Hoppet om Obama

 

I New York är en majoritet av narkotikaanvändarna vita. Trots detta är 90 procent av de som döms för narkotikabrott svarta. Barack Obama är efterlängtad i afroamerikanska grupper men många kunde inte vara med och välja honom: Den som suttit i fängelse får inte rösta.

Text och foto: Cecilia Burman


– Jag är inte afroamerikan, säger Rodney Lyons med syrlig ton. Jag har båda mina föräldrar samt mor- och farföräldrar här i staterna. Jag är svart amerikan.

Hans hud är skimrande mörkbrun och i bjärt kontrast till den ljusgula väggen bakom honom på International Pancake House i Harlem, New York där han jobbar som servitör. Här serveras den amerikanska drömmen i form av äggröra, bacon och pannkakor med sirap. Protein för styrka och sötma för framgång. För ett par dagar sedan skallade hurraropen mellan stenfasaderna i Harlem. Folk dansade på gatorna, grät och skrattade. Den fjärde november vann Barack Obama ett historiskt presidentval.   

Rodney Lyons vill inte kallas afroamerikan, men tillhör likväl den väljargrupp som kallas just så och som sägs ha vunnit sin största seger i och med Obama. Men Rodney deltog inte i valet. 

– Jag tror inte jag kan rösta eftersom jag har suttit inne, säger han.

Rodney är flerfaldigt dömd för narkotikabrott och är en av de 5,3 miljoner amerikaner som inte kan rösta på grund av nuvarande eller tidigare fängelsedomar. Fångar kan inte rösta i USA, med undantag för två stater; Maine och Vermont. Att få rösträtten tillbaka när man avtjänat sitt fängelsestraff är heller ingen självklarhet – det kan dröja år, det kan gälla för resten av livet. 

Rodney är fyrtio år och har aldrig röstat, sedan arton års ålder har han åkt in och ut ur fängelset.

– När jag var femton sålde jag droger… När jag var arton gjorde jag ett inbrott och fick villkorligt. Vid tjugoett års ålder åkte jag fast för droginnehav, men satt bara av ett och ett halvt år i fängelset eftersom jag var så ung. Gissa vad jag gjorde så fort jag blev frisläppt? säger Rodney med en grimas. 

Vid tjugosex års ålder började han använda kokainet han sålde. Hans livshistoria är inte unik, särskilt inte i Harlem som länge dragits med kriminalitet, dåligt underhåll från staten och segregation från innerstadens vita börskapital. Stadsdelen har dock på senare år blivit populär för en blandad medelklass som höjt dess status. Högre hyror har gjort att många fattiga tvingats flytta, men fortfarande ser man knappt ett vitt ansikte på gatan i Harlem om man bortser från en del turister. Det här är alltjämt en så kallad ”black community”. 

I New York är 90 procent av dem som döms för narkotikabrott svarta – trots att majoriteten av droganvändarna enligt Brottsförebyggande Rådet är vita. En siffra som kan förklaras av att det är lättare för polis och åklagare att komma åt gatudrogerna som domineras av svarta försäljare än användare än drogerna i dyra villor på östra Manhattan. Olika sociala förutsättningar färgar också av sig på statistiken. Hip hop-gruppen Dead Prez kritiserar USA:s drogpolitik med låten ”Wolfes” och liknar hanteringen av samhällets utsatta vid en orättfärdig vargjakt. De beskriver metoden: jägaren sätter upp en blodig kniv i snön för att locka till sig vargen, och när den hittar dit börjar vargen hungrigt slicka på kniven. Utan att märka det skär den sig i tungan men fortsätter slicka – sitt eget blod, och tar på så sätt livet av sig själv. Blodet är crack, kniven är upphovet. 

”That´s what the imperialists did with us with crack cocaine. That´s what happens to the community. And instead of blaming the hunter who put the blade in the ice for the wolf, the wolf get blamed for trying to lick” Dead Prez. 

Obama är inte blind för rasdiskrimineringen och uppmärksammar drogpolitiken i sitt program för medborgarrättigheter. Han vill slopa skillnaden mellan crack och pulverkokain i juridisk mening. Innehav av drogerna skiljer sig kraftigt åt i straffsats men är kemiskt i princip samma sak. Crack, som är vanligare bland svart underklass ger strängare straff än pulverkokain som är vanligare bland vit medel- och överklass. 

