. Men det kan ju också ha varit något i honom som gjorde att han inte kunde komma nära.

Lillan i Taube-sången väntade förgäves på sin far, liksom den ständigt turnerande Evert Taubes egen dotter. Och, påpekar Elinor Aldenmark Svensson, många andra. Hon hoppas att föreställningen, vars undertitel eventuellt blir ”en jättesorglig humorföreställning om medberoende och alkoholism”, kan betyda något för andra med liknande erfarenheter.

– Jag kan ibland känna: Men gud, vem bryr sig om min barndom, min pappa, vad jag tycker om alkoholism? Men jag får påminna mig själv om att alla vi alkoholistbarn tänker väldigt mycket på de här sakerna, och att man behöver få höra att andra varit med om samma grej.

Kanske, säger hon, kan föreställningen också bli ett sätt för henne att till sist lägga hela den komplicerade historien bakom sig.

– Eller så gör jag det aldrig. Jag kanske får acceptera att det är ett sår som inte helt kan läka.