Ann-Britt Ryd Pettersson. Foto: Casper Hedberg.

Ann-Britt Ryd Pettersson: Vi behövs för demokratins skull

Första kvinnan på tv-sporten och en program­ledare som ofta syns i rutan. De flesta känner nog igen Ann-Britt Ryd Pettersson. Färre vet att hon var med och startade UNF:s tidning Motdrag.

Ann-Britt Ryd Pettersson hinner knappt ut igenom svängdörren i SVT:s entré förrän en kvinna kommer fram, ber om en autograf och vill ta en selfie. Autografjägaren ska sitta i publiken när Fredrik Skavlans pratshow spelas in senare under kvällen.
Händer det ofta att du får skriva autografer?
– Det förekommer, men sällan här i tv-huset, säger Ann-Britt Ryd Pettersson och ler generat.

På Sveriges television har hon arbetat sedan 1979 då hon startade sin tv-karriär på nyhetsprogrammet Östnytt.
– Jag blev värvad av Ragnar Dahlberg och var med från starten. Det var en rolig tid, men det varade inte så länge. Sedan tipsade en kollega om att tv-sporten sökte en programledare och tyckte att jag skulle söka.

Hon hade inte förstått vilken genomslagskraft tv-sändningarna hade.
– Folk skickade brev till mina chefer och ifrågasatte att en tjej skulle rapportera om sport. Då som nu måste tjejer vara mycket duktigare än grabbarna. De flesta som hörde av sig var ändå snälla och positiva. Och det jag utsattes för var inte i närheten av vad mina kvinnliga kollegor får utstå idag.

Sport har alltid varit ett stort intresse.
– Det har jag med mig hemifrån. Jag har åkt skidor och friidrottat. Jag var med och drog igång ett fotbollslag i Wahlsta. Jag är västmanländsk mästare i bandy. Och så satt jag förstås framför tv:n och tittade på Ingemar Stenmark och Björn Borg.

Men att Ann-Britt Ryd ­Pettersson skulle bli journalist var ingen självklarhet.
– Nej, jag skulle bli läkare. Men jag kom inte in på utbildningen. Även om jag hade bra betyg så räckte de inte. En kompis hemma i Köping som var journalist föreslog att jag skulle söka till Journalisthögskolan. Där kom jag in.

Hon tycker att hon haft tur.
– När jag gick ut 1977 drog lokalradion i gång, så efterfrågan på journalister var stor. Jag fick jobb på Radio Blekinge. Jag hade praktiserat på Ekot och tyckte radio var kul. Det var en bra miljö. Det tog inte mer än två timmar att ta sig från ena änden av Blekinge till den andra. Vi gjorde allt: nyheter, sport, ­kultur. Det var väldigt lärorikt.

Ann-Britt Ryd Pettersson har varit nykterist och medlem i IOGT-NTO i stort sett hela sitt liv.
– Min morfar var med och grundade logen Skansen Hälleberget i Västmanland. Han tvingade alla sina barn att gå med. Hälften stannade kvar när de blev vuxna, bland andra min mamma. Jag har varit med på läger och andra aktiviteter sedan barnaåren.

”I nykterhetsrörelsen föddes mitt samhälls­engagemang.”

Ann-Britt Ryd Pettersson

Ungdomens nykterhetsförbund, UNF, kom att få stor betydelse för henne – och hon för UNF. Hon satt i UNF:s förbundsstyrelse och var med och grundade UNF:s medlemstidning Motdrag 1981.
– Jag är fortfarande så nöjd med ­namnet. Motdrag, visst är det genialt?

Numera är hon inte särskilt aktiv.
– Men under flyktingmottagandet 2015 hjälpte jag till en del. Jag hämtade flyktingar på Centralen och körde dem till lokalen i Skarpnäck och hjälpte till
att bre mackor till alla hungriga. Då blev jag påmind hur det är att jobba i nykterhetsrörelsen, gamla och unga, sida vid sida, som hjälper till med det de kan.

