Eric Rosén. Foto: Casper Hedberg.

Eric Rosén: Pappa använde döden som ett vapen

Det är omöjligt att utkräva ansvar av en människa som ständigt tror att han är döende. Eric Roséns pappa använde döden för att slippa ta ansvar och kunna fortsätta ta droger.

Eric Rosén känner en befrielse över att aldrig ha fått samma känslor för alkohol och droger som sin pappa. Det hade kunnat bli annorlunda.
– Jag hade tur, och ett starkt kontrollbehov, säger han.

I sin självbiografiska debutroman Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort, berättar Eric Rosén om relationen till pappan. Betydelsefull och kärleksfull trots att pappan under i princip alla år missbrukade alkohol, narkotika och läkemedel.

Föräldrarna var skilda och Eric Rosén och hans bror bodde hos mamman
som stod för trygghet och stabilitet.
Hon ordnade så att de besökte pappan varannan helg under hela uppväxten. Om pappan orkade ta emot dem.

Han förde ett noggrant schema i sitt anteckningsblock över sina mediciner.
– För att vara säker på att vara lagom påverkad hela tiden utan att riskera överdosering eller att bli illamående eller dålig, säger Eric Rosén.

Doloxene, stesolid, sobril, tagamet, buspar. Sida upp och sida ner i blocket. Som barn lärde sig Eric Rosén exakt vilken tablett som gav vilken effekt. Redan som tioåring började han hjälpa till och påminna om pappan glömde ta något. Det framstod som att allt var kontrollerat och nödvändigt, en evig behandling för pappans dåliga nerver. Och så vitt vin och räkor på det.
– Han tog tillräckligt mycket alkohol och medicin för att ha ihjäl en normal människa, men jag ifrågasatte aldrig hans alkoholkonsumtion, jag såg den som mer normal än mammas. Alla föräldrar drack ju alkohol.

Mammans val att vara nykter gjorde andra obekväma och skuldmedvetna. Hon stack ut socialt när hon avstod, konstaterar Eric Rosén.

Pappan avstod från narkotika när sönerna var där. Han hade permanent livsleda och trodde ofta att han var dödligt sjuk.
– Han använde döden som ett vapen. Det var ett sätt att friskriva sig från ansvar. Varför skulle han sluta punda nu om han bara hade fyra, fem år kvar?

När Eric Rosén blev äldre började han oroa sig. När hans mamma ringde vid oväntade tillfällen var han beredd på det värsta.
– Under ett antal år sov jag dåligt och var lättstressad.

”Fängelset var först bra för pappa, som blev friskare. När staten tvingade honom att vara drogfri blev han på många sätt en bättre förälder.”

Eric Rosén

Så dömdes pappan till fängelse för dråp av en bekant från ett behandlingshem. Han kom inte ihåg något från händelsen och erkände aldrig.
– Fängelset var först bra för pappa som blev friskare. När staten tvingade honom att vara drogfri blev han på många sätt en bättre förälder än någonsin – intelligent, rapp och rolig.

Eric Rosén slutade aldrig älska sin pappa. Far och son brevväxlade, pappan uppmuntrade och berömde skrivandet. Från att pappan häktades till att han första gången ertappades med ett positivt urinprov i fängelset gick det ungefär ett och ett halvt år.
– När det inte längre fanns något hopp om en ny rättegång, när chansen att få upprättelse försvann tappade han sin strävan efter nykterhet. Han ville så gärna missbruka och valet att fortsätta blev mycket mer självklart av att han inte kunde påverka sin situation.

Även för den som är väldigt inställd på ett nyktert liv finns riskerna i umgänget med andra i fängelset menar Eric Rosén. Utan annan stimulans eller vård blir det svårt att säga nej.
– Om vi ser framför oss att de vi låser in ska komma ut, då måste vi resonera kring vad strafftiden gör med människor. Ju svårare det är att se slutet, desto mindre kraft orkar du lägga på en riktig rehabilitering.

”Allt som man gör för internen det gör man också för de anhöriga. En lyckad rehab ger jättestora ringar på vattnet, ibland för 15–20 personer.”

Eric Rosén

Eric Rosén drömmer om att vi ska se på interner på ett helt annat sätt. Inse att det nästan alltid är personer som har en mängd relationer till andra.
– Allt som man gör för internen det gör man också för de anhöriga. En lyckad rehab ger jättestora ringar på vattnet, ibland för 15–20 personer.

Med de skjutningar vi ser idag där gärningsmännen är unga som ska sitta många år i fängelse och vården är så torftig som den är, innebär det att vi bäddar för nya problem, anser Eric Rosén.
– All forskning talar emot att låsa in. Det är gammaltestamentlig moral, ett hämndbegär som ska fyllas. Men jag är ganska pessimistisk. De enda kriminalpolitiska reformer vi ser idag är hårdare straff.

Eric Rosén. Foto: Casper Hedberg.

Eric Roséns pappa kom ut efter nästan sju år. Utan att kunna eller vilja bygga upp ett stabilt liv. Far och son hade knappt längre någon kontakt alls.
– Den enda önskan jag hade kvar var att han inte skulle dö. Trots att jag är ateist bad jag varje natt för det. Så länge det fungerade vågade jag inte sluta.

Pappan fick bo på vandrarhem flera månader. Sedan fick han en lägenhet av socialtjänsten. Deras ansvar börjar först när någon är ute ur fängelset.
– Samhällskostnaderna för att inte jobba med människors utslussning måste vara rätt hög.

Eric Rosén kände aldrig skuld för sin pappas brott, men periodvis över att han möjliggjort missbruket genom att inte orka distansera sig. Han tror inte att man hjälper någon bort från missbruk genom att alltid finnas där.
– Jag har känt skuld kring det, när pappa var i livet. Nästan som att jag var egoistisk som inte orkade sätta ner foten. Om det kanske var för att det var bekvämt för mig.
Så känner han inte längre.
– Jag har grubblat och reflekterat så mycket över det. Jag har sett många exempel på att man har ganska små möjligheter att påverka missbrukarens val att missbruka eller inte.

Eric Rosén vid KG Bejemarks staty av Nils Ferlin.. Foto: Casper Hedberg.

Valet att bli nykter eller inte vilar hos den enskilda menar han.
– Jag tror på att det finns, visst man kan ha predestination, en sjukdom, det är inte det jag ifrågasätter. Men när det gäller vad som kan bryta missbruket måste beslutet bottna i personen, annars kan man inte besegra sjukdomen. Ofta krävs det att en person som missbrukar upplevs förlora allt, då kan det vända. Men det är inte heller alltid sant.

Under en period testade Eric Rosén själv en massa olika ”saker”.
– Det tog mig närmare min pappa, det gjorde oss mer lika. Jag ville kanske romantisera och normalisera honom. Idag är jag helt ointresserad av droger.

När Eric var 28 år dog pappan, då gav hans lever upp.
– Jag accepterade det, kände att det kunde vara en befrielse för honom, såg ingen väg tillbaka.

En beskrivning av pappans begravning avslutar Eric Roséns bok. Han hade bett prästen läsa Nils Ferlins text Med många kulörta lyktor.
– En dikt som gör att ingen kan låtsas som att allt var bra, som att allt var normalt.

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer