För en organisation som verkar för en värld fri från droger är det nog oundvikligt att missbruksvård är ett återkommande ämne i den interna debatten och att det väcker starka känslor. Men för en organisation som anser att vi ”har ett medmänskligt ansvar”, att ”alla [ska få] ta del av välfärd och trygghet” och som vill ”bygga gemenskap på jämlik grund” (citat ur våra grundsatser) borde det vara lättare att navigera i frågan än vad som hittills varit fallet.
Rolf Brommes och Jan Stenefors debattartikel i ämnet är det senaste exemplet på flera gamla beklagliga traditioner inom rörelsen: misstänkliggörande av vårdpersonal som arbetar med beroende, skuldbeläggande av beroende för deras sjukdom, samt en djupt missvisande bild av den kunskap vi i dag har om substitutionsbehandling för heroinmissbruk.
Substitutionsbehandling är i dag den enda någorlunda effektiva metoden för att på gruppnivå förbättra hälsa, förväntad livslängd samt livskvalitet för en grupp som i dag förväntas dö vid 42 års ålder. Vid de bästa avvänjningsbehandlingar som finns för heroinmissbruk i dag återfaller 95 procent i missbruk.
Givetvis skall i första hand avvänjningsbehandling erbjudas för att garantera att de fem procent som med hjälp kommer lyckas bli drogfria blir det. Så är även fallet i dag. Moraliserande pekpinnar om ”missbrukares skyldigheter” är inte något giltigt skäl att undanhålla sjukvård.
I dag är IOGT-NTO lyckligtvis inte längre motståndare till substitutionsbehandlingar, även om vi inte erbjuder det vid egna vårdinrättningar. Däremot har organisationen ställt sig negativ till sprututbyten, till att ansvar för missbruksvård flyttas från socialtjänst till sjukvård och flera andra föreslagna förbättringar av missbruksvården. Detta trots att de vilar på ett brett stöd bland vetenskaplig och klinisk expertis på området.
Gällande sprututbyten hänvisas ofta till rena felaktigheter, så som att det inte skulle förebygga smittospridning. Huvudargumentet brukar dock vara att det flyttar fokus från behandling för nykterhet till skademinskande insatser. En falsk dikotomi: vård och folkhälsoinsatser kan och bör samexistera, mer av det ena behöver inte alls medföra mindre av det andra.
Gällande att sjukvården ska få huvudansvaret hänvisas det till att missbruk ”inte bara är en psykisk sjukdom”. Förvisso sant, men det gäller även depression, ångestproblematik och nästan alla andra former av psykisk ohälsa. Trots detta är det knappast aktuellt för socialtjänsten att ta över huvudansvaret för dem.
Det framstår närmast som okunnigt att hänvisa till de sociala aspekterna som argument mot att sjukvården ska ta hand om missbrukare: modern missbruksvård integrerar medicinska, psykologiska och psykosociala insatser. Det finns flera goda skäl att låta landstingen ta över ansvar för tillnyktring, abstinensvård och behandling: att beroende ofta kommer tillsammans med annan psykisk ohälsa, dagens otydliga ansvarsfördelning, att 90 procent av svenska folket hellre söker missbruksvård av sjukvård än av socialtjänst eller det enkla faktum att många små kommuner inte har råd att driva kompetent missbruksvård.
Att verka för en god missbruksvård kan för nykterhetsrörelsen vara en oundgänglig del av en nykterhetspolitisk offensiv i en tid då narkotikan och dess skadeverkningar ökar. Det är hög tid att vår rörelse lägger moraliserande, gissningar och fördomar åt sidan och står upp för en god missbruksvård.