Ordföranden

Alla kan vi göra något

Anna Carlstedt, förbundsordförande IOGT-NTO, skriver om frågor utan svar, människovärde och nykterhet. Krönika ur Accent nummer 6/2014.

Eftersom jag under sommaren haft förmånen att umgås mycket med en 12-åring, har det blivit många frågor. Förmodligen flera tusen. Hen är fortfarande, i ett par veckor till kanske, i den charmerande åldern då jag betraktas som ett Allvetande Mammaministerium till vilket man med fördel vänder sig med knepiga frågeställningar. Jag har därför desperat försökt förklara varför det heter Ångermanland, hur man klyver atomer, varför himlen är blå och varför inte Galileo Galileis föräldrar kunde ha döpt honom till något mer fantasifullt i förnamn. Det finns också gott om exempel på frågor som jag själv ställt tillbaka. Som hur kronologin i Star Wars-filmerna egentligen ser ut, i vilken ordning man bör se Marvel-filmerna och hur det kommer sig att de vandrande städerna i Philip Reeve-böckerna faktiskt kan …vandra.

Men så finns det en kategori frågor som ingen av oss har några svar på, men som vi ändå ägnat mycket tid åt. 12-åringen, på gränsen mellan sorglöst bus och att ta världens bekymmer på sina axlar, på gränsen mellan liten och stor, undrar varför det ser ut som det gör i Gaza och Syrien. Här räcker varken Google, Nationalencyklopedin eller Mammaministeriet till. Men vi grubblar tillsammans, och när jag är ensam grubblar jag vidare. Det enda jag har lärt mig är att människan alltid har varit som vi är nu. Att vi är kapabla till precis vad som helst. Både gott och ont. Att vi är ungefär likadana, oavsett tid, land, religion eller politik. Och att vi inte verkar lära oss.

Som du kanske vet har jag nyligen bytt jobb, från Stockholms universitet till Ersta Sköndal Högskola. Min förra institution hade ”franska” som rubrik, min nuvarande forskar om civilsamhällets organisationer. Men jag tar med mig min egen forskning, om begrepp. Jag undersöker därför hur ord som ”godhet” och ”tolerans” har använts och används idag i olika sammanhang. En fransk renässansförfattare som jag skrivit om heter Agrippa. Han var poet, och soldat under 1500-talets religionskrig i Frankrike. Han satt på slagfälten och skrev. En av hans texter handlar om hur han ”tappar bort” orden godhet och tolerans när han kommer fram till en by där man stängt in alla i en kyrka och bränt ner den. Jag tänkte på honom när 12-åringen råkade få syn på en artikel om andra världskriget, där man gjorde likadant i den franska byn Oradour-sur-Glane. I artikeln berättade den enda överlevanden, Marguerite Rouffance, att hennes man, son, två döttrar och barnbarnet (en sjumånaders bebis) dödats i kyrkan. Och 12-åringen frågar om det skulle kunna hända igen. Jag säger till hen att ja, det kan hända igen. Det räcker med att se vad vi människor, oavsett sida i ett krig, kan begå för brott under extrema omständigheter. En del av oss har inte kommit längre när det gäller godhet och tolerans på många tusen år. Men å andra sidan finns det också hopp. Vi ser ju varenda dag, i vår närhet och i världen långt borta, exempel på modiga människor som gör gott och visar tolerans i situationer som är nästan omöjliga.

Och om vi går tillbaka till oss själva? Jag påminner mig rätt ofta om vår organisations grundsatser. De inleds med orden: ”IOGT-NTO-rörelsen är en del av en världsomspännande folk- och bildningsrörelse. Rörelsen bygger på principen om alla människors lika värde och rättigheter, utan åtskillnad av något slag. Inom IOGT-NTO-rörelsen samlas människor som tagit ställning för personlig nykterhet och som delar viljan att tillsammans verka för bättre levnadsvillkor för alla människor.”

Jag brukar tänka på att orden ”alla människors lika värde” kommer före begreppet ”nykterhet”. Vad betyder det? Och kan vi leva upp till det, i stort och smått?

12-åringen och jag fortsätter diskutera världsfreden, om bin blir sömniga eller pigga av lavendel och varför det heter igelkott.

Och det enda jag säkert vet är att ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Mer från Accent