Farida al-Abani: Jag lärde mig tidigt att jag har rätt att tycka till

Nyheter och politik har ständigt varit närvarande i Farida al–Abanis familj.

– Hemma såg vi alltid nyheterna på TV. Min pappa har haft ett starkt politiskt engagemang i Libyen och vi har följt den politiska utvecklingen där med stort intresse.

Hon är född i Libyen och har hela sin släkt där.

– Jag kom till Sverige när jag var tre-fyra år. Min pappa åkte hit först för att studera. Vi kom kort därefter, och blev kvar eftersom pappa och mamma fick jobb här.

Livet i Libyen är väldigt olikt livet i Sverige säger hon.

”Det är som natt och dag. Här är det arbetslivet som styr. Där är det familjen.”

– Det är som natt och dag. Här är det arbetslivet som styr. Där är det familjen. I Libyen umgås man mer med släkten. Det är inte samma fokus på vänner som här. Där är det också mer patriarkalt och könsseparerat. När det är bröllop och stora fester är kvinnorna för sig och männen för sig.

Det är dock inte främst Libyen som är föremål för Farida al-Abanis engagemang.

– I skolan hamnade jag i matrådet och sedan i elevrådet. I högstadiet och gymnasiet var jag elevrådsordförande. Jag gillar att tycka till, och fick tidigt lära mig att jag har rätt att göra det.

Under gymnasietiden gjorde hon ett specialarbete om tobak.

– Det var så jag fick upp ögonen för folkhälsofrågor, för industrins roll och för hur grupptryck fungerar. På högstadiet blev jag ibland retad för att jag tog avstånd från rökning och snatteri som en del vänner sysslade med. Det kändes konstigt att bli retad för att man tog ställning för det som var rätt.

”Det kändes konstigt att bli retad för att man tog ställning för det som var rätt.”

Efter gymnasiet läste hon folkhälso­vetenskap på Karolinska institutet.

– Allt jag gjorde under utbildningen handlade om tobak. Jag gjorde min praktik på Sluta röka-linjen. Sedan fick jag jobb där och blev ansvarig för ett projekt som hette Rökfri ramadan.

Efter det fick hon anställning på Smart ungdom.

– De heter Unga drogförebyggare nu. Där kom jag i kontakt med några som höll på att starta om IOGT-NTO- och UNF-föreningen Vildvuxen. En förening som arbetar normkritiskt. Det var några väldigt intensiva år där vi lade ner enormt mycket tid och energi. Ett år tror jag att vi hade närmare hundra arrangemang.

”Jag ville testa utmaningen att säga viktiga saker genom komedi, att använda humor för att nå fram.”

Bland annat startade de en nykter stand-up-klubb på Klara Södra i Stockholm.

– Jag blev utmanad att köra stand-up på Big Ben, en klubb på Söder. Jag ville testa utmaningen att säga viktiga saker genom komedi, att använda humor för att nå fram. Några månader senare startade vi en egen klubb. Ganska vansinnigt egentligen. Jag tror att jag ibland har för gott självförtroende för mitt eget bästa.

Men klubben gick bra.

– Vi tyckte att det var viktigt med nykter stand-up. Det är annars en miljö som är väldigt förknippad med alkohol. Vi engagerade bara kvinnliga och icke-­binära komiker. Annars brukar det ofta bli ganska ”grabbigt” med mycket sexistiska skämt. Vi lockade faktiskt en hel del kända namn.

Föreställningarna innehöll inte bara stand-up.

– Vi hade brunch och stand-up, och provning av alkoholfria drycker och stand-up. Jag var arrangör och presentatör. Ibland körde jag lite själv också. Det ledde till att många fick upp ögonen för IOGT-NTO och för lokalen.

2015 kom Farida al-Abani i kontakt med Streetgäris, en organisation för kvinnor och ickebinära. Organisationens mål är att stärka demokratin och utmana och omfördela makten i samhället.

– Från början var det bara en Facebook-grupp, men det blev så småningom en förening. Jag satt i styrelsen i tre år. Genom den startade jag och nyfunna vänner organisationen Pensionsrättvisa. Vi var, och är, oroliga för våra föräldrars pensioner. Det är så många som drabbas av ett ojämlikt pensionssystem.

