Röda korsets huvudkontor vid Mariatorget i Stockholm ligger på flera plan, och våningarna förbinds av en gammal stentrappa. I trapphuset möts många medarbetare och Anna Carlstedt hälsar på alla. Med förnamn.
– Jag har lärt mig många namn, men jag vet inte riktigt vad alla heter än, säger hon.
Det märks inte. Några hon möter får en kram, alla ett leende.
På plan 5 finns Anna Carlstedts kontor, en rymlig kub med stora bokhyllor, tre besöksfåtöljer, ett skrivbord och massor med böcker. I hyllorna finns titlar som Krigets lagar, Internationell humanitär rätt, Vilda växter, Röda rummet. Där finns också en del medeltida fransk poesi, och lite nödproviant.
Att ha ett kontor är nytt för Anna Carlstedt.
– Jag är van att bo i min ryggsäck … När jag började som ordförande för Röda korset tänkte jag att jag skulle bli en fin tant med fin handväska och så där, men jag gav snart upp den tanken, berättar hon.
Ordförandelivet fungerar inte så. Möten på olika platser i stan avlöses av resor, både inrikes och utrikes. Idén om handväskan förvandlades i stället till en ännu större väska, en ny Fjällrävenryggsäck som hon fick av sin man. I den finns det plats för både finskor, träningskläder, sminkväska och ett första hjälpen-kitt. Allt en förbundsordförande behöver för att alltid vara redo.
– Det är väldigt speciellt att bli ordförande för Röda korset just nu, i och med den flyktingström som vi ser. Efter sommaren har organisationen prövats till det yttersta på alla fronter. Alla vill samarbeta med oss. Vi har fördubblat antalet volontärer och har fått mycket insamlade medel, säger Anna Carlstedt.
Hon berättar att Röda korset fått lite växtvärk, att mycket hänt på kort tid.
– I juni antog vi en strategi för de närmaste fyra åren. Det vi hade tänkt göra på fyra år har vi i stället gjort på några veckor under hösten. Som ordförande gäller det då att hålla i kompassen, ha is i magen och se till att våra anställda inte jobbar ihjäl sig … Det gäller att visa vägen och se till att alla håller – inte bara nu utan även om två månader eller ett år.
Ett av hennes starkaste minnen från hösten är när hon reste till Sydsudan.
– Där finns inget. Flygplatsen i huvudstaden är ett skjul och en leråker. Det är fullt inbördeskrig … Och det är gripande att se att människor kan göra så fantastiskt arbete under så otroligt dåliga omständigheter.
Hon berättar om några Röda korset-volontärer från Kalix, Norrbotten, som var på plats för att utbyta erfarenheter med Röda halvmånen-volontärer i Darfur, Sudan. Trots att platserna och förutsättningarna ser så helt olika ut ville de ändå diskutera samma saker: Hur engagerar man människor? Hur hittar och stöttar man volontärer?
– Allt hänger ihop, det vi gör i Sudan och det vi gör i Norrbotten. Röda korset finns över hela världen, och det är för att det ser ut som det gör i Syrien som vi engagerar oss ideellt i asylboenden i Skövde.
Just att göra skillnad beskriver Anna Carlstedt som något viktigt – att visa att pengar som samlas in i Sverige går till att förbättra något någon annanstans.
– När jag var i Sudan såg jag att det reningsverk som Röda korset fixat vid Nilen ger 700 000 liter rent vatten om dagen, det har fått stopp på kolera där. Jag tycker att det är superviktigt att jag som ordförande får se det. Jag brukar prata med den fina Röda korset-tanten som står med en insamlingsbössa i Hornstulls tunnelbana. Nästa gång vi pratar kan jag berätta för henne om reningsverket och visa att det vi gör gör skillnad, säger hon.
Att Anna Carlstedt varit ordförande för IOGT-NTO i sex år och suttit i förbundsstyrelsen i 18 år har hon stor nytta av i sitt nya uppdrag.
– Jag har otroligt mycket glädje och nytta av allt jag lärt mig i IOGT-NTO. Framför allt det här med politisk påverkan och att jobba med frågor som är kontroversiella, frågor som folk känner mycket för. I Röda korset handlar det bland annat om asylfrågor, det är ingen som är likgiltig inför den frågan. Folk blir upprörda och tycker det är tufft med nättroll till exempel, men jag tycker inte att det är speciellt jobbigt. Jag är så van vid det, så jag låter det inte krypa in under skinnet på mig.
Det finns också en annan sida av myntet, säger hon.
– Ja, det finns ett helt fantastiskt engagemang i de här frågorna. Vi har fått minst 20 000 nya volontärer på bara ett par månader.
Att få möta två olika organisationer har gjort att hon ser styrkorna hos de båda – och vad de skulle kunna lära sig av varandra.
– Röda korset kan lära sig av IOGT-NTO:s påverkansarbete och bli lite argare och lite kaxigare. Och jag tror att IOGT-NTO skulle kunna lära sig att jobba mer med volontärer. Man behöver inte vara rädd för att aktivt rekrytera volontärer, att vara volontär är ett sätt för människor att närma sig organisationen. Många tror det finns en motsättning, men jag tror absolut inte det. Många volontärer blir sedan medlemmar, säger Anna Carlstedt.
Trots att hon verkligen trivs med sitt nya uppdrag finns en saknad efter IOGT-NTO och en liten tomhet inför att inte vara en del av organisationens arbete varje dag.
– Ja, det är väldigt vemodigt. IOGT-NTO är verkligen min familj, och jag saknar människorna. Jag blir väldigt stolt när IOGT-NTO gör bra saker.
På frågan vad hon saknar mest är svaret tydligt, nästan självklart:
– Jag saknar den nyktra gemenskapen i IOGT-NTO, att få vara i ett sammanhang där nykterheten är normen. Nykterhet är verkligen inte självklar på andra ställen … Alkoholnormen är fortfarande väldigt stark i världen.