Läser en bok om sorg. Den handlar om en kvinna vars man plötsligt avlider, 44 år gammal. Hans hjärta var förstorat. Ingen visste. Chocken är total. Kvinnans tillvaro faller samman, sorgen och saknaden tränger sig in i varje por. En stark bok om ett viktigt ämne. Jag läste om den och ville läsa den själv och nu recenserar jag den i detta nummer av Accent. I min bokhylla finns en annan, ganska ny, bok om sorg av Lars Weiss. Den handlar om hans ende son som dog under ett uppdrag utomlands. Den har jag inte orkat öppna. Det känns så bottenlöst fruktansvärt. Ändå dras jag till de här böckerna. Jag undrar; hur klarar man av att fortsätta leva? Gränsen mellan liv och död är så hårfin och så frusterande omöjlig att upptäcka – innan. Så många om och men. Om han hade gått ut bara en minut senare så hade han klarat sig. Om han inte hade vänt om. Om han inte hade försovit sig/missat flyget/tagit det där samtalet. Om. Samtidig tänker jag hur fascinerande det är att så oändligt många människor faktiskt överlever dag ut och dag in världen över. De balanserar på kanten till avgrunden, de hoppar fallskärm, tar sig hem i natten på mörka stigar, dricker sig redlösa, äter sig feta och kör bil som galningar. Eller gör helt vardagliga saker som att ta cykeln till jobbet, springa efter bussen, tvätta fönster eller ta en löprunda. Allt är potentiellt förknippat med fara. Och ändå går det nästan alltid bra. Jag är förundrad över livets skörhet och styrka som uppenbarligen samexisterar sida vid sida. Ibland går det inte så bra. Ibland bara händer det. Men för det mesta går det alldeles förträffligt.