För att minska alkoholens skador på individer och i samhället krävs det att den totala konsumtionen minskar. Den stora grupp människor som dricker måttligt står nämligen för en lika stor del av de alkoholrelaterade skadorna som de som dricker mycket alkohol.
Forskningen bevisade redan på 1950-talet att andelen storkonsumenter av alkohol ökar i samband med att den totala konsumtionen av alkohol i samhället ökar. En fördubbling av den totala konsumtionen leder till en fyrdubbling av storkonsumenter. Med andra ord, ju fler som dricker måttligt desto fler som dricker för mycket. Detta kallas totalkonsumtionsmodellen.
När den totala konsumtionen går upp ökar också alkoholskadorna och den alkoholrelaterade dödligheten. Den stora klungan personer som dricker måttligt genererar lika många alkoholskador som den lilla klungan högkonsumenter. Det här kallas preventionsparadoxen, se diagram nedan.
Trots det har många insatser på alkoholområdet riktats mot de som har en riskfylld alkoholkonsumtion. För att påverka de personerna krävs det ofta en stor och dyr insats medan den stora gruppen måttlighetsdrickare är relativt lättpåverkad.
På senare tid har forskningen kommit fram till vilka insatser som fungerar om man vill minska alkoholkonsumtionen och skadorna i ett samhälle. Effektiva åtgärder är att alkohol är dyrt och svårt att få tag på. Höga åldersgränser, begränsade öppettider och begränsade försäljningsställen är alla kostnadseffektiva åtgärder för att minska alkoholkonsumtionen.
Andra, tidigare populära, insatser som informationskampanjer och alkoholinformation i skolan är dyra och ger ett dåligt resultat.
Joanna Wågström