Rörelsen

Bakfickan – ett andra hem

Till Bakfickan i Umeå kommer många för att äta, fika och prata. Flera vittnar om att ”Larsan” och Bakfickan har blivit deras räddning.

Besöket på Bakfickan i Umeå börjar redan i taxin. När chauffören får adressen, Sveagatan 7, frågar han om jag känner Lars-Eric Åhlén. Larsan. Det gör nämligen chauffören som träffat honom under tiden de båda missbrukat.

–  Han gör ett fantastiskt jobb Larsan, men han har verkligen varit illa ute, säger chauffören.

Lars-Eric Åhlén är ordförande i IOGT-NTO-föreningen Medmänniska som driver Bakfickan, en lokal i ordenshuset där föreningen serverar frukost och lunch till dem som vill ha och behöver.

I det stora rummet står frukosten uppdukad. Blandrashunden Troja ligger lojt i soffan och låter sig gärna klappas. I det inre rummet står teven på. Kartonger med kläder och leksaker som folk skänkt står på bord och soffor. Här finns också flera fulla frysar.

–  Det är några ICA-handlare som skänker den mesta maten. Fyra cateringrestauranger och lasarettets kafé och kiosk skänker också överbliven mat, säger Larsan.

Just nu serveras gratis lunch varje dag på Bakfickan.

–  Vi har så mycket mat att det räcker. Annars brukar vi servera måndag, onsdag och fredag. I dag blir det fläsk, potatis och spenat. Vi har fått så fint sidfläsk, säger han och visar upp det skurna köttet.

Det är oftast han som lagar maten. I det lilla pentryt står grytor och puttrar på spisen. Larsan rör om i den stuvade spenaten. Förutom Larsan jobbar tre personer på Bakfickan. De har alla någon form av lönebidrag. En av dem är Kim Rönnholm.

–  Jag hade levt ganska hårt och fick en pacemaker inopererad. År 2008 gjorde jag en ADHD-utredning. Sedan dess har jag fått Concerta. Det fungerar bra för mig, men jag vill inte blanda alkohol med medicinen. Jag är alltför rädd om min dotter och om jobbet. Jag vill absolut inte förlora någon av dem.

Susanne Grundström har jobbat på Bakfickan i tre år. Hon har ett mångårigt missbruk bakom sig.

–  Jag har missbrukat i 35 år. Det var självmedicinering. När jag var 48 fick jag diagnosen ADHD. I många år hade jag väntat på att få Ritalin, men när jag väl fick det blev jag så dålig. Jag trodde jag fått hjärtinfarkt och höll på att dö.

Tre gånger provade hon medicinen med samma resultat.

–  Nu har jag bestämt att det får vara. Jag går på metadon och det dämpar min ADHD ganska bra också, säger hon.

Frukosten plockas av och Susanne skurar toaletten. Sedan är det dags att förbereda lunchen.

Klockan 11 kommer de första gästerna. De tar för sig av maten och sätter sig vid borden med blommiga vaxdukar. Janne Eriksson är en av de första. Han kommer till Bakfickan och äter sin lunch ett par gånger per vecka.

–  När jag var nynykter för 6–7 år sedan gick jag hit mest hela tiden. Det här är en bra hjälpstation om man vill hålla sig nykter.

En barnvagn rullas in genom dörren. Det är Mikael Lidman med frun Maja och sonen Eddie, 9 månader. Mikael var ofta här tidigare, men efter sex års