Det lilla svartklädda inspelningsbåset i DN-skrapan i Stockholm rymmer få personer men vittomfattande livsöden. Här har Sofia Zehawi spelat in flera avsnitt till sin nya intervjupodcast ”I skallen på”, där hon möter människor ”som bär på något tungt, komplext eller helt oväntat”, som det heter.
Första säsongen har temat inre demoner.
– Andra avsnittet var med Patrik Sjöberg och Sara Nilsson från Dumpen, och jag var så nervös att jag grät innan. Men nu har jag vant mig. Jag trivs i den intima intervjusituationen.
Den här gången är det dock Sofia Zehawi själv som ska bli intervjuad, om sina egna inre demoner. Mer precist handlar det om en medberoendeproblematik som grundlades i ett dysfunktionellt barndomshem, där hon försummades emotionellt.
– Min pappa är från Kurdistan och hade krigat mot världens då värsta diktator, Saddam Hussein. Han åker till Ukraina för att plugga, träffar min mamma, uppvuxen i sovjetisk fattigdom, och så ska de två make love with each other – lycka till!
Sofia Zehawi är verbal och kul – skämten lyser upp de mörkare avkrokarna i hennes berättelse. Men som barn var hon arg. Och när hon blev arg skrek hon: för att ge uttryck för sina känslor, för att få det hon ville – och för att bli lyssnad på.
– Jag kunde skälla ut killar efter noter, skrika på lärare, smälla i dörrar, puttas. Om någon kille var äcklig och smällde mig på rumpan gick jag inte till en vuxen – jag litade på att jag skulle lösa det själv.
Hon skickades på ett tio veckor långt program för aggressiva barn. Ett svek, är hennes slutsats.
– Det var helt värdelöst. Vad jag hade behövt var en vuxen som frågade hur jag mådde.
I brist därpå kom tonårens bedövningar i form av billig rysk vodka och romantiska drömmar. När hon var femton år träffade hon sitt livs första stora kärlek. Han var allt hon ville ha, men – skulle det visa sig – inte kunde hantera. Snäll. Tillitsfull.
– Jag märkte att jag själv sökte efter drama, kickar, försökte trigga: ”Varför reagerar du inte på något?” ”För att jag litar på dig”, svarade han, och jag bara: ”What the fuck?”
Efter den relationen började hon söka sig åt det farligare hållet, till en sårbarhet hon var bekant med. Killar som följde var kontrollerande och svartsjuka. Det finns en mörk logik i den här typen av psykologi, konstaterar hon: den leder en nedåt, mot allt värre relationer.
– Om du inte jobbar med dig själv och förstår dina relationsmönster kommer problemen bara att eskalera. Du lyckas lämna en relation och livet går vidare – för det gör det alltid – men såren läker inte. Till slut träffar du den värsta typen i hela ditt liv. Du når botten.
Mycket riktigt: där nere träffade hon honom. Han var oerhört destruktiv och våldsam på ”alla de sätt man kan föreställa sig”. Hans kompisar varnade henne, men hon skulle ”rädda” honom.
Verkligheten blev i stället att hon passade upp på honom, justerade sig själv och sina beteenden.
– Som medberoende är ens hjärna kidnappad. När man vaknar på morgonen tänker man inte: Vad ska jag göra i dag? Utan: Har han överdoserat? Ligger han i ett dike? Sedan städar man upp hans skit.
Med ett missbruk kommer många saker på köpet, säger hon. Inte bara fysiskt och psykiskt våld, utan också illojalitet. Otrohetshistorierna radades upp, och i slutändan var det ofta hon som fick skulden för dem.
– Det blir en soppa av det. Så många problem. Du måste lösa så otroligt många problem hela tiden …
Somliga av dem löser man med lögner, säger hon.
– Det kunde vara så att vi planerat att hitta på något en helg, kanske var det en födelsedag med andra inblandade. Så förstördes allt eftersom han satt hemma och knarkade hela dagen. Då fick man dra en vit lögn. Det gick ju inte att säga att han låg hemma i soffan med snoken full.
Funderade hon på att lämna relationen? Ja, hon kände hela tiden att hon måste därifrån och upprepade det för sig själv som ett mantra. Men som medberoende tog hon på sig ansvaret för sin partner. Man gör det, konstaterar hon, oavsett om det kostar hela ens identitet och självkänsla. Och det gjorde det nästan.
Hon såg sig själv korsa en efter en av sina egna gränser, till dess att mycket lite fanns kvar av henne.
– När jag gick till min terapeut, som jag går till än i dag, och hon frågade mig hur jag mådde, kunde jag inte ens svara. Allt handlade om honom: ”Nu är det lugnt, nu har han inte knarkat på tre dagar.” Du har varken förmågan eller tiden att tänka på hur du själv mår, vad du själv önskar.
Det som till sist möjliggjorde vändpunkten var dels en rad incidenter som hon inte vill gå närmare in på, men där en man verkligen gick över gränsen. Och så var det några poddar som öppnade ögonen på henne: Ann Söderlunds och Sanna Lundells Djävulsdansen, och Nemo Hedéns Bara en till.
– Jag brukar beskriva det som ett ”what the fuck-moment”.
För första gången fick hon upp ögonen för medberoende som begrepp och fenomen. Hon läste på och diskuterade saken med sin terapeut, och fick snart syn på det arga, sårade inre barnet i sig själv. Hon tog henne i handen.
Till sist insåg hon också att drömmen om en förändring i relationen var självbedrägeri.
– Jag tänkte: Om det är så svårt för mig att förändras, som ska vara den normala personen i den här relationen – varför skulle det vara så lätt för honom att förändras?
Det är inte självklart för Sofia Zehawi att berätta den här historien. Den handlar om verkliga, levande människor, och vissa detaljer och omständigheter måste blurras. Att lämna våldsamma män är inte riskfritt.
Så varför ställer hon ändå upp?
För att visa unga tjejer att det går att ta sig ur en nedbrytande relation, innan man ”fuckat upp det helt”, som hon säger.
– Om du använder smärtan rätt, kan den dessutom bli din absolut största drivkraft. När jag känner starkt, oavsett om det är glädje eller sorg, tänker jag: Okej, han förstörde mig inte helt!
Själv har hon använt smärtan som bränsle till sitt nya liv. Hon har startat ett litet bolag, börjat en teaterutbildning – och dragit i gång sin podcast, där hon hittills haft gäster som Jan Emanuel, Nemo Hedén och Ann Söderlund.
Vad som framför allt präglar hennes tillvaro nu är inte smärta, utan livslust. Hon har aldrig mått så bra, berättar hon.
– Tio dygn efter att jag hade lämnat min sista dåliga relation vaknade jag på morgonen av att jag grät, av glädje över att inte behöva prata med den där personen igen.
Hon tar dock inte sitt tillfrisknande från medberoendet för givet. Hon går fortfarande i terapi.
– Du behöver jobba med det hela livet, för att hålla det inre barnet i schack. Du får aldrig släppa dess hand.