Genom nykterhetsrörelsen fick hon möjlighet att delta i en rad kurser och resa till Sri Lanka.
– I nykterhetsrörelsen föddes mitt samhällsengagemang. På 1970-talet
köpte vi te från Sri Lanka som vi sålde här hemma. Överskottet gick till att bygga upp en fisknätsfabrik på Sri Lanka. Det var min första kontakt med bistånd.

Ann-Britt Ryd Pettersson. Foto: Casper Hedberg.

Samhällsengagemanget har hon sannerligen fått utlopp för i sitt yrke. För närvarande arbetar hon med SVT:s livesändningar, SVT Direkt.
– Kul med nya saker. Man vet aldrig vad som ska hända. Ibland har vi två–tre olika ämnen igång samtidigt. Det har givit mig och många andra en nytändning. Ett nyhetsinslag i de vanliga sändningarna får som mest en och en halv minut. I vår sändning kan vår duktiga USA-korrespondent Carina Bergfeldt medverka i timslånga sändningar, till exempel om Trump.

Mycket har hänt i den tekniska utvecklingen sedan Ann-Britt Ryd Pettersson började på SVT.
– Jag minns när vi skulle sända från folkmordet i Rwanda. Vi fick betala trettio­tusen kronor för att sända i tio minuter. I dag är det nästan gratis. Utvecklingen har varit enorm. Det gör också att Expressen och Aftonbladet har kunnat bli konkurrenter till oss.

Den nya tekniken ger många nya möjligheter.
– Vi var i Washington och bevakade presidentvalet. Då kunde vi sända med en iPad och visa gråtande tjejer och fulla firande män i direktsändning.

Ändå är det inte den tekniska utvecklingen som är den största förändringen i jobbet på de dryga 40 år hon har arbetat som journalist.
– Största skillnaden är att vi gör så mycket idag. Vi är färre personer som gör mer. I slutet av 1980-talet åkte jag och en fotograf iväg en vecka med Carl Bildt till Balkan där kriget pågick. När vi kom hem hade vi material till tre jobb. Då återstod klippning och redigering. Så mycket tid kan man inte lägga idag. Det är ett helt annat tempo nu.

”Att försöka förklara komplicerade ­politiska skeenden på ett begripligt sätt är viktigast med mitt jobb.”

Ann-Britt Ryd Pettersson

Tillsammans med en ledsjukdom, som hon brottats med lika länge som hon jobbat på SVT, och en canceroperation, får det uppskruvade tempot henne att undra hur länge hon orkar jobba.
– Jag har fyllt 65 och vet inte hur länge jag fortsätter. Jag är tacksam för att jag orkat jobba så länge och fått vara med om så mycket. Och jag tycker fort­farande att jobbet är roligt. Roligast är att få vara ute och träffa folk, att få in röster i sändningen.

Det viktigaste med jobbet tycker ­Ann-Britt Ryd Pettersson är att
sprida kunskap.
– Att försöka förklara komplicerade politiska skeenden på ett begripligt sätt. Som förra hösten, under den segdragna regeringsbildningen, när vi i veckor sände oavbrutet; rapporterade från talmannens presskonferenser och gjorde intervjuer med Stefan Löfvén och andra partiledare. Det var jätteintressant och många tittade. Det var verklig folkbildning.

Hon är bekymrad över att public service nu utsätts för påhopp från olika håll.
– Vi är bra på folkbildning och behövs för demokratins skull.

Ann-Britt Ryd Pettersson. Foto: Casper Hedberg.

När hon inte arbetar försöker hon röra på sig.
– Min ledsjukdom hindrar mig från att träna hårt, men jag går promenader, cyklar och går på gym och så försöker jag träna i varm bassäng. Sedan ser jag mycket på tv; sport dokumentärer och våra nyhetsprogram. Jag följer sändningar från Amerika. Och så umgås jag gärna med barnbarnen.

Det låter sig inte göras hur som helst. Yngsta barnbarnet lever i USA.
– Våra två yngsta söner, Johan och Jakob, bor där. För tre månader sedan fick vi också ett barnbarn där, så nästa vecka åker vi över och hälsar på lilla Henry. Det är lite långt bort. Som tur är har vi två barnbarn även här i Sverige. Det är min bonusson Viktors barn, Gustav snart nio och Oscar som är sex år.

Mer från Accent