I 13 år höll Frida Boisen hemligt hur hennes mamma dog. Sedan valde hon att berätta genom att skriva en bok om mamman och hur hon tog sitt liv på mors dag.
När Frida Boisens dotter läst boken ställde hon sin mamma till svars.
– Jag hade skrivit att jag förlåtit min pappa, men min dotter ifrågasatte hur jag kunde göra det efter allt han gjort mot min mamma och mig. Hon sa att antingen ljuger jag för henne eller så ljuger jag för mig själv.
Kanske hade dottern rätt?
– Jag hade mina gamla dagböcker kvar på vinden och började läsa dem. Då insåg jag att det finns en annan sida som jag inte orkat tänka på. Men det var befriande och renande att gå igenom dagböckerna och ta reda på vem min pappa egentligen var. Det var dags att skriva en bok till.
Frida Boisens pappa lämnade familjen tidigt, men när hon var fem bestämde sig föräldrarna för att flytta ihop igen. Det höll tills hon var elva.
– När jag var liten var han en riktig Pippi-pappa, en frånvarande pappa, men en fantastisk charmör, rolig och snygg. Men han var inte van vid barn och tyckte nog det var jobbigt att flytta ihop med en femåring.
”Han slog så hårt han kunde; slog och slog, slutade inte.”
Frida Boisen
Pappan blev snabbt våldsam.
– Han slog så hårt han kunde; slog och slog, slutade inte. Jag lärde mig snabbt att läsa hans signaler och att parera ilskan.
Efter skilsmässan reste sig aldrig Frida Boisens mamma.
– Min far var hennes stora kärlek, men samtidigt hennes olycka. Han var elak mot henne och förtryckte henne.
Ändå lyckades hon ge Frida Boisen en trygg barndom.
– Hon var alltid stolt över mig när jag var liten. Hon peppade mig och sa att jag var duktig. När jag blev vuxen och fick egen familj blev hon personlighetsförändrad. Väldigt elak faktiskt. Inget jag gjorde dög.
Men under barndomen var mammas lägenhet i Västra Frölunda tryggheten.
– Där kände jag mig alltid trygg. Vi hade det tufft ekonomiskt, men jag uppfattade det inte så, mamma vände på slantarna. Men hon skämdes alltid för att jag var ett skilsmässobarn.
Hemma hos pappa var det annorlunda.
– Han var hög chef i industrin och hade det gott ställt.
Pappan träffade snabbt en ny kvinna, från Tyskland. Plötsligt meddelade Frida Boisens pappa att de skulle flytta dit.
”Det var så äckligt. Vidrigt.”
Frida Boisen
– Nästa gång vi träffades bodde de i Tyskland. Ganska tidigt fick jag träffa pappas nya släkt, och redan första gången vi sågs, när vi skulle kindpussas, körde en nära äldre släkting in sin tunga i min mun. Det var så äckligt. Vidrigt.
När Frida Boisen firade jul i Tyskland utsatte han henne för övergrepp vid flera tillfällen.
– En del av mig ville berätta för pappa, men en annan del av mig ville inte förstöra julen för alla. Det var ju så sällan vi sågs.
Några månader senare berättade hon ändå för sin pappa.
– Han sa att jag måste ha inbillat mig. Hur kunde han säga så? Jag fattar inte. Så fruktansvärt, ett otroligt svek. Då vågade jag ju inte heller berätta för någon annan.
”Hur kunde han svika mig så många gånger?”
Frida Boisen
Som vuxen har Frida Boisen förstått att pappan nog mest tyckte att det var för jobbigt att ta tag i övergreppen. Det som hänt kunde ju ändå inte göras ogjort.
– Men jag funderar ju ändå över hur han kunde svika mig så många gånger?
Pappan och hans nya fru flyttade senare till Indonesien. Pappan tyckte att Frida Boisen skulle flytta med och efter viss vånda beslutade hon sig för att göra det.
– I Indonesien levde vi lyxliv. Det var en fantastiskt fin fasad med tjänstefolk och privatchaufför, men innanför så ruttet och farligt. Och framför allt mycket alkohol. Där såg jag för första gången en bag-in-box. Pappa var så nöjd. Man kunde ta sig ett glas när som helst.
Den nya frun hade ingen lycklig tid i Indonesien.
