Den 12 november är det dags för Må Bra-festivalen i Umeå och Susanne och hennes dotter Victoria har bråda dagar. De har fullt upp med att boka in föreläsare och få alla pusselbitar på plats. Festivalen kommer att erbjuda besökarna ett smörgåsbord av aktiviteter; inspirations-föreläsningar av bland andra Cecilia Cederlund och Carina Bång, musik, konst och workshops, med syfte att få människor att upptäcka nya saker som får dem att må bra.
Det är andra året som de tillsammans arrangerar festivalen. Förra året hette den Sinnesro-festivalen och då låg huvudfokus på att få bort skuld och skam kring missbruk, beroende och medberoende.
– Vi tycker att det är viktigt att belysa anhörigperspektivet när det gäller missbruk och beroende. Även anhöriga behöver stöd, men många vet inte hur de ska gå tillväga. Genom att lyfta frågan hoppas jag att fler vågar be om hjälp, säger Susanne Perneholm.
Anhörigfrågorna finns med som en underton även i årets festival, men nu har de valt att paketera dem på ett mer positivt sätt. I stället för att fokusera på problemen, vill Susanne och Victoria fokusera på det som kan få människor att må bra.
– Namnet Sinnesro-festivalen kan ha fått några att avstå från att komma. Det låter onekligen lite som New age. Därför har vi valt att i stället kalla festivalen Må bra. Alla vill ju må bra och det är jätteviktigt för vår psykiska och fysiska hälsa. Allt utgår ifrån det, säger Susanne och ler.
Festivalen arrangeras i samarbete med studieförbundet Sensus. Förra året hölls den i deras 400 kvadratmeter stora lokaler. I år har festivalen flyttats till konferensanläggningen Nolia som rymmer fler utställare och besökare.
Det finns förstås en historia bakom Må Bra-festivalen. Vi får backa ett antal år tillbaka i tiden för att kunna berätta den.
När Victoria var 13 år började hon dricka alkohol, och bara några år senare satt hon fast i ett alkoholberoende som hon inte klarade att ta sig ur, trots att hon insåg att hon drack för mycket.
– För mig blev alkoholen en positiv upplevelse. Jag tyckte att den fick mig att må bättre, säger Victoria och tittar på sin mamma.
Kunskapen om alkoholism är låg bland myndighetspersoner
Hon var duktig på att hålla fasaden och hemma märkte Susanne inte varthän det barkade. Jo, hon såg ju att dottern skolkade en del och att hon gärna gick ut på helgerna. Men hon tänkte att det var vanligt tonårsstrul och inget att hetsa upp sig för.
Men ett par allvarliga incidenter, då hon fick rycka ut och hämta sin berusade dotter, fick Susanne att förstå att problemen varken var ringa eller övergående. Hon pratade med Victoria, som menade att Susanne överdrev, tjatade och var allmänt jobbig. Victoria bedyrade att det var lugnt, och att det inte fanns något att oroa sig för.
Susanne, som då låg i skilsmässa, valde att lita på sin dotter. Kanske för att hon inte riktigt mäktade med att hantera hennes problem i det läge hon befann sig.
– Jag var tyvärr inte känslomässigt tillgänglig för Victoria under den här perioden på grund av skilsmässan. Den tog så mycket kraft att jag inte hade ork att se Victorias behov. Det ångrar jag djupt i dag, men jag kan dessvärre inte göra det ogjort, säger Susanne sakta.
Victorias problem eskalerade. Susanne kontaktade BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) och socialtjänsten för att få hjälp. Där viftade man dock bort orosmolnen och menade att det troligen handlade om tonårshormoner.
Susanne skakar på huvudet. Hon upplevde gång på gång hur hennes rop på hjälp ebbade ut i ingenting. När hon tog upp Victorias problem med skolan fick hon svaret att alla tonåringar dricker. Det var som att det var hon som var en överbeskyddande och ängslig hönsmamma, inte att Victoria hade ett alkoholberoende.
– Min upplevelse är att kunskapen om alkoholism är låg bland myndighetspersoner. De vet inte hur de ska handskas med frågan. Jag fick aldrig något gehör och till sist gav jag upp försöken att få dem att förstå. Jag var själv i kris på grund av skilsmässan och hade väl inte riktigt orken att fortsätta kämpa i motvind.
