Att bränna sprit och brygga öl har blivit ett sätt för många fattiga kvinnor i Tanzania att få ihop till livets nödtorft. Men den illegala hanteringen slår tillbaka på dem själva när männen försummar sitt arbete och super upp familjernas inkomster.
Nu görs försök att hitta alternativa inkomstmöjligheter för kvinnorna.
Skränet och sorlet från de kraftigt berusade besökarna på baren Mama Fortu i Kilungule i utkanterna av Dar es Salaam i Tanzania, hörs vida omkring. De skränande, högljudda bargästerna har kommit för att dricka billig, alkoholstark pombe, ett hembryggt majsbaserat öl som kommit att svämma över marknaden.
Kvinnorna som både brygger och serverar det grötliknande ölet i baren, tar det hela med jämnmod. De ogillar stökiga gäster men är samtidigt i desperat behov av inkomsterna från det hembryggda ölet. Och det är just det som är problemet. I en allt mer pressad ekonomisk situation, behöver kvinnorna varenda shilling de kan komma över för att försörja sig själva och sina familjer.
Mama Fortu på en bakgård till ett slitet bostadshus är bara ett av tusentals utskänkningsställen i Dar es Salaam. Här spenderar många män de knapra inkomster som skulle gått till att försörja den egna familjen. Det fabriksproducerade öl som säljs i butiker och etablerade barer är för dyrt för bargäster som bara i undantagsfall har ett fast jobb. Det är en av förklaringarna till att 80 procent av allt öl som konsumeras i Tanzania är hembryggt.
Det hembryggda ölet har inte många likheter med vanligt flasköl. Ofta görs det på majskorn som får svälla i vattenbad tills det växer ut små groddar. Majsen blandas sedan ut med vatten och får koka en hel dag. Det betyder stora utgifter för bränsle, framför allt dyrbar ved.
Illegal ölbryggning är dessvärre bara en sida av det växandet problemet med billig alkohol. Ett minst lika stort gissel är framställningen av illegal starksprit. Varje år produceras miljarder liter alkohol på illegal väg i Tanzania. Det innebär att en betydande del av alla alkoholhaltiga drycker som konsumeras i landet, produceras utanför den etablerade kommersiella sektorn.
De flesta männen på Mama Fortu har rödsprängda ögon och glansiga blickar.
– De har varit här hela dagen, berättar en av de kvinnor som sköter ruljansen. Och den tragiska verkligheten är den att många män tillbringar hela dagarna i barer av det här slaget.
– Det här skapar svåra sociala problem. Många män lägger alla pengar de kan skrapa ihop på alkohol. Följden har blivit kris i många hem, säger Mathias Kimiro som samordnar arbetet med enskilda organisationer på IOGT-NTOs Östafrikakontor i Tanzania.
En kvinna som letar efter sin man på baren ger oss inblick i de problem som många familjer tvingas leva med i en miljö där billig alkohol slår sönder de sociala mönstren.
– Jag har gifta väninnor som har ett rent helvete hemma. När deras män kommer hem efter en lång dag i baren, ställer de till med scener för att det inte finns mat på bordet. Men det beror ju på att männen använt alla pengar till att dricka sig redlösa på någon bar.
I många fall blir situationen i hemmet outhärdlig med hustrumisshandel och våldtäkter som följd. Barnen får ingen frukost innan de går till skolan och har därför svårt att hänga med på lektionerna. Misären hemma sätter också sina spår hos barnen som ibland får se sina mammor misshandlas svårt. Många kvinnor och barn förvägras på det här sättet rätten till ett bra liv, särskilt i en miljö där den ”normala” fattigdomen är svår nog att leva med.
Det utbredda alkoholmissbruket har också starka kopplingar till spridningen av hiv/aids. Med alkohol i blodet brister omdömet hos de män som söker sig till prostituerade. De skyddar sig i ännu mindre grad än de annars skulle ha gjort och återvänder hem till sina fruar med hivsmittan.
Den lättillgängliga och billiga spriten och ölen har utvecklats till ett mycket allvarligt samhällsproblem. Visserligen finns det en gammal tradition i det afrikanska samhället att framställa spritdrycker för speciella ritualer och ceremonier. Men något missbruk har inte tolererats i det sammanhanget, påpekar Kimiro.
Idag är situationen annorlunda. Hög arbetslöshet, förvärrad av det senaste årets lågkonjunktur, har tvingat allt fler kvinnor att hitta nya inkomstkällor, som exempelvis illegal spritproduktion. Det har lett till en ond spiral där lättillgänglig och billig alkohol blivit en svår frestelse för många.
– Inte nog med att familjerna splittras, det dagliga jordbruksarbetet blir också eftersatt eftersom männen inte har krafter kvar till arbetet på fältet. På sikt kan det här utvecklas till ett hot mot demokratin, säger Gunnar Lundström, som förestår IOGT-NTOs regionalkontor i Östafrika.
Han menar att myndigheterna helt enkelt inte förstått vidden av problemet.
– Det finns en 18-årsgräns för inköp av alkoholhaltiga drycker. Men den efterlevs sällan eller aldrig. Föräldrarna kan utan problem skicka sina barn till affärerna för att köpa öl.