Rodney minns sin uppväxt som trygg fastän de levde på existensminimum och fick matkuponger från myndigheterna. Hans mamma var femton år när hon födde honom i ett ofördelaktigt område i Houston, Texas. Rodney började sälja droger när han var femton för att skaffa pengar och högre status. Ett år senare blev han pappa till en son som idag är tjugofyra. Pengar är fortfarande Rodneys drivkraft. Pengar är allt. 

– Hade jag växt upp någon annanstans hade jag kanske tänkt och agerat annorlunda. Idag kan jag tycka att det var ett dåligt val att börja sälja droger, men då var det pengarna som lockade mig. Pengar och kvinnor, säger Rodney och ler snett. 

Harlem ligger på norra Manhattan. ”Här behöver man bara blunda, snurra ett varv och peka för att hitta människor som inte kan rösta på grund av brott”, säger man på gatan. USA är det land i världen som har högst andel av sin befolkning i fängelse eller häkte – 2,3 miljoner människor. Av dem är 40 procent svarta. Bland svarta män mellan i åldern 24-34 år sitter en av nio i fängelse. Motsvarande siffra för vita män är en av sextio. Totalt är 7,3 miljoner (3,1 procent av den vuxna befolkningen) amerikaner övervakade genom häkte, fängelse eller villkorliga domar enligt U.S. Bureau of Justice. Ändå drömmer många fortfarande om Amerika som ”frihetens land”, eller som Rodney uttrycker det:

– USA är ett av de länder som fler människor vill bryta sig in i än ut ur. 

Rodney har avverkat både fängelse och sin villkorliga frigivning och har därmed återfått rösträtten enligt delstaten New Yorks lag. Att han hade chansen att rösta i årets val visste han inte. 

– Jag har inget förtroende för valsystemet. Jag respekterar att andra har det, men kom igen, det tog fyrahundra år för Amerika att få en svart president. Den svarta befolkningen kanske får bättre självförtroende med Obama, men jag tror inte det kommer att ske några större förändringar under min livstid, säger Rodney och fortsätter:

– Dessutom är New York en demokratstat så min röst hade inte spelat någon roll för Obama. Om jag lagt min röst i Texas spelar det heller ingen roll eftersom republikanerna alltid vinner där.

En av Obamas lyckade strategier i valkampanjen var att uppsöka väljare som i tidigare val inte deltagit i någon större utsträckning. Obama hittade nya väljare bland förstagångsväljarna, arbetarklassen och minoriteterna. Valdeltagandet ökade, men systemet brottas fortfarande med såväl kommunikationsproblem som etiska problem. Brennan Center for Justice är en förening baserad i New York som arbetar för medborgarrättigheter. Deras undersökningar (utförda år 2003-2008) visar att valkontoren i de olika staterna är dåligt informerade om skillnader i reglementet rörande rösträtt för straffade personer.

I New York hade 38 procent av de lokala valkontoren felaktig information huruvida före detta fångar kunde rösta eller ej. En etisk motsägelse för en kristen stat som USA – som upprepar vikten av god moral och tro till Gud (som ju förlåter sina syndare) – är att före detta straffade avkrävs att betala skatt (och därmed finansiera det rättsväsende som diskriminerar olika grupper i samhället och håller dem från valdeltagandet) och nekas möjligheten att påverka efter avklarat straff. Syndens förlåtelse gäller inte kåkfarare. 

Rodney leker med mobilen på bordet och sveper med blicken över lokalen, hans nya jobb i en ny stad han ännu inte lärt känna. Den fjärde november var Harlem mitt i en kokande valvaka, och ord som demokrati och förändring genomsyrade demokraternas tal. 

– Demokrati är bra i vissa situationer, men i det här landet behandlas inte människor lika. 

Precis som många andra amerikaner har Rodney flera jobb, men idag är eftermiddagen fri. Han beger sig ut på gatan där regnet duggar tätt och gör asfalten blank. För bara några dagar sedan hälsade på främlingar på varandra med ett ord: ”Obama.” 

USA:s nya president har fyra år på sig att bevisa sin rätta färg.

Mer från Accent