Gemenskap

Sy-lan: Här kan alla sy

Ta med dig en symaskin och kom som du är. När IOGT-NTO ordnar sy-lan på Café Skogen i Örebro är alla välkomna. Oavsett om man är medlem eller inte.

Det långsamma hackande ljudet av symaskiner tystnar när Anna Hildingsson harklar sig.

– Viktigt meddelande till allmänheten! Under helgen har Ohlssons tyger tjugofem procents rabatt på allt, säger hon.

Det utbryter munter diskussion bland de 15 damerna i sällskapet.

– Kommer vi åka dit? undrar någon.

Som genom ett trollslag bryts dock strax den spontana gemensamma samlingen, och alla fortsätter med sitt. Eller ditt. Eller vårt. Det kan ibland vara lite svårt att avgöra när det är sy-lan på Café Skogen. Att bryta in och fråga vad någon annan gör, eller komma med idéer, är lite av halva grejen.

– De flesta syr till sig själva, men behöver man hjälp kan man fråga någon. Eller så håller man bara upp ett tyg och frågar: ”Vad ska jag göra av det här?” Och så svarar alla klänning, säger Anna Hildingsson.

Anna Hildingsson. Foto: Nathalie C. Andersson.

Anna Hildingsson är kassör i föreningen IOGT-NTO Nytta & nöje, och har varit engagerad i sy-lanet under alla de åtta år som det arrangerats. Begreppet ”lan” kommer från datorspelsvärlden. Folk kopplar ihop sina datorer i ett ”local area network” för att spela tillsammans. Men på ett sy-lan används i stället symaskiner och tråd för att skapa ett nätverk.

– Vi vill visa att IOGT-NTO finns och att ”det här kan man göra”, säger Anna Hildingsson.

Maria Skans syr för hand och Anna-Karin Eklund förbereder vid symaskinen. Hon är IOGT-NTO-medlem och syr babypaket – kläder som skickas till behövande barni utlandet. Hon tycker det bästa med sy-lan är att kunna bre ut sig, och att man inte behöver plocka undan: ”Hemma ligger jag på golvet och klipper tyger.” Foto: Nathalie C. Andersson.

Exakt när det började är lite svårt att säga, eftersom arrangemanget vuxit ur något annat. Historien började nämligen med ett par underkläder.

– Vi var några som gick en under­klädeskurs med lärare och allt. Vi höll på hela helgen, till tio på kvällen. Folk ville inte gå hem.

När kursen genomförts några år ville de fortsätta på egen hand.

– Vi ville sy vad vi ville, hur vi ville. Så nu ses vi två gånger om året, på våren och på hösten. Vi har varit tjugo personer som mest, då blir det trångt. Men alla som vill är hjärtligt välkomna, och vi försöker få med folk som kanske inte syr i vanliga fall.

Runt om i lokalen pågår koncentrerat arbete. Elva symaskiner står uppradade på varsitt bord. Bredvid ligger mönstrade tyger i prydliga högar, färgglada sytrådrullar – och mängder med mönsterpapper.

Vid en av symaskinerna sitter Christina Harrison. Hon är nyast i gänget.

– Det här är min första gång. Man har ju hört talas om ungdomar som håller på med datalan, så det här är lite speciellt. Jag är glad att jag klarar av det. Jag kan inte sy alls, men nu har jag sytt mitt första alster, berättar hon och visar upp ett par barnbyxor.

– Jag har ett barnbarn som är åtta månader. Jag hoppas jag får mersmak, jag har inte sytt sedan skolslöjden. Bara fållat gardiner. Det här är ett bra sätt att komma igång.

Christina Harrison är ny på sy-lanet. Hon blev meddragen av Gunilla Karlsson. ”Jag var skeptisk innan, men tänkte att jag ska prova. Tiden har gått väldigt fort, jag har haft fullt upp sedan klockan nio med att klippa och sy. Det är jätterara människor här, lugnt och fint. Och roligt att lära känna nytt folk.” Foto: Nathalie C. Andersson.

I salen har flera bord skjutits ihop för att skapa en större arbetsyta. Här ritas det mönster för fullt. Ninni Winge vill sy en klänning genom att modifiera ett sweatshirt-mönster, men just nu är det lite svårt. Hon har precis opererat sig i ögat och ser lite suddigt.

– Men jag kunde inte låta bli att åka hit. Jag är här för fjärde, femte eller sjätte gången, jag minns inte riktigt. För oss som har evig semester är det roligt att träffa folk. Det är kul med ett gemensamt intresse. Folk fattar vad man pratar om och man känner sig hemma, säger hon.

Ninni Winge tycker mycket om att sy, framför allt är det tillfredställelsen med att se något växa fram:

– Man mår bra av att göra något man kan se och ta på. När inspirationen slår till så äter jag inte. Jag bara syr och syr och syr. Jag tänker att jag ska äta, men måste först sprätta lite. När något är roligt kan man hålla på tills man stupar.

I mitten av det stora bordet står Bibbi Blomqvist och fördjupar sig i ett annat mönster. Hon ser fundersam ut. Margaretha Olstan kommer fram till henne och frågar vad hon gör.

– Jag vet inte, svarar Bibbi Blomqvist.

Men problemet är snart avhjälpt. Margaretha Olstan tar fram ett måttband och börjar måtta. Snart skrattar de båda. Bibbi Blomqvist håller på med ett par byxor.

– Förr sydde jag byxor, men jag har inte gjort det på fyrtio år. Då törs man komma hit och få hjälp. Det är det som är så bra, det är så bra kompisar här, säger hon.

Gunilla Karlsson instämmer. Hon har dragit hit nästan hela gänget.

– Det är många som vill sy, och man är med när man har tid och lust. Många här är vänner till mig. Det här håller oss samman, säger hon.

Mer från Accent