För att komma till rätta med den växande alkoholkonsumtionen och samtidigt hjälpa de kvinnor som är beroende av de pengar som öl- och sprittillverkningen genererar, har IOGT-NTOs lokala samarbetspartners i Östafrika försökt hitta alternativa inkomstkällor för de kvinnor som berörs.
Så hjälper man till exempel organisationen WOCHIVI (Women and Child Vision) i Arusha. Där får kvinnorna förmånliga så kallade mikrokrediter för att starta produktion och försäljning av kläder, frukt och grönsaker. Ett hundratal kvinnor har nappat på det nya initiativet, men det har inte varit helt lätt att övertala dem.
– Illegalt producerad alkohol ger snabba pengar. Men samtidigt är kvinnorna rädda för att ertappas. Då får de betala dryga mutor till polisen för att undvika böter och kanske rent av fängelse, påpekar Kimiro. Nu hoppas man kunna vidga projektet till hela landet.
Det skulle i så fall välkomnas av Amina Samsun i arbetarstadsdelen Kimara i Dar es Salaam. Här framställer hon starkt gin i skydd av nattmörkret. Oftast handlar det om gin gjort på tropiska frukter som papaya. Frukterna får jäsa tillsammans med socker och melass för att sedan kokas till spritdrycker med mycket hög alkoholhalt.
Amina hyr ett rum i ett halvfärdigt hus. Här finns varken el, vatten eller sanitet. Men det ger ändå tak över huvudet för henne och tre söner i åldrarna 6 – 18 år. Aminas man har tillfälliga arbeten som murare men det förslår inte långt till hyra, mat och obligatoriska skoluniformer för barnen.
Med viss tvekan får jag lukta på innehållet i den plastdunk som Amina gömt bakom huset. Den fräna stanken från överjäst papaya slår emot mig med full kraft. Amina skulle helst vilja sluta med den ljusskygga verksamheten. Men då blir det genast problem med hyresvärden.
Fem liter sprit ger Amina 8000 Tanzaniashilling, cirka 50 kronor. Efter att ha räknat bort utläggen för 12 kilo socker kan hon behålla drygt halva beloppet.
Den illegala spriten är eftertraktad på de många ljusskygga barerna. Här tycker ägarna att den fabrikstillverkade märkesspriten är för dyr, och få kunder har råd med den. Då ger den illegala spriten med namn som Gongo (en käpp att försvara sig med), Kill me quick! (Döda mig snabbt!) bättre utdelning, resonerar barägarna. Särskilt som den går att blanda ut med vatten. 300 shilling (ett par kronor) är det vanliga slutpriset för ett glas hembränt.
Den utbredda hembränningen och ölbryggningen bidrar till att förvärra alkoholens grepp om samhället. Samtidigt är kunskaperna om alkoholens skadeverkningar närmast obefintliga. Fördomar grasserar och alkoholism ses som tecken på ”dålig karaktär”. Det har också hänt att myndigheterna placerat alkoholister på vårdinrättningar för psykiskt sjuka.
Men så har det också forskats väldigt lite om alkoholkonsumtionen i Tanzania och för den delen Afrika som helhet.
– Med bättre underlag skulle man snabbare kunna sätta in rätt insatser, kommenterar Per-Åke Andersson vid IOGT-NTO-rörelsens Internationella Institut.
Som om den illegala sprit- och ölproduktionen inte orsakar nog problem i Afrika, genomför den globala alkoholindustrin just nu ett korståg över kontinenten. Målet är att öppna nya marknader för den kommersiella sprit- och ölindustrin. Bakom kampanjen, som drivs av ICAP (International Center for Alcohol Policies) står elva av de största alkoholproducenterna i världen. Det sker under förespegling av att man verkar för en sund alkohollagstiftning.
– I själva verket handlar det om att minimera antalet restriktioner kring öl- och spritförsäljningen, säger Per-Åke Andersson. Ett par länder, Lesotho och Swaziland, har redan anpassat sin lagstiftning efter alkoholindustrins önskemål.
För att bromsa alkoholindustrins framfart i Östafrika samlade IOGT-NTO-rörelsens Internationella Institut i januari i år enskilda organisationer med alkoholfrågor på sitt program till en konferens i Arusha. Till mötet kom också 13 parlamentariker och 15 regeringstjänstemän från länderna i regionen.
Konferensens budskap till regeringarna i regionen var glasklart: Anta snarast möjligt en alkoholpolitik som bygger på bevisat effektiva åtgärder, exempelvis höga priser och begränsad tillgång till alkohol, en så kallat evidensbaserad alkoholpolitik.
Mötesdeltagarna efterlyste också ett förbjud mot alla former av alkoholreklam, en åldersgräns på 21 år för inköp av alkoholhaltiga drycker och bättre uppföljning av de lagar som reglerar alkoholhanteringen.
– Det saknas helt enkelt politisk vilja bland de styrande att följa upp och genomdriva antagna lagar, säger Per-Åke Andersson. Så först och främst gäller det att driva på den processen. Men i många fall behöver man komplettera med nya beprövade lagar som minskar alkoholbruket på ett effektivt sätt.
Text och foto: David Dahmén