– Hon mådde så dåligt. Som medföljande fick hon inget arbetstillstånd. Hon älskade egentligen sitt jobb. Hon jobbade med mode och sålde kläder. Med huset fullt av tjänstefolk fanns ju inget att göra, så hon satt där och väntade på att pappa skulle komma hem. Det lät kanske som en dröm, men det var ju inte det hon drömde om.
”Så mycket olycka, misär och alkohol har jag aldrig sett.”
Frida Boisen
Det var inte bara i Frida Boisens familj som allt inte var bra.
– I en grannfamilj hade frun öppet ihop det med privatchauffören. Så mycket olycka, misär och alkohol har jag aldrig sett.
I Frida Boisens nya familj drack de vuxna varje dag.
– Pappa drack ett eller två glas whiskey när han kom hem. Till maten blev det flera glas vin och efter middagen ytterligare något glas. Så var det varje kväll och jag tror att det var därför det blev så våldsamt.
Alkoholen hade funnits med hela tiden, men drickandet eskalerade i Indonesien.
– Han har nog alltid druckit, men det var inget jag tänkte på som barn. Däremot minns jag att en kompis vid något tillfälle påpekade att pappa var full.
I Indonesien fanns inga krav på att han skulle hålla sig nykter.
– Han hade ju privatchaufför så han behövde aldrig köra själv. Och på jobbet fanns ju ingen chef som kontrollerade honom eftersom han själv var högsta chef.
Jobbet tror dock Frida Boisen inte att han misskötte.
– Han har alltid jobbat fruktansvärt mycket och dedikerat. Det gjorde det ju inte lättare för hans fru som satt hemma och väntade. Väggarna var väldigt tunna och jag kunde höra deras gräl och slagsmål.
”Hon var helt sönderslagen.”
Frida Boisen
En kväll efter ett gräl kom pappan och sa att hustrun hade råkat ramla.
– Hon var helt sönderslagen och kunde inte öppna ena ögat. Ena armen var bruten. Då skämdes jag så fruktansvärt för min pappa och sa till henne att hon måste lämna honom. Jag undrade om vi skulle överleva, jag tänkte att någon kommer att dö.
Det var inte bara pappan som var våldsam.
– Hans fru hade låtit göra en namnskylt till pappas skrivbord. Både hon och jag tyckte att den var jättefin, men pappa förlöjligade presenten. Den var ganska stor och tung, och frun kastade den i huvudet på pappa uppifrån trappan. Jag förstår att hon var frustrerad, men så kan man ju inte göra.
”Skolan var min trygghet.”
Frida Boisen
Anledningen till att Frida Boisen inte reste hem utan stannade kvar i kaoset var skolan.
– Skolan var min trygghet. Jag hade fått huvudrollen i en musikal vi skulle spela. Jag spelade en misshandlad kvinna och i publiken satt pappas fru sönderslagen med bruten arm. Hur sjukt är inte det?
Då kände sig Frida Boisen som medbrottsling. I dag vet hon att hon var ett brottsoffer.
– Jag har hört och sett allt och det skedde i mitt hem.
Hon tycker att det är jobbigt att skriva om sina trauman.
– Jag gråter ofta när jag skriver, men jag tror i grunden på att berätta. Den viktigaste frågan nu är hur jag själv kan bli en bättre förälder och bryta cirkeln. Vi imiterar ju våra föräldrar väldigt mycket. När jag tänker på pappa så hade han alltid så bråttom och jobbade så mycket.
”Jag har alltid haft minst två jobb.”
Frida Boisen
Där är de väldigt lika inser hon.
– Jag har alltid haft minst två jobb. Varför bara vara chefredaktör när man kan vara ute och föreläsa samtidigt? Jag borde bli bättre på att andas och vara mer närvarande.
Trots att Frida Boisen blivit sviken många gånger under sin uppväxt gillar hon människor.
– Jag tycker väldigt mycket om människor och är nyfiken på dem. Däremot har jag ständigt en beredskap för katastrofer, vilket samtidigt gör mig mer orädd. Jag är van att hantera våld och elakheter. I tv-programmet Trolljägarna, där vi söker upp nättroll och konfronterar dem, kan det bli hotfullt ibland. Jag blir väldigt pragmatisk i sådana situationer och upplevs kanske kylig.
När boken är färdig har hon tänkt att hon ska ta det lugnare och ägna sig mer åt familjen och att vara tonårsförälder.
– Man måste inte överprestera för att duga, konstaterar Frida Boisen.