Alkoholproduktionen i världen domineras av några få bolag, åtminstone inom öl- och spritindustrin. Producenterna är konkurrenter, men samarbetar i vissa frågor, inte minst när det gäller lobbyverksamhet. Företagen bekostar forskningsprojekt, tar fram skolmaterial, och tillhandahåller färdiga alkoholpolitiska program, inklusive förslag till lagstiftning, för länder som vill se över sin politik.
Särskilt intresserad är man av att påverka utvecklingsländer – en växande marknad som idag ofta står helt utan lagstiftning på området. De alkoholpolitiska förslagen som kommer från industrin innehåller ofta samma komponenter: att man ska lära befolkningen att dricka ansvarsfullt, att samarbete med industrin är utvecklande för alkoholpolitiken, att industrin själva ska ta ökat ansvar samt att alkohol ger en nettoförtjänst för samhället. Rekommendationer som står i skarp kontrast till såväl forskning som WHO:s rekommendationer.
Förutom ren lobbyverksamhet ägnar sig alkoholindustrin allt mer åt att stödja sociala projekt – på senare år har man också börjat stödja biståndsprojekt i utvecklingsländer. Per-Åke Andersson, programsekreterare på IOGT-NTO-rörelsens Internationella Institut, menar att det är mycket problematiskt när industrin ger sig in i politiska och sociala frågor.
− Det försvårar för ländernas regeringar att fatta beslut om restriktioner när industrin går in med stora biståndsprojekt i landet. Men alla alkoholskador som blir följden tar ju inte industrin hand om, säger han.
Ett exempel är ICAP (se faktaruta), som arbetar hårt för att påverka lagstiftningen i Afrika och Asien.
− Vi fick se ett förslag till lagstiftning som ICAP skrivit för Botswanas räkning. Jag och mina kollegor analyserade förslaget, skrev till parlamentet och kommenterade hur förslaget gynnade alkoholindustrin samt vad de borde göra istället – enligt vad forskningen visar är effektivt. Det resulterade i att förslaget inte antogs utan att en kommitté tillsattes för att ta fram ett nytt, säger han.
− Många tror att vi ser industrin som onda, men det handlar inte om det. Problemet är att deras huvuduppgift är att tillverka alkohol och sälja så mycket som möjligt med så stor förtjänst som möjligt. Det är oförenligt med att säga sig vilja bidra till att minska skadeverkningarna.
Fakta – de viktigaste globala aktörerna:
Brewers of Europe
Sammanslutning av europeiska bryggerier och deras röst mot EU. Lobbade hårt i samband med arbetet med EU:s alkoholstrategi för några år sedan.
CEPS (European spirits organisation)
De Europeiska spritproducenternas samarbetsorganisation. Har drivit på att EU, och indirekt USA, dragit Indien inför världshandelsorganisationen WTO, för att få Indiens importförbud av alkohol att förklaras illegalt.
Diageo
Världens största alkoholföretag och tillverkare av märken som Smirnoff, Johnnie Walker, Baileys samt Guiness Draught. Driver ”ansvarsfull marknadsföring” och kampanjer mot bland annat alkohol i trafiken. Ses ofta på alkoholpolitiska möten och seminarier i Bryssel.
Heineken
Ett av världens ledande ölföretag. Satsar stort i Ryssland och på den afrikanska marknaden. Har bildat Heineken African Foundation som sägs ha till syfte att ”förbättra hälsan bland befolkningen genom olika hälsoprojekt och hälsoutbildning”.
ICAP (International Center for Alcohol Policies)
En organisation som, enligt egen uppgift, stöds av majoriteten av alla alkoholproducenter. De “uppmuntrar till dialog mellan industrin, forskningen och folkhälsomyndigheter, regeringar och civilsamhället”. ICAP har de senaste åren lagt stora resurser på att på att påverka alkoholpolitiken i främst afrikanska och sydostasiatiska länder.