Porträtt

Vägen in – Liselott har äntligen hittat hem

För tio år sedan gick Liselott Rehnstrand med i IOGT-NTO. Men först många år senare, efter en djup livskris, växte viljan att engagera sig tillsammans med andra medlemmar.

En dag kom ett brev till IOGT-NTO:s förbundsordförande. Med skribentens goda minne hittade det så småningom fram till Accent. Brevet var från medlemmen Liselott Rehnstrand, som ville dela med sig av sina upplevelser av IOGT-NTO:

”Nu har jag varit medlem i tio år. Jag har betalt min avgift och fått min medlemstidning. Jag har alltid läst den noga, haft den liggande på köksbordet tills alla sidor och artiklar har gåtts igenom. Det har kommit meddelande från min avdelning i Helsingborg och jag har konstaterat att de grillar korv på Örby Ängar och har roligheter för sig, men jag har aldrig känt att det har varit något för mig. Jag har nog, ärligt talat, haft vissa fördomar mot min egen förening och inte känt att det har varit något som skulle passa mig att engagera mig i.”

Men – skriver hon – en dag kom hon på andra tankar. När en kursinbjudan damp ner i brevlådan hemma i Billesholm i Skåne var hon först nära att slänga den, men sedan funderade hon en stund och anmälde sig i stället. Fram till den där dagen hade hon känt sig rätt ointresserad av föreningsliv, kurser och kongresser. Hon tyckte att det räckte med att medlemskapet bekräftade hennes ställningstagande. Men nu såg hon plötsligt en dörr öppna sig till något nytt.

Liselott Rehnstrands första tanke var: Hjälp, vad gör jag om kursdeltagarna är trista gamla tanter och gubbar? Tänk om jag inte passar in? Men nyfikenheten tog överhanden, och med ett förväntansfullt pirr i magen åkte hon på kursen i Halland.

Det är coolt att vara nykterist

Farhågorna kom snabbt på skam. Deltagarna var nyfikna och positiva, och för första gången i livet befann hon sig i ett sammanhang där nykterheten var norm och hon kunde vara sig själv fullt ut. Hon trivdes med öppenheten och värmen med vilken hon togs emot, och blev på kort tid god vän med flera av deltagarna.

– Det blev en fantastisk, inspirerande kurshelg och en riktig aha-upplevelse för mig. Såväl deltagarna som kursledarna var kloka, vettiga personer som jag känner stort förtroende för. Jag lärde mig massor om organisationen och fick blodad tand, berättar hon för Accent.

Det blev en fantastisk, inspirerande kurshelg och en riktig aha-upplevelse.

Liselott Rehnstrand insåg att hon ville lära sig mer – mycket mer.

– När jag såg att man kunde följa med på en studieresa till Bryssel anmälde jag mig till det också. Och den sommaren åkte jag på min första kongress i Lund. Allt med IOGT-NTO har sedan dess varit över förväntan, säger hon.

Liselott Rehnstrand bubblar av energi, rösten är klar och spänstig. Hon är välformulerad, snabb i tanken och hennes livshistoria skakar om. Den är huvudorsaken till att hon halvvägs in i medelåldern kände behovet av att omfamna nykterheten och låta den definiera livet tydligare. Men hon kände också behov av att klippa banden med gamla, destruktiva mönster.

– Jag har tagit farväl av mamma, hon är inte välkommen i mitt liv så länge hon dricker alkohol. Det känns otroligt skönt att släppa taget, säger hon.

Under Liselott Rehnstrands uppväxt var alkoholen ständigt närvarande, och hon testade alkohol för första gången när hon var 13 år.

– Jag kände mig oälskad. Jag hatade att det dracks hemma, men jag skämdes inför mina kompisar och vågade inte berätta för någon. Min bror, som flyttat hemifrån, visste förstås och jag ringde honom när det blev jobbigt. Då kom han och hämtade mig. Men först letade vi rätt på alla flaskor och tömde dem i vasken. Sedan ställde vi dem demonstrativt på diskbänken, för att markera. Dagen därpå var det som om inget hade hänt.

Liselott Rehnstrand blev en självdestruktiv tonåring som skar sig i armarna som ett rop på hjälp och bekräftelse. Men ingen såg henne eller erbjöd henne stöd, och självbilden – ett barn som inte var värt att älskas – befästes ytterligare.

Liselott Rehnstrand. Foto Lars Jansson

I tjugoårsåldern började hon minska på alkoholen, och ytterligare några år senare valde hon att sluta dricka helt. Då hade hon redan träffat mannen som skulle komma att bli far till hennes barn, och som hade en uppväxt som liknade hennes egen. De gifte sig, barnen kom i tät följd, men äktenskapet var inte lyckligt.

– Min man var extremt lynnig och stämningen kunde förändras på ett ögonblick. Jag försökte vara till lags och tryckte undan mina egna behov. Men till slut gick hela min tillvaro ut på att tassa på tå.

Liselott Rehnstrand beskriver sig som klassiskt medberoende. Hon höll fasaden utåt, men en gång antydde hon något för en arbetskamrat, som omedelbart sa att det där skulle hon aldrig acceptera.

Det fick mig att fundera. För mig var det min vardag, jag ställde upp på vad som helst för husfridens skull. Jag hade tappat all självrespekt och förstod nu att det inte var okej. Till sist gick det inte längre och vi flyttade isär. En viktig anledning var att jag ville vara en förebild för mina döttrar, det var främst för att rädda dem.

Men de nya förhållanden hon inledde blev inte bättre.

– Jag trodde att de männen var annorlunda, men det visade sig snart att de var ungefär likadana.

När hon lämnades av en man som hon ”var tokförälskad i” bröt Liselott Rehnstrand ihop och hamnade i en depression.

– Jag sörjde inte bara den brustna relationen utan också insikten om att det måste vara något hos mig som gjorde att jag alltid träffade ”fel” män. Jag förstod att det inte handlade om otur, utan om något annat. Jag började bläddra i mina gamla dagböcker från högstadiet och såg att jag mådde exakt likadant som då. Jag började gå i terapi och 47 år gammal såg jag äntligen ett värdigt liv gestalta sig.

Jag bläddrade i mina gamla dagböcker från högstadiet och såg att jag mådde exakt likadant som då.

I läkningsprocessen började hon skriva en bok om sin uppväxt, samt en diktbok som sitt äktenskap. Det var i den krisen som hon bestämde sig för att åka på kurs med IOGT-NTO och som viljan att engagera sig mer växte fram, liksom behovet att bryta med det som orsakat smärta i det förflutna.

Nu vill Liselott Rehnstrand leva sitt liv fullt ut, tacka ja till det som är gott, må bra och stå upp för sig själv. Självkänslan och självrespekten har stärkts, i dag vet hon vem hon är och vad hon är värd – och hon låter sig inte trampas på. En ny kärlek har börjat spira. Hon säger att det känns fint. Men det har det ju gjort tidigare också. Vad är annorlunda den här gången? Hon ler när hon svarar:

– Jag är annorlunda.

Döttrarna, 17 och 19 år gamla, har betytt mycket efter krisen, de är en tajt trio och kan prata med varandra om allt.

– Jag är jättestolt över mina döttrar. De är anledningen till att jag stiger upp varje morgon, de är meningen med allt.

Liselott Rehnstrand med döttrarna Kajsa och Sara. Foto Lars Janson

Ingen av dem dricker alkohol och den äldsta har gått med i UNF, Ungdomens nykterhetsförbund, och de är trygga, självständiga tjejer, säger deras mamma.

– Vi tycker alla tre att det är coolt och skönt att vara nykter, säger Liselott Rehnstrand, och berättar att hon har tatuerat in ordet Sober på armen; ett evigt och synligt bevis på nykterheten.

Det nyväckta engagemanget i IOGT-NTO fortsätter. Under det gångna året har hon inte haft tid att vara med på så många föreningsaktiviteter som hon hade önskat, men det ska det bli ändring på, har hon bestämt.

– Nu känner jag mig taggad och redo för nya, roliga erfarenheter i IOGT-NTO:s regi.

Mer från Accent