Efter att Victoria i 18-årsåldern genomgått en behandling som inte föll väl ut började mor-dotterrelationen att krackelera rejält. Victoria kände ingen tillit till sin mamma, och när Susannes nye man deklarerade att han inte ville att Victoria flyttade hem efter behandlingen blev brytningen definitiv. Victoria kände sig sviken.
– Ja, så var det, jag svek mitt barn. Det känns jättejobbigt. Jag har fruktansvärt dåligt samvete för det där. Den mannen var inget att ha, säger Susanne, och tittar upp i taket för att inte tårarna ska svämma över alla bräddar.
Victoria fick gå om det sista året på jordbruksgymnasiet och bodde då hos sin pappa. Hon jobbade i jordbruket och med djuren, vilket hon stortrivdes med. Men hon fortsatte att dricka. Hon och Susanne umgicks inte alls och hördes bara sporadiskt.
– Jag tassade på tå eftersom jag var jätterädd att Victoria helt skulle stänga dörren. Men jag kände också att det nu var upp till henne att vilja ta tag i sina problem. Jag kunde och orkade inte ägna all min tid åt att vaka över henne, trots att jag var konstant orolig. Jag led av högt blodtryck och sov dåligt eftersom tankarna på Victoria ständigt gnagde, säger Susanne.
Vi är rika på erfarenheter och är starkare tillsammans.
Efter avslutat gymnasium valde Victoria att flytta till Luleå, där hon jobbade som djurskötare, och därefter till Burträsk. Hem till Umeå ville hon inte. Hon ville vara i fred och slippa känna sig övervakad.
Det som återstod av hennes och Susannes relation var sårigt. Susanne såg andra mammors närhet till sina vuxna döttrar och önskade detsamma. Hon kände sig maktlös och frustrerad. Hon beskriver det som att stå bakom en glasvägg och inte kunna göra någonting, trots att man inget hellre vill.
Till sist kom Victoria själv fram till att hon måste göra något åt sitt drickande. Hon hade nått vägs ände och valde att gå i en sex veckor lång 12-stegsbehandling. Och för tre år sedan blev Victoria nykter.
Sakta men säkert tillfrisknade hon, och mor och dotter började trevande finna vägen fram till varandra och en fungerande, sund relation. På många vis handlade det om att hitta ett helt nytt förhållningssätt och ett nytt sätt att mötas. Där har Må bra-festivalen fyllt en viktig funktion.
I dag lägger Victoria all sin energi på att må bra. Hon har träffat en kille, är ofta ute i skog och mark för att plocka svamp eller bara ”vara”. Tillsammans med pojkvännen har hon byggt en liten stuga vid en sjö i närheten av Vindeln, så de kan övernatta när de vill. Båda älskar att fiska, och det kan bli långa, fridfulla dagar vid sjön.
Även anhöriga behöver stöd, men många vet inte hur de ska gå tillväga.
Victoria har alltid haft en konstnärlig ådra och har nu börjat måla regelbundet. Skapandet har blivit ett sätt att känslomässigt kanalisera alla erfarenheter, och målandet ger henne det inre lugn som hon behöver. Träning har också blivit ett sätt att få igång endorfinerna i kroppen.
– Ju mer jag tränar desto piggare blir jag. Jag mår jättebra av att det, säger hon.
Kontakten mellan mor och dotter är numera återknuten och bättre än någonsin. De har förlorat många år och har mycket att ta igen och bygga upp.
– Vi har pratat massor det senaste året och är överens om att vi alltid ska vara ärliga och respektfulla mot varandra och ha en rak kommunikation. Vi har också hittat gemensamma intressen som gör att vi kan bygga på vår relation genom att göra saker tillsammans. Vi gillar till exempel bägge att måla och träna. Och vi hörs på telefon nästan varje dag, säger Susanne.
De är måna om att tillbringa tid ihop utan att nödvändigtvis bara sitta och prata – och en viktig del i läkandet är ett liv fyllt av positiva intryck och roliga aktiviteter.
– I de gemensamma aktiviteterna föds samtalen. Därför har vi gått på flera målarkurser och vi brukar även träna tillsammans flera gånger i veckan. Vi har kul, skrattar mycket och trivs med de personer vi är i dag. Vi är rika på erfarenheter och är starkare tillsammans, säger Susanne och tillägger att Må bra-festivalen så klart också är ett gemensamt bygge, sprunget ur deras gemensamma erfarenheter.