Får jag chans på dig? Ett ”barnsligt” sms blev början på Jon-Erik Flodin och Stina-Lisa Österströms kärlekssaga. Det var Stina-Lisa som skickade meddelandet till den snygga killen hon hade blivit förtjust i på ett nyktert skidläger i Västernorrland i mars 2006. Där jobbade bägge som ungdomsledare och Stina-Lisa såg snabbt till att hon och Jon-Erik hamnade i samma grupp. Efter en trevande start med flirtiga ögonkast och vänskapliga samtal kom den första kyssen. Och därmed hoppet om en fortsättning. Men allt hängde fortfarande i luften när lägret var slut.
– Var vi ett par eller inte? Jag ville veta och skickade därför sms:et, lite på skoj. Det funkade och efter det blev vi ihop på allvar, säger Stina-Lisa och berättar att bägge egentligen var rätt skeptiska till att inleda en relation.
– Jag hade precis lämnat ett förhållande och tänkte att jag bara ville vara kompis med Jon-Erik. Jag hade planer på att jobba som reseledare och se mig om i världen. Jag ville inte stadga mig. Man och barn kunde jag skaffa vid 30.
– Och jag hade också ett färskt uppbrott i bagaget. Dessutom var jag bekymrad över åldersskillnaden. Stina-Lisa var bara sjutton år, jag fem år äldre. Samtidigt attraherades jag av hennes mognad och utseende. Jag såg henne direkt när hon klev av bussen på skidlägret, tyckte att wow, vilken attraktiv tjej! säger Jon-Erik, som dessutom var fast besluten att inte bli ihop med en tjej inom nykterhetsrörelsen. Det skulle bli alldeles för ”internt”, tyckte han.
Men mot allt förnuft slog kärleken ner som en blixt och Jon-Erik började pendla till Stina-Lisa, som då bodde i Falun. Själv pluggade han i Uppsala, samtidigt som han var vice ordförande i förbundsstyrelsen. Det blev många resor ute i landet och ofta styrdes kosan till Falun. Under tre år sågs paret av och till. Men avståndet till trots växte kärleken. ”Varje möte blev maxat”, konstaterar Stina-Lisa med ett skratt.
Det blev många och långa telefonsamtal. Stina-Lisa, som fortfarande drömde om att uppleva nya kulturer, bestämde sig dock för att dra till Kuba två månader för att dansa salsa och plugga spanska. Hon kände sig så pass trygg i förhållandet att två månaders bortavaro inte skulle göra någon skillnad. Och Jon-Erik unnade mer än gärna Stina-Lisa friheten att upptäcka världen. De två månaderna blev berikande – men också påfrestande för förhållandet.
– Vi hade få möjligheter att prata på telefon och maila. När jag kom hem kändes det lite konstigt mellan oss. Jon-Erik hade fortsatt med sitt liv här, medan jag var uppfylld av nya erfarenheter. Åtta månader efter min hemkomst blev jag sugen på att ge mig ut i världen igen och valde då att sticka till Gran Canaria två veckor för att gå på reseledarkurs. Jag planerade att jobba utomlands ett tag, säger Stina-Lisa, som emellertid kom på andra tankar. Något utlandsjobb blev det aldrig. I stället flyttade hon in hos Jon-Erik i Söderhamn. Och där blev hon kvar. I dag pluggar hon personal- och arbetslivsprogrammet i Gävle och stortrivs med livet.
Vad är hemligheten bakom deras kärlekslycka?
– Vi är riktigt bra vänner som kan prata om allt, det tror jag är viktigt, säger Jon-Erik och får leende medhåll av Stina-Lisa.
– Mm, det är sådär småmysigt hela tiden! Dessutom är vi alltid ärliga mot varandra och noga med att respektera varandras behov. Jon-Erik spelar i ett band i Uppsala, umgås med sina kompisar och renoverar en båt. Jag gillar att dansa. Man måste ge varandra frihet. Och vi är måna om att umgås med andra när vi är på större arrangemang inom nykterhetsrörelsen. Vi har ju tillgång till varandra när vi är hemma.
– Exakt. Jag skulle aldrig säga åt Stina-Lisa vad hon ska göra. Hon måste själv få besluta och jag respekterar hennes beslut vad det än är. Att ställa ultimatum är inte vår grej, det är inte kärlek.
Båda beskriver sig som envisa och diskussionslystna. Bråkar gör de sällan, men när smågnat uppstår är de noga med att inte köra fula tricks och personangrepp. På så vis spårar det aldrig ur. Stina-Lisa är den spralliga, utåtriktade och impulsiva som gör innan hon tänker efter. Jon-Erik beskriver sig som lugn,rak, jordnära, eftertänksam – och kanske inte lika fysisk som Stina-Lisa.
– Nej, för mig betyder en kram att jag älskar Stina. Men Stina behöver höra att jag älskar henne på många fler sätt. Där är vi olika, säger Jon-Erik.
Stina-Lisa nickar.
– Samtidigt kompletterar vi varandra. Jon-Erik får ner mig på jorden och får mig att tänka till. Han ger mig trygghet.
– Och du är så omtänksam och får mig att öppna mig. Du får mig att bli en bättre människa!
Bägge är i dag övertygade om att de träffat ”den rätte” – även om tvivel fanns initialt. Den nyförälskade känslan talar sitt tydliga språk.
– Men jag tror att det är viktigt att inventera sitt förhållande emellanåt, att ifrågasätta. Är jag nöjd? Lever jag det liv jag vill? Hittills har svaret definitivt varit ja! säger Stina-Lisa.
Om tio år tror hon och Jon-Erik att de har hus och barn. Framtiden ser ljus ut.
Maria Zaitzewsky Rundgren