Tjugosjuåriga Johanna Johansson växte upp i ett helnyktert hem. Hennes föräldrar, Palmar och Jeanette Johansson, är medlemmar i IOGT-NTO sedan ungdomen och djupt engagerade i nykterhetsrörelsen. Palmar Johanssons föräldrar kom från Vittangi och var frikyrkliga. I hustruns släkt fanns problem med alkohol, vilket bidrog till att hon valde att bli nykterist.
De träffades genom UNF och blev snabbt ett par i både kärlek och engagemang. Palmar Johansson arbetade under en period som konsulent och paret for på kongresser och deltog i demonstrationståg. 1988 föddes deras första barn Johanna och åren efter kom ytterligare fyra barn i snabb följd. De gick alla tidigt med i Junis och senare i UNF. När barnen var små bodde familjen i Örebro. Senare flyttade de till en by utanför Umeå.
– Jag minns att jag åkte på många läger när jag var liten. Nykterhetsrörelsen var en självklar del av vår vardag. När jag kom upp i tonåren gick jag med i UNF, eftersom många ungdomar i byn Tväråbäck, där vi då bodde, var med, säger Johanna Johansson, som beskriver sig själv som ett ganska blygt och tillbakadraget barn.
– Jag alkoholdebuterade ganska sent och säkert hade det med mina föräldrars nykterhet att göra. Men till sist ville jag ändå prova och upptäckte att jag vågade mer när jag drack. Första fyllan kändes väldigt bra, säger Johanna Johansson och tittar på sin pappa, som är på tillfälligt besök i Umeå.
Han har valt att dela med sig av familjens berättelse, som ju är rätt speciell med tanke på att föräldrar och övriga syskon är aktiva nykterister, medan Johanna Johansson – under en period – valde att börja dricka. Ett val som gjorde att hon utvecklade ett alkoholberoende.
– Vi har alltid varit tydliga med att alkohol inte är bra och att vi önskar att barnen inte ska dricka. Vi har pratat mycket om vad som händer när man dricker och vi har koll på alla processer i kroppen. Kunskapen om alkoholens negativa konsekvenser är hög hemma hos oss. Men samtidigt har vi aldrig förbjudit våra barn att dricka. Det är ett fritt val och jag fattar ju att det alltid finns en nyfikenhet och en första gång, säger Palmar Johansson.
På gymnasiet i Umeå fortsatte Johanna Johansson att festa mycket och hon ingick i ett tajt kompisgäng. Så snart hon blev myndig flyttade hon hemifrån.
– Det var tidigt, men vi var inte så oroliga. Vi tänkte att hon skulle växa med ansvaret. Men jag minns några tillfällen då vi blev lite fundersamma. Vid ett tillfälle ringde hon sin mamma för att hon hade slarvat bort hemnyckeln på väg till krogen. Vid ett annat tillfälle fick vi indikationer från Johannas hyresvärd att det höll på att spåra ur. Grannar klagade på högljudda fester. Jag tänkte att grannarna nog var lite överkänsliga. Men jag tog ändå ett snack med min dotter, säger Palmar Johansson.
2010 flyttade Johanna Johansson till Sala för att läsa upp sina betyg. Under den perioden drack hon nästan inte alls, eftersom hennes dåvarande pojkvän var skötsam. Hennes föräldrar hoppades att dottern nu var på väg åt rätt håll. Något år innan hade de nämligen haft anledning att bli ordentligt oroliga när hon hade ett förhållande med en kille som rökte hasch. Det gick så långt att han togs in på akuten, drogpåverkad.
– Det var ett destruktivt förhållande och när jag insåg det så gjorde jag slut, säger hon.
Efter Sala for Johanna Johansson till Gamleby för att plugga teveproduktion. Där tog festandet fart igen.
– Jag blev alltid fullast och det spårade alltid ur. Jag kunde inte sätta några gränser och hade inget stopp. Jag drack mycket och ofta – och visst insåg jag att jag hade problem. Men jag valde att strunta i det. Alkoholen fungerade som en slags ventil. När jag drack slapp jag vara den ”duktiga” Johanna. Alkoholen gjorde att jag kunde släppa på kontrollen.
– Vi hade ingen insikt om hur mycket vår dotter drack, även om vi anade. Hon bodde ju på annan ort och av olika orsaker hade vi en kris just då som gjorde att vi inte hade någon kontakt alls under några månader. Hon höll dock kontakt med sina syskon, så genom dem visste vi att hon var okej i alla fall, säger Palmar Johansson.
Men Johanna Johansson var långt ifrån okej. När hon fick praktikplats i Stockholm blev hon glad, men fattade inte hur ensamt det skulle komma att bli. Hon bodde inneboende och började dricka i sin ensamhet eftersom hon mådde så dåligt. Hon skötte sin praktik, men i övrigt havererade tillvaron.
– Jag satt och drack på kvällarna för att döva min ångest och dölja för mig själv hur dåligt jag mådde. Till sist insåg jag att så här kan jag inte hålla på. Jag förstod att jag måste ta tag i mitt beroende och berätta för alla hur jag mår, säger Johanna Johansson, som gjorde slag i saken genom att göra ett massutskick på Facebook där hon utan omsvep skrev att hon varit onykter i två år.
