Kalaset kommer att gå av stapeln imorgon, lördag, mitt under rikskonferensen som hålls 16–18 juni utanför Tidaholm, på Blå bandets folkhögskola Helliden och i Kyrkans hus i Tidaholm.
– Det blir sång och musik och frågesport, men inget jättestort firande. I stället har vi uppmanat föreningar och distrikt att ordna egna firanden så att fler får möjlighet att vara med, säger Ann-Marie Lindgren, Blå bandets ordförande sedan två år tillbaka.
Vid 100-årsjubiléet var hon med i en teateruppsättning. Någon teater blir det inte den här gången, men kanske något åt det hållet.
– Mitt mål är att dyka upp i blåbandsdräkten, men jag vet inte om jag kommer i den. Det fattas kanske någon decimeter fortfarande, men jag jobbar på det, skrattar hon.
Att det fanns en blåbandsdräkt hörde hon talas om alldeles nyligen, och när hon gjorde en efterlysning visade det sig att åtminstone en gick att uppbringa – dock inte i rätt storlek.
Ann-Marie Lindgren har varit medlem i Blå Bandet sedan hon var tio år.
– Tio år var gränsen för att få gå med. Jag blev medlem 1975 vid ett möte i Botsmarks båbandsgrupp. Det kallades så när man hade för få medlemmar för att få ihop en styrelse och bilda en förening. I dag har vi inte kvar den organisationsformen så gruppen slogs senare ihop med en annan förening.
Att hon blev medlem var närmast en självklarhet.
– Båda mina föräldrar var blåbandister, så det var naturligt. Och så fick man åka med på läger, vara med på roliga aktiviteter, och gå ledarutbildningar. Jag kände ju många där. När jag blev stor nog att åka själv på läger var det först kanske mest att träffa kompisar som drog. Sedan upptäckte jag att man lärde sig väldigt mycket, samtidigt som det var kul.
Det Ann-Marie Lindgren lärde sig om alkohol och andra droger intresserade henne.
– När man kunde sätta in det i ett samhällsperspektiv, särskilt när man blev förälder själv, förstod jag hur viktigt det var. Sedan är det ju en fördel med nykterhetslöftet, att man alltid vet vad man gjort, var man varit och med vem, säger hon.
Ann-Marie Lindgren”Vi ser till människan bakom beroendet, och avstår från alkohol av solidaritet med andra.”
Vad är det bästa med Blå bandet?
– Inför 140-årsjubiléet läste jag historiken och tänkte vilken fantastisk tradition och historia vi har! Vi ser till individen, till familjer och anhöriga. Vi har ett socialt medansvar och ser till människan bakom beroendet, och avstår från alkohol av solidaritet med andra.
Hur ser du på framtiden, finns Blå bandet kvar när det är dags att fira 200 år?
– Ja, det tror jag. I mitt jubileumstal, när Stockholm västerort Blåbandsförening anordnade sitt firande, nämnde jag att jag hade önskat att vi inte behövt finnas i 140 år. Men utifrån vårt fokus på social omsorg tror jag att vi har en funktion att fylla. Alkohol och andra droger kommer tyvärr att finnas även om 60 år.
Så ni kommer inte att vara en del av IOGT-NTO-rörelsen då?
– Nej, jag vet att det ligger en motion till IOGT-NTO:s kongress om att undersöka möjligheten till sammanslagning, men vi är inte intresserade. Jag tror inte det skulle bli bättre för någon. Jag tror att vi når fler människor på fler platser genom att vara separata organisationer. Däremot tycker jag att vi ska fortsätta göra opinionsbildande insatser tillsammans, och stärka varandras uttalanden.
Vad är viktigast för Blå bandet framöver?
– Den viktigaste uppgiften är att sprida information om att vi finns. Och så behöver vi bli fler. Jag tror att vi är ungefär 1 700 medlemmar idag. Det räcker inte, men de enda som kan se till att vi blir fler är vi själva. Tidigare har man kunnat vara med i Sveriges blåbandsungdom till man fyllt 40, nu är det 25. Gruppen mellan 25 och 40 har hamnat emellan och måste tas om hand bättre. Oavsett om man är 26 eller 80 vill man göra sådant som man själv tycker är roligt.
Ann-Marie Lindgren”Det ligger en motion till IOGT-NTO:s kongress om att undersöka möjligheten till sammanslagning, men vi är inte intresserade.”
Anledningen till att man kunde vara med så länge i ungdomsförbundet tror hon var att de från början satsade på familjeaktiviteter.
– Tanken var att både barn och föräldrar skulle kunna vara med i samma organisation. Vi vill gärna komma tillbaka till att göra verksamhet för hela familjen.
Blå bandet kommer fortsätta att satsa på anhöriga.
– Det är en del av vårt sociala medansvar att synliggöra en grupp som inte får stöd i den omfattning de skulle behöva. Vi har anhörighelger dit alla anhöriga är välkomna, barn, syskon, föräldrar, vänner och arbetskamrater. Vi utbildar processledare som håller i helgerna som innehåller föreläsningar om hur det är att vara beroende och att vara anhörig. Sedan varvar vi med kulturinslag.
Hon betonar att helgerna absolut inte utgör någon behandling.
– Däremot är de ett stöd och en hjälp att uttrycka sig och sätta gränser. Om gruppen vill erbjuder vi dem att fortsätta träffas digitalt.
Blå bandet ordnar även fristående föreläsningar om beroende.
En annan uppgift för den närmaste framtiden är att se till att föreningsverksamheten kommer i gång igen.
– Vi är inte tillbaka till samma verksamhet som före pandemin. Det är viktigt att det finns lokal och regional verksamhet. Det är den mötesplats vi har att erbjuda. Och det är viktigt att den är öppen för alla.