Sanna Tervonen är nöjd med livet i södra Stockholm. Från köksfönstret har hon utsikt över dottern Haylies förskolegård. Haylie trivs på förskolan så mamma kan lägga allt krut på utbildningen till socialpedagog. Just nu samlar hon också in pengar till Vit jul-aktiviteter för barn till IOGT-NTO-rörelsens Vit jul-kampanj. Förra året gick det väldigt bra med hjälp av hennes instagramkonto @tacknejtack.
– Jag hade satt målet 5 000 kronor och det nådde vi på 24 timmar. Så då höjde jag till 10 000. Men jag fick höja igen, säger hon.
Vit jul känns som ett självklart och viktigt ämne för Sanna Tervonen. Så har det inte alltid varit. Mycket har hänt sedan hon som 20-åring hittade en kille, lämnade allt i Luleå och stack till Stockholm.
– Jag hade tröttnat på småstaden, det var inte för mig. Har du alternativ kläd- och musiksmak funkar det inte, du ifrågasätts på ett annat sätt i en småstad.
Hon fick ganska snabbt jobb på hamburgerrestaurang, sedan som receptionist och vaktmästare på kontor. Men flytten till Stockholm förde också med sig att hon drack allt mer, även på vardagar. Hon umgicks med människor med problem och riskdrickande. Lämnade en destruktiv relation för en annan likadan. Hon drack inte på arbetstid och inte på morgonen. Men hon var ändå ofta full när hon gick till jobbet.
– Jag fattade inte förrän efter att jag slutat att det var för mycket, sista tiden drack jag varje dag. All min vakna lediga tid.
Sanna Tervonen var bara tolv år när hon började dricka tillsammans med sina jämnåriga. Då var det fest med hembränt på helgerna.
– I efterhand ser jag att jag hade en annan typ av drickande än de andra. De ville ha kul, jag ville bli full. Jag älskade effekten från första gången.
Självkänslan var dålig, och hon berättar att hon alltid mått ganska dåligt. Drickandet hjälpte mot det depressiva. Och så har hon ett arv som spelar in. Hon berättade aldrig för sin mamma att hon drack.
– Jag ljög. Vi såg till att inte vara i närheten av vuxna. Vi ställde inte till med nåt som kunde uppmärksammas.
Hon klandrar inte någon för att det blev som det blev. Men hon vill ge dottern så god självkänsla hon bara kan.
– Min dotter har hundra procent alkoholistgener. Det är en sjukdom som är ärftlig, en svaghet som vi har. Därför måste jag vara mycket uppmärksam, säger hon.
Dottern Haylies ankomst ändrade allt. Samma dag som Sanna Tervonen fick veta att hon var gravid slutade hon dricka. Två veckor senare kom hon till mödravården och fick fylla i en självskattning om sina alkoholvanor de senaste månaderna.
– Jag drog ner lite men fick ändå skithöga nivåer såklart.
Hon fick höra att hon behövde gå på specialistmödravård.
– Det sa jag nej till. Jag var så jävla kränkt.
Men mödravården ringde och ringde. Ville att hon i alla fall skulle komma och lyssna på dem. Hon sa nej.
– Då kom de till mig istället. Så jag började där för att de skulle sluta tjata.
Så Sanna Tervonen började i en föräldragrupp med likasinnande, och gick till kuratorn en gång i veckan.
– De sa aldrig att jag hade problem. Inte: ”Vi ska hjälpa dig med ditt beroende.” De pratade självkänsla och andra saker först. Det var smart, säger hon.
Det var inte ett självklart beslut att sluta. Men kanske att det fanns någonstans i bakhuvudet att det här var min väg.
Hon hade svår abstinens, och tyckte det var orättvist att hon inte kunde dricka.
– Det var inte ett självklart beslut att sluta. Men kanske att det fanns någonstans i bakhuvudet att det här var min väg.
Sedan två år äter hon medicin som hjälper mot suget efter alkohol.
– Den funkar väldigt bra på mig. Jag har sånt fruktansvärt sug fortfarande efter tre år.
När det sätter in går hon och tittar i kylen tio gånger, måste ha något sött. Det är en inre oro, en rastlöshet. Motion hjälper. En tvååring som kräver uppmärksamhet kan ibland vara en utmaning.
– Mycket sug försämrar tålamodet. Men hon är en stor räddning också. Och att utbildningen jag går är krävande, det är precis det jag behöver, då finns inte tillfälle för sug.
