Världen är globaliserad och mångkulturell. Gränser suddas ut alltmer, territoriella såväl som kulturella. Vi reser till länder långt borta för att uppleva det annorlunda. Intryck är oftast stimulerande och utvecklande. Men många människor har svårt för det annorlunda som gör dem rädda. Den rädslan får också näring i en många gånger vinklad mediabild. Intoleransen slår rot.
Schweizarna sade nej till minareter. Jag tror de röstade ja till den egna rädslan. I Botkyrka skulle man inte rösta nej. Där har man minareter men inga böneutrop. I ett alltmer digitaliserat Sverige kommer imamers böneutrop i framtiden förresten sannolikt som sms eller via datorn. Inte är minareter något hot.
Minareter har betydelse som symboler för drygt fyra procent av Sveriges befolkning. Moskéerna är dessa fyra procentens tempel. Rätten att utöva sin religion finns såväl i vår grundlag som i internationella deklarationer och konventioner. Att bli svensk och ändå fortsatt kunna hålla den delen av identiteten som är den personliga tron levande, det stärker tryggheten hos individen och ökar förutsättningarna för harmoni mellan människor.
Sommaren 2008 stod jag i Abuja i Nigeria och förundrades av skönheten i landets största moské. Den matchades av den arkitektoniskt moderna koppartaksglänsande kristna katedralen på en höjd mit i staden ett par kilometer därifrån. Ställd framför domen i Köln förundras man också. Minareter är smäckra, vackra byggnader. Men när rädsla och intolerans styr ögat inför byggnaders skönhet förfulas dessa byggnader. Att stå i Agra och se de perfekta proportionerna och harmonin i Taj Mahal skänkte min själ stor frid. Minareterna ger skönheten åt Taj Mahal.
Minareterna är inget hot. Det är den egna rädslan som är hotet. Det är den vi måste utmana. Och i det ökade umgänget med människor som inte gillar Thorleifs och inte äter köttbullar bygger vi fred. En fred långt starkare än vad vapen kan åstadkomma.
Per-Åke Andersson