Johanna Johansson säger att utskicket var ett drastiskt rop på hjälp.
– Jag tänkte att genom att berätta för alla så kan jag inte gömma mig längre. Jag ställde frågan hur jag skulle göra för att ta mig ur beroendet. En kompis, som hade liknande erfarenheter, hjälpte mig till ett AA-möte. Det var för ett drygt år sedan, säger hon och blickar ut genom sitt köksfönster där vintern så sakta övergår i vår.
Johanna Johansson tycker att tiden har gått så fort sedan det där AA-mötet och beslutet att sluta dricka. Hon flyttade in med några vänner och valde därefter att flytta hem till Umeå och sin familj. Den första tiden bodde hon hemma hos sina systrar för att få stöd att komma vidare i sin nykterhet. Hon har inte upplevt att någon i familjen eller vänner har kritiserat eller fördömt henne. Tvärtom har hon mött mycket beundran för sitt mod att offentligt berätta så öppet och ärligt om sitt problem.
Visst var hon lite orolig för vad hennes föräldrar skulle säga och tycka. Att bli alkoholberoende i en nykteristfamilj kan vara ett större stigma än för andra. Men föräldrarna tog det sansat.
– Johanna berättade för oss hur det låg till efter jul och jag funderade på om det verkligen kunde vara så att hon utvecklat en alkoholism. Men om det var så illa och hon ville ha en förändring så måste hon gå in för det till hundra procent, säger Palmar Johansson och berättar att han blev både chockad och lättad över det han fått veta.
Chockad över att hans Johanna mådde så dåligt att hon utvecklat ett alkoholberoende – och att de inte fattat det. Lättad över att hon beslutat sig för att bli nykter.
Familjen reagerade med öppen famn.
– Vi kände faktiskt ingen skam över att Johanna börjat dricka. Vi är alla människor, sådant kan hända. Och vi är glada att hon hittat hem igen, till nykterheten. Jag känner ju Johanna. När hon väl bestämt sig för något så blir det så, säger Palmar Johansson och ler mot sin dotter.
Annat var det med delar av omgivningen. En nära släkting reagerade häftigt och förvånat på nyheten: men Johanna dricker väl inte alkohol?
– Efter reportaget i Accent om kiosken i Vännäs i höstas där det antyds att Johanna har blivit nykter, är det många som har reagerat. Många frågade hur det kunde hända. Hur kunde en flicka som växt upp i en nykter familj bli alkoholist? De tyckte att det var konstigt, säger Palmar Johansson och skakar på huvudet.
Så lyser han upp.
– Visst har det varit lite jobbigt med andras reaktioner. Men också rätt kul. Jag gillar att få provocera lite! Att vår dotter började dricka är en tydlig provokation för människor med förutfattade meningar om hur det ”ska” vara.
Johanna Johansson har hela tiden känt stödet från sin familj.
– Sedan jag valde att bli nykter och tog tag i mitt liv har jag känt min familjs stöd till hundra procent. Ingen har fördömt mig. Att jag fick bo hos mina systrar var till stor hjälp i början och jag är väldigt glad över att jag flyttade tillbaka till tryggheten i Umeå. Det sista jag behövde var att bo ensam, säger Johanna Johansson, som numera bor själv i en rymlig etta där det finns gott om plats för hennes konst.
Måleriet har hjälpt henne att komma vidare och att hålla fast vid nykterheten. För som alltid för den som har haft ett beroende, så har det gått lite upp och ner. Hon vet att hon aldrig mer kommer att kunna dricka. En ökad sårbarhet för alkohol finns i släkten, så hon vågar inte riskera att försöka dricka ”normalt”.
– Jag kan sakna alkoholen. Men det är som det är. Nolltolerans gäller för mig nu, säger Johanna Johansson.
– Det finns de som menar att Johanna blev beroende för att hon aldrig lärt sig att dricka ”socialt” hemma. Att vår nykterhet bidrog till att det gick överstyr för henne. Hon har ju aldrig haft några normalkonsumenter som förebilder, säger Palmar Johansson och rycker lite på axlarna.
Den där teorin tror han inte riktigt på. Den han däremot tror benhårt på är Johanna. Han understryker hur stolt han är över hennes resa och att hon har lyckats bibehålla sin nykterhet i ett helt år. Han är övertygad om att hennes ärlighet och öppenhet att berätta och blotta sin sårbarhet har hjälpt henne.
I Stockholm började hon sin dag med ett AA-möte, vilket hon tyckte var bra. Här i Umeå är stödet inte lika utbyggt, vilket hon beklagar. Men hon går på möten, har samtalsstöd, sin familj och sitt brinnande intresse för konst. Under året som gått har hon målat massor. Hon har haft vernissage i Stockholm och har sålt flera tavlor. Framtiden ser ljus ut.
– Nu vet jag att jag klarar av det jag har föresatt mig och jag ser fram emot resten av livet. Jag drömmer om att jobba med konst eller teve. Jag har också funderat på att utbilda mig till svetsare. Vi får se vad det blir!