På avdelning 1 i Umeå, till lukten av landstingets rengöringsmedel, släpar sig kvinnor och män runt i korridoren förbi de grönmålade dörrarna. Några av dem är där på avvänjning, några har försökt ta livet av sig. Angelica Ogland har hamnat här efter att ha blandat alkohol och sömntabletter. Hon går andra året på gymnasiet. Det var inte meningen att dö, bara bli hög. Snart ska hon träffa sin första stora kärlek, den som hon kanske ska gifta sig med: Anders.
– Det gick ju inte så bra. Han var tolv år äldre och heroinist, berättar hon sju år senare när hon sitter i sin soffa i Vasastan i Stockholm.
– Han ville inte att jag skulle knarka, det var aldrig hans mål. Men det var mitt.
Angelica började röka hasch när hon var 13. Efter att ha gått på en Waldorf-skola där hon var den enda fjortisen med urringat – alla andra hade ylle – sökte hon sig utåt, på stan. Hon ville hänga med de som var coola, de som frågade ”har du varit på låst”, som bodde på HVB-hem.
– Jag ville som vara en buse. Jag började med hasch för att det var coolt. Jag gillade det ju inte ens, jag bara tvingade i mig det ändå, säger hon, medan hon pillar på en av de ljusare dreadsen. Hälften är hennes riktiga hår, hälften löshår som hon virkat in i det andra.
Första gången hon hamnade på ett HVB-hem var hon 15. Sista terminen i nian hade inte slutat än. Trots det fick hon sina betyg och kunde fortsätta på gymnasiet. Alkoholen fick ersätta haschet, och det var in och ut på Tillnyktringsenheten i Umeå. När hon till slut hamnade på psyket och träffade Anders kom knarket tillbaka.
– Jag lurade honom, passade på när han var väck. Eftersom han varit på avgiftning med hjälp av Subutex fortsatte han ta det, och det var då jag började ta det också.
Det är sommarlovet mellan tvåan och trean och Angelica missbrukar Subutex regelbundet. Hon tänker att det är omöjligt att bli beroende av det. Hon har utvecklat en ätstörning och Subutexen gör att hon kräks, något som hon ser som en positiv biverkan. När skolan åter börjar på hösten är Angelica en vecka för sen. Hon sätter sig på trappen utanför och är helt dimmig i huvudet, helt borta. Hon har blivit så van vid Subutex att hon blir sjuk om hon inte tar det. Trots missbruket är hon mån om att klara av skolan. När de andra i klassen reser iväg på språkresa bestämmer hon sig för att lägga in sig på psyket, för att tända av. När hon gjort det och kommer ut börjar hon istället med amfetamin.
– Det tyckte jag var jättebra för jag tänkte att man inte kan bli beroende av amfetamin och det är inte Subutex så det är lugnt, säger hon och skrattar bittert.
När Angelica berättar skrattar hon till sådär ibland. Som att hon inte riktigt kan tro på allt som hänt henne. Det är ett annat liv.
När gymnasiet slutade rasade allt, då knarkade Angelica hela tiden. Hon försökte inte längre hålla skenet uppe. Snart började hon injicera amfetaminet med spruta. Hon har fortfarande ett ljust märke i armvecket, som en smal silkesmask. Ett ärr för livet.
Så vände det. Hon hamnade till slut på en låst institution, ifrån det gick det inte att fly.
– Det var jättehemskt att bli så frihetsberövad och inte ens få ha på sig sina egna trosor.
Men det var vad som krävdes. Efter några inlåsta veckor fick hon åka ner till ett behandlingshem i Stockholm som hade tolvstegsprogrammet som behandling. Det hjälpte henne och när hon återvände drogfri till Umeå var hon tvungen att göra slut med Anders som börjat missbruka igen.
– Jag fattar inte än idag hur jag klarade av det. Han var på ett sätt min första och största kärlek, så som den första kärleken är. Och jag hade ingenting, inga vänner kvar.
När Angelica fick diagnosen ADHD och började få hjälp med den var det mycket som blev lättare. I samma veva flyttade hon ner till Stockholm för att börja plugga. Plötsligt klarade hon av livet och fick energi att göra saker. Nu är hon inte bara drogfri utan mår också bra. Hon strålar, ler nästan hela tiden. Skrattar mycket, från hjärtat.
Det är söndag eftermiddag och Angelica sitter nerbäddad under ett täcke i soffan. TV:n är på, en repris från årets Rosa bandet-gala. I Angelicas huvud byter hon ut Renée Nybergs ord ”bröstcancer” mot ”missbruk” och ser framför sig hur en stor gala sänds på TV där pengarna går till missbruksvården. Hon loggar in på Facebook och skriver ner något om idén i sin status. Och plötsligt har hon skapat något. Det stora intresset gör att idén blir till verklighet: Missbruksgalan har fötts.
Syftet med Missbruksgalan är att samla in pengar. Pengarna ska gå till organisationer som jobbar med missbruk, missbruksprevention och anhörigstöd.
– Vi i Missbruksgalan samlas inte för att vi har samma bakgrund utan för att vi tror på samma idé, förklarar hon. Vissa har erfarenhet av missbruk, andra jobbar med missbruksfrågor och några har erfarenhet av att skapa galor och event.
Förutom uppdraget som ordförande för Missbruksgalan, har Angelica arbetat som verksamhetsutvecklare på UNF och projektledare för nyktra Klubb Sobeer. I dag är hon verksamhetsledare på Riksförbundet Attention, en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
– Jag har alltid varit en engagerad person. Jag har alltid velat rädda världen. Förutom när jag knarkat, då har det varit tvärtom. Hela tiden sen jag blev drogfri har jag känt att jag har saknat den sidan, att jag vill kämpa för saker, säger hon.
Trots att hon mestadels mår bra kan ibland drogsuget slå till. Hon kan tänka att ”tjack, det är ju skitgott”. Samtidigt som det händer att hon vill tillbaka är hon också livrädd för att börja med missbruket igen.
– Jag vet inte hur lång tid det skulle ta innan jag skulle dö av mitt missbruk, säger hon lågmält och tillägger:
– Det finns så många tillfällen jag skulle kunnat vara död, men jag dog inte utan jag fick en andra chans. Och en tredje, och en fjärde och en femte. Det är jag jävligt tacksam för och det känns som en skyldighet att förvalta det väl.
Fotnot: Anders heter i verkligheten något annat.