Ibland behöver hon trappa ner lite på medicinen för att den ska fortsätta hjälpa. Vid risktillfällen kan hon öka dosen. Om hon skulle dricka alkohol skulle inte belöningssystemet dra igång. Hon undviker tillfällen då det kommer att finnas alkohol. Det är påfrestande att se andra dricka.
– Jag är fortfarande avundsjuk på dem som kan dricka. Men jag vill inte dricka måttligt, och det hindrar mig från återfall. Jag vet att jag i så fall kommer att vakna om en vecka.
Jag skulle ju till jobbet. Och sedan på festival.” Foto: Anna Simonsson.
Hon plockar lite vissna blad på krukväxterna som är hennes hobby. Haylie leker med modellera bredvid. Ganska snart förstod Sanna Tervonen att hon skulle bli helt ensam som förälder. När hon rullade in på förlossningen för planerat kejsarsnitt hade hon med sig en tjejkompis. Pappan gick inte att få tag på. Fram till Haylie fyllde ett år gick mamma och barn på specialistbarnavård.
– Det var helt avgörande. Vi fick fler hembesök och längre möten. Barnsköterskan bekräftade mig, en timme i taget. Jag var helt svältfödd på bekräftelse.
Hon fick gå i föräldragrupp för medberoende, lära sig om anknytning och vad föräldrar har för betydelse.
– Jag visste inte hur jag skulle tyda barnets signaler. Det blev mycket att hantera. Vem är jag nykter? Vem är jag som förälder? Jag jobbade fem dagar, sedan tog det tvärstopp. Tårarna bara rann.
Det var andra gången Sanna Tervonens drabbades av utmattning, och hon blev sjukskriven i drygt ett år. Men i augusti i år påbörjade hon en tvåårig utbildning till socialpedagog på IOGT-NTO:s folkhögskola Tollare i Nacka.
– Nu är jag på rätt plats. Det här kommer att hjälpa mig och jag kommer att kunna använda alla mina erfarenheter. Hur ska du få en person att själv komma fram till svaren? Det är den metoden mina behandlare använt på mig och som jag kommer att lära mig.
Hon har gått från ingen självkänsla alls, till en schysst. Men det finns mer att göra säger hon.
– Ibland har jag svårt att sätta gränser, och tvekar på mitt eget omdöme. Men det gör mig också ödmjuk. Den extrema skammen jag kände när jag skrev in mig på specialistmödravården, den fick jag bara nog av till slut. Jag har en sjukdom, ska jag inte kunna stå för det? Jag tänker berätta för folk hur det har varit, säger hon.
Att vara ung tjej och dricka, det är ett sånt jäkla tabu.
Ett av alla steg Sanna Tervonen tagit för i den processen var att medverka i en antologi om normbrytande föräldraskap.
– Mina föräldrar fick läsa. Det var skitjobbigt att prata om det. Att vara ung tjej och dricka, det är ett sånt jäkla tabu.
På instagramkontot @tacknejtack delar Sanna Tervonen med sig av tankar om nykterheten och om att vara ensam förälder. Det som började med barnbilder har gjort henne till en offentlig person, idag har hon över 2 000 följare.
– Det har bara blivit så. Olika saker har blivit uppmärksammade, som min Vit jul-kampanj.
Hon har lätt för att skriva och lägger både texter och bilder på lager. När en idé dyker upp vill hon snabbt få ner texten. Många blir inspirerade av det hon delar och framförallt unga tjejer hör av sig. Sanna Tervonen svarar var och en. En gång. Mer funkar inte.
– Jag hoppas de kan bryta skammen och ta emot hjälp.
Sannas selfietips
Av instagramkontot @tacknejtack framgår att Sanna är ickekompromissande feminist. Hon ger tillbakablickar från vägen ut ur beroendet, vi får se hennes bättre och sämre dagar, konflikter med Haylie, och segrar – som när Haylie lär sig cykla eller dra upp dragkedjan själv. I dagarna har hon dock beslutat att avveckla @tacknejtack. Detta med hänvisning till kommande praktik och yrkesliv.
Sanna Tervonen tar många selfies, och är en mästare på att variera sig. Här är hennes bästa tips:
• Använd filter. Ladda ner någon rolig filterapp.
• Byt miljö och position. Sitt på golvet, stå på bordet eller på en pall.
• Använd alltid timerutlösare.