Svetten rinner, höfter svänger och kjolar lyfts från golvet. På danspalatset Chicago i Stockholm är det full fart en onsdagskväll.
– Här är det fokus på dansen. Någon alkohol behövs inte, säger stammisen Elin Rhodiner.
Redan i hallen är stämningen upprymd. Ivriga besökare hänger snabbt in sina ytterjackor i garderoben och byter om till dansskor. Folk nickar vänligt åt varandra. Alla tycks känna alla. Nerför trappan till den rödtonade danssalongen ska det första swingbandet precis börja spela. I kväll är det duell. Stockholmsbandet Handsome Freds mot västkustkillarna i Gentlemen and Gangsters – publiken utser segraren. Förväntningarna är höga.
– Då kör vi! ropar konferenciern, på besök från New Orleans, i mikrofonen.
Så brakar blåsinstrumenten loss, och dansgolvet fylls snabbt upp.
Intresset för att dansa lindy hop har blivit rekordstort. Runt om i landet är kurserna fullbokade. Men det är inte bara den fartfyllda dansen som lockar utan en hel tidsepok. Storbandsjazz och swing, vintagekläder och en längtan tillbaka till mellankrigstidens amerikanska musik- och stilideal. Att komma till Chicago under en lindy hop-kväll är som att kliva tillbaka 80 år i tiden. Många av besökarna är omsorgsfullt uppklädda i 20- och 30-talsstil – höga kjolar och byxor, hängslen, sjaletter och lockade hår.
– Vi som kommer hit har väl lite av en fäbless för den forna glansen. Många dras till flörten med dåtiden, och kommer hit för att hitta ett alternativt uttryck, säger Elin Rhodiner, 19 år.
För många är swingkulturen också en fristad från alkohol.
– Det behövs inte. Man blir hög av att dansa! Dricker man tappar man känslan och koordinationsförmågan. Det finns så många andra tillfällen i livet med alkohol, det är skönt att ha en plats där man inte har det, säger Elin.
Hon har kommit till Chicago i ungefär ett år nu.
– Jag fastnade direkt. Hela stilen är så snygg. Folk kommer hit av lite olika skäl. Vissa för motionen, de dricker självklart inte. Lika lite som att man tar en shot innan man går till Friskis och Svettis. Andra kan ta en öl, men det är aldrig någon som blir full här, berättar Elin.
Hon får medhåll från Gunnar Arnoldsson som står och blickar ut över dansgolvet.
– Att man inte dricker här var en av anledningarna till att jag hakade på. Att dansa så intensivt i tre timmar i sträck med alkohol i kroppen, prova själv, man orkar inte!
I sex år har han kommit hit, både för att dansa och som diskjockey.
– Det är också en ekonomisk fråga. Många studenter har inte råd. Då är det skönt att kunna komma till ett ställe där man slipper betala en massa, säger Gunnar.
Det blir en paus i musiken och kön ringlar sig lång till salongens enda vattenkran. Besökare med svettpärlor i pannan sätter sig i de röda plyschsofforna för att pusta ut mellan låtarna.
– Jag har inte sålt en enda öl i kväll, utbrister bartendern Grace Johannes och skrattar. Hon verkar inte besviken för det.
I baren säljs hemmagjorda smoothies och pajer gjorda på ekologiska råvaror. Vinglasen står prydligt på sina hyllor, lika rena som tomma.
– Innan jobbade jag på Berns. Där var det mycket alkohol och det blir en helt annan stämning, berättar Grace, och öppnar en trocadero till en ung kille med mustasch och rutig kostym vid baren – ”swingdansdrickat”, som han kallar det.
Lindy hop var det som tidigare kallades jitterbug. Dansen uppkom i Harlem under 1930-talet, och kom till Europa genom amerikanska soldater under andra världskriget. På 1980-talet fick lindy hop en renässans som till stor del utgick från Sverige.
– Dansare som Lennart Westerlund och Anders Lind såg gamla swingfilmer från 1940-talet på bio, blev inspirerade och började utforska dansen. 1984 åkte de till USA och sökte upp dansarna i filmerna, stjärnor som Al Minns och Frankie Manning, berättar en av Chicagos danslärare Rikard Ekstrand.
Den swingvåg som dessa svenskar rullade igång har lett till att Sverige i dag härbärgerar världens största swingdansläger – Herräng Dance Camp i Herräng, som varje år lockar tusentals dansare från hela världen.
– Lindy hop är något magiskt. Många som bara går förbi och tittar säger ”shit, vad är det där för häftigt?”. Det finns en sådan glädje i jazzmusiken och i hela kulturen runtomkring, säger Rikard.
Lisa Persson