Johannes Raoust bor mitt bland Möllans gula och röda tegel. Hunden Molly har precis fått komma ut på promenad, men är fortfarande full av energi och vill vara med mitt i händelsernas centrum.
– Hon är en stor del i att hålla mig nykter. Med Molly har jag ansvar för någon som kräver rutiner, säger han.
Han skrattar ofta och har gott om synliga tatueringar på armar och händer. ”Gay is ok” står det på tröjan, och i halsgropen ”Still here”.
– Jag är fortfarande här trots allt som har hänt. Tatueringarna är bra påminnelser, säger han.
Historien börjar med en bilolycka vintern när Johannes Raoust var 18 månader gammal. Hela familjen befann sig i bilen, på väg hem till Paris från ett besök hos morföräldrarna i Sverige. Utanför Köln voltade bilen i det svåra väglaget. Johannes mamma skadades svårt och hamnade i koma.
– Hon tappade tio år av sitt minne. Hon glömde bort att hon träffat min pappa och till och med att hon fött mig.
Det skulle dröja 15 år innan hon var helt återställd. Johannes pappa, som var fransman, var ofta bortrest i jobbet, vilket innebar att Johannes och hans storebror fick klara sig mycket på egen hand. Ju äldre de blev desto mer var pappan bortrest. Och när Johannes var 28 år kom pappan plötsligt inte tillbaka från en av sina jobbresor. Det visade sig att han sedan ett antal år hade en annan familj i Jakarta.
”Jag vet att han försökte, men den person han hade gift sig med fanns inte kvar efter olyckan.”
– Jag vet att han försökte, men den person han hade gift sig med fanns inte kvar efter olyckan. Han gav sig ändå fan på att stötta henne och tro på att hon skulle komma tillbaka, men efter tjugo år gav han upp.
Johannes mamma bodde vid den tiden hemma, men mådde fortfarande dåligt och drack mycket alkohol. Johannes tilläts dricka och röka från ung ålder. Som 14-åring började han sälja hasch. För honom var det ett sätt att komma in i en gemenskap med lite äldre killar.
– Jag hittade en tillhörighet, och kände mig omtyckt och sedd för mina färdigheter istället för att känna mig misslyckad över att det gick dåligt i skolan.
– Jag gick om två klasser, sen blev mina föräldrar less och satte mig i internatskola. Det gjorde inte saken bättre.
Redan som barn visste Johannes att han attraherades av kvinnor trots att han föddes som flicka.
– Då var jag tjej även om jag var väldigt mycket tomboy och bara hängde med snubbarna. Jag visste vad jag var, men ordet trans fanns inte i de kretsarna. Det fanns inga förebilder på den tiden.
Där gällde det att vara hård, våldet var alltid närvarande, och det fanns en starkt homofobisk jargong.
– För att få respekt måste man slåss och göra grova saker. Jag var tvungen att bevisa mig själv. Jag stängde av delar av mig själv helt enkelt.
”Jag testade amfetamin och blev fast. Jag var kung, jag trodde att det var livet.”
Som 19-åring flyttade han till Sverige efter att ha blivit tagen flera gånger av polisen i Frankrike. Med sig i flytten hade han ett stort parti hasch. De kommande åren försörjde han sig på att sälja droger. Det var år av fester och gott om pengar.
– Innan var jag alltid emot tyngre droger. Men sen testade jag amfetamin och blev fast. Jag var kung, jag trodde att det var livet.
Första gången Johannes slutade ta droger var två år efter att han flyttat till Sverige. Det var 1999 och han hade sett Boys don’t cry på bio med sin dåvarande flickvän. Filmen handlar om mordet på den unga transmannen Brandon Teena. Flickvännen var fortfarande uppriven efter filmen när Johannes berättade att ”sån är jag”.
– Det blev jättekonstigt och vår relation sprack. Jag flyttade tillbaka till Frankrike några månader och mådde jättedåligt.
Flytten gjorde allt värre och han flyttade tillbaka till sin bror som pluggade till läkare i Linköping. Han slutade tvärt med drogerna, men det skulle visa sig vara en parantes.
– Jag tillbringade nätterna i datasalen på universitet och chattade med folk.
Via nätet fick han kontakt med nya vänner i Malmö som gillade att festa. Flyttbilen rullade in på Ängelholmsgatan på Möllan en lördag i mars 2002 och sedan var drogkarusellen i gång igen med fester och klubbliv.
– Jag förstod inte mig själv och valde att hålla mig omedveten om hur jag mådde och mina känslor. Jag satt ensam och drack varje kväll, även när det inte var fest.
”Jag har ju märkt att jag dras till en viss typ av kvinnor, som själva har mycket mentalt bagage.”
Han försörjde sig på att utföra tjänster åt kriminella vänner och hade en rad havererade kärleksrelationer bakom sig.
– Jag har ju märkt att jag dras till en viss typ av kvinnor, som själva har mycket mentalt bagage. Men de har också en förmåga att se mig, vilket är något jag förälskar mig i. Men jag har en tendens att helt tappa bort mig själv i de där relationerna, säger han.
Han jobbade med marknadsundersökningar per telefon och försökte läsa upp sina betyg på Konvux.
– Men det gick inte så bra så det blev mest CSN-skulder. Jag var ett vrak.
Efter att ha läst en snickarutbildning utan att bli helt klar fick han jobb på ett bemanningsföretag i Köpenhamn.
– Jag jobbade konstant och blev chefens högra hand. Han gav mig mycket ansvar och blev lite som en farsa.
Men Johannes rökte fortfarande hasch, även om det inte skedde lika ofta som tidigare. Han insåg att han behövde en utbildning som kunde ge honom ett fast jobb i Sverige och påbörjade en byggutbildning. Han blev klar lagom till den ekonomiska kraschen 2008.
– Jag fick ingen lärlingsplats och inget jobb. Jag hade dessutom precis köpt en lägenhet som jag tvingades sälja till underpris när mina besparingar var slut.
”Jag ville ta mig framåt i livet, men jag gjorde dåliga val.”
Livet gick utför igen.
– Jag ville ta mig framåt i livet, men jag gjorde dåliga val, konstaterar han.
Han träffade en tjej i Stockholm och flyttade dit. Han försökte sig på Komvux igen, men det var för svårt och till slut tvingades han flytta in hos sin som mamma bodde i Malmö.
– Det var skitjobbigt, men det var också då jag började jag växa upp och förstå vad som var viktigt för mig i livet.
Till slut hittade han ett byggjobb i Stockholm och flyttade tillbaka till flickvännen. Men relationen var kaotisk och så gick hans pappa bort. Materiellt gick det bra, men han var vilse och började dricka mycket igen. Efter att relationen spruckit tog han kontakt med psykiatrin.
– Jag hade ingen magkänsla för vad som var rätt eller fel för mig. Det kan fortfarande vara svårt.
Han fick en ADHD-diagnos men medicineringen fungerade inte. En ny kärleksrelation tog honom till Frankfurt och ytterligare ett jobb där han blev sedd och fick ta ansvar. Han jobbade som assistent till en konstnär samtidigt som han var en del av Frankfurts partyscen. Här började pusselbitarna till slut falla på plats.
”När jag kom till Tyskland var jag bara Joe, ingen frågade om jag var kille eller tjej.”
– Jag kunde vara precis vem jag ville. När jag kom till Tyskland var jag bara Joe, ingen frågade om jag var kille eller tjej. Där var det inte en konstig grej att ha ett könsöverskridande uttryck.
Under tiden i Frankfurt kom Johannes ut som transperson. Något han beskriver som ganska odramatiskt. Han började också inse att hans drickande påverkade andra, men det var fortfarande mycket fest och droger.
Han bestämde sig för att flytta till Malmö och insåg där att drogerna måste bort ur hans liv. Han ville vara sann mot sig själv, bygga en framtid, och vara en närvarande farbror för sin brors barn.
– Så jag har varit nykter sen dagen jag fyllde fyrtio. Eller ja, morgonen efter.
”Jag betalar av 12 700 kronor i månaden. Lyckas jag fortsätta med det i fyra år till så är jag skuldfri sen.”
Det är nu snart fyra år sedan. Tiden som nykter har varit strikt disciplinerad. Han festar inte längre, undviker nya kärleksrelationer, och betalar av skulderna från sitt tidigare liv. Han arbetar på en väns cykelverkstad, tar hand om Molly och lever på existensminimum.
– Jag betalar av 12 700 kronor i månaden. Lyckas jag fortsätta med det i fyra år till så är jag skuldfri sen.
Både hans brors familj och hans mamma bor runt hörnet. I framtiden hoppas han på att få tag på en kolonilott eller ett hus på landet.
– Jag skulle fortfarande kunna gå ut på gatan och hitta fem personer som vill festa och ta droger. Men jag har gjort valet att sluta umgås med den typen av människor och valt en annan väg, säger Johannes Raoust.