Accent ställer frågan till Gunnel Hensing, professor på avdelningen för samhällsmedicin och folkhälsa vid Göteborgs universitet, och föreläsare om alkoholens genusmönster vid konferensen Förebygg nu i november.
– Det finns ingen sådan forskning, men utifrån hur maskulinitet skapas och integreras i vår kultur kan man tänka sig att det generellt sett kan vara svårare för män att bryta mot alkoholnormen – i alla fall när man ser det på ett övergripande plan, svarar hon, och fortsätter:
– Men det är alltid svårast att bryta mot normen i de grupper man vistas i dagligdags, till exempel på arbetsplatsen eller i ett kompisgäng där det förutsätts att alla dricker. Så tittar man lokalt på individnivå kan det förstås vara lika svårt för kvinnor att bryta alkoholnormen.
Gunnel Hensing säger att attityden överlag är mer generös och accepterande inför mäns alkoholkonsumtion. Det finns också en kulturell förväntan. Hon hänvisar till Josefin Bernhardssons avhandling ”Normalitetens gränser” från 2014. Visserligen talar både kvinnor och män där om måttlighet som en norm för drickandet för båda könen. Hon fann också en gemensam föreställning om vikten av att dricka så att det inte inkräktar på arbetet, som var gemensamt för könen. Men även om båda könen framhåller måttlighet som ideal skiljer det sig i hur detta uttrycks i konkret beteende. Och gränsen för vad som anses vara måttligt sätts olika beroende på om det gäller män eller kvinnor.
Avhandlingen visar hur mäns drickande är kopplade till ideal som självständighet, tuffhet, oräddhet, ”kontrollerad kontrollförlust” och ”heroisk” berusning (grav berusning), som något eftersträvansvärt. Kvinnors förhållande till alkohol handlar däremot om ideal som måttlighet, ansvar och omhändertagande, sexuell återhållsamhet, rädsla för kontrollförlust och fokus på vad andra tycker. Men för vissa kvinnor finns också kopplingar till att festa, och att vara social och flirtig. Historiskt sett inget nytt under solen.
– Männens alkoholhistoria, från Bellman till Ulf Lundell, handlar om frihet och gemenskap. Män som dricker har betraktats som robusta och manliga, och män som inte dricker som impotenta och kraftlösa.
Kvinnor som dricker skildras i historien däremot som liderliga och lösaktiga. I motsats till kvinnor som inte dricker, som beskrivits som rena, ärbara och feminina.
Men trots att vi sett en lång period av ökande alkoholkonsumtion bland kvinnor, lever attityderna kring mäns och kvinnors drickande kvar förvånansvärt intakta.
– Ofta oroar samhället sig för kvinnors och ungas drickande, men det är faktiskt män som dricker mest, och det är mäns drickande som orsakar mest skador och har flest negativa konsekvenser, inte minst för omgivningen, säger Gunnel Hensing, som menar att detta är ett uttryck för normblindhet.
Alkoholnormen, som alltså sätter upp olika ideal och regler för män och kvinnor, existerar inte i ett vakuum. Den förstärker andra genusmönster i vardagen och i familjelivet, mönster som handlar om ansvarsfördelning och om befrielse från ansvar.
– Alkoholen kan fylla en roll som förhindrar ansvarstagande i vardagen, som exempelvis vem som kör hem från festen, vilket oftast är kvinnan i förhållandet. Och i nästa steg vem som är piggast dagen efter och kan gå upp och ta hand om disken, barnen och så vidare.
Alkoholmönstren sprider sig som ringar på vattnet och påverkar i flera led.
– Det blir okej att dra sig tillbaka från ansvar för att man dricker, har druckit, eller planerar att dricka, säger Gunnel Hensing, och konstaterar att det finns väldigt lite forskning inom området.
Att förändra sitt sätt att dricka, innebär därför ofta att samtidigt bryta mot rådande genusmönster. Man blir en normbrytare. Vinsterna må vara stora, men det kan också ha sitt pris.
– Man hamnar utanför gemenskapen, men det kan se väldigt olika ut i olika grupper, säger Gunnel Hensing.
Och där kommer vi tillbaka till den inledande frågan: Är det svårare för män att bryta mot alkoholnormen? Och om svaret är ja, behöver män som vill förändra sina dryckesvanor, och kanske helt avstå från alkohol, särskilt stöd? Faktum är ju att kvinnor oftare söker vård för sina alkoholproblem.
– Generellt är det ingen skillnad mellan vad män och kvinnor behöver för typ av hjälp. Det handlar om respektfullt bemötande, om att ha stöd i omgivningen och ett tillgängligt bollplank, säger Gunnel Hensing.
Hon menar att det snarare handlar om våra föreställningar om vem som söker vård, och att vi ofta tror att personen som söker vård har mycket svårare problem än vad hen i praktiken har. Det som oftast hindrar män från att söka vård är alkoholens betydelse för identiteten och gemenskapen, och oron för förlusten av detta. Skam och genans spelar också roll.
– Men jag tror att det håller på att förändras och att det blir alltmer okej att söka vård. Fler män berättar också öppet om sina problem, och förebilder är viktiga.
Gunnel Hensing betonar också vikten av samtal om attityder kring mäns och kvinnors drickande – i familjen, i skolan, och inte minst i media:
– Normförändringar tar tid och kräver insatser på olika nivåer.