”Vi startade organisationen Pensionsrättvisa. Vi var, och är, oroliga för våra föräldrars pensioner.”

I samarbete med IOGT-NTO:s folkhögskola Tollare anordnade Streetgäris en ”aktivistskola”.

– Vi pratade om allt från feministisk historia till civilkurage och hållbart engagemang. Det var väldigt intensiva år med mycket kvälls- och helgjobb.

Som om det inte var nog blev Farida al-Abani 2019 partiledare för Feministiskt initiativ.

– Genom Pensionsrättivsa kom jag i kontakt med Feministiskt initiativ i slutet av 2016. Jag ingick i deras ”skugg­riksdagsgrupp”, i socialförsäkringsutskottet. Jag ställde upp i riksdagsvalet 2018 och var FI:s talesperson i social­politiska frågor, och i migrations- och asylrättsfrågor.

2019 blev hon övertalad att efterträda Gudrun Schyman som partiledare, ett ansvarsfullt och lärorikt uppdrag.

– Man har ansvar för en organisations vision och får lära sig hur samhället fungerar. Det finns många normer i samhället som inte behöver vara som de är. Det märker inte minst jag som är nykter vegan. I Libyen är det annorlunda. Där finns ingen alkoholnorm. Alkohol är förbjudet. Man dricker kaffe, te och läsk när man ses. De har också fått mig att inse att man inte behöver konsumera som vi gör, eller fokusera så mycket på jobb och karriär. Minimalismen som finns där blir jag väldigt inspirerad av.

”Det är vi som sätter visionen. Det är bara våra mål som begränsar oss, inte andras.”

Farida al–Abani tycker att vi ofta begränsar oss själva.

– Det är så lätt att bli reaktiv, men det är vi som sätter visionen. Det är bara våra mål som begränsar oss, inte andras. Under tiden som partiledare lärde jag att stå på mig mer. Andra försökte få mig att dra åt olika håll, mer åt mitten, eller att bli mer profilerade på klimat­frågor. Då gäller det att hålla fokus. Jag är stolt över att vi tydliggjorde oss som ett vänsterparti.

Vad var bäst med att vara partiledare?

– Att känna att man betytt något för andra. När någon säger: ”Du har fått mig att göra det här”. Det är det som gör att man orkar. Sedan har möten med människor givit mig mycket, både kunskap och vänskap.

Sämst tycker hon om valrörelser.

– Allt blir väldigt partipolitiskt i stället för att fokusera på viktiga frågor. Många röstar på en person eller på ett utspel. Det har blivit för mycket utspelspolitik. Varje dag handlar om att synas. Då gäller det att komma med något nytt eller knasigt för att slå igenom.

”Att göra-listan tar aldrig slut. Känslan av att vara otillräcklig är rätt överväldigande.”

Till slut blev det för mycket.

– Att göra-listan tar aldrig slut. Känslan av att vara otillräcklig är rätt överväldigande.

I februari i år avgick hon som partiledare.

– Ganska omgående efter att jag tillträtt började jag få sömnproblem. Sedan sov jag dåligt hela tiden. Samtidigt som jag var partiledare hade jag också ett heltidsarbete, bland annat som verksamhetsutvecklare på NBV Öst (Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet).

Nu har hon trappat ner på sitt engagemang.

– Jag ångrar inget, men nu vill jag själv välja vad jag ska göra och inte styras av vad andra tycker. Jag har träffat en ny partner och vill göra andra prioriteringar. Det har förlorat lite av sin charm att alltid ha en fullbokad kalender.

”Jag har verkligen det roligaste jobbet, och aldrig någon söndagsångest.”

Sedan 2020 arbetar hon som generalsekreterare för Svenska sällskapet för nykterhet och folkbildning, SSNF.

– Vi sysslar med fördjupad folkbildning med nya perspektiv på alkohol, narkotika och civilsamhället. Och så är jag ansvarig för de folkbildande aktiviteterna i Narkotikapolitiskt center. Jag har verkligen det roligaste jobbet, och aldrig någon söndagsångest. Det är verkligen ett privilegium att få jobba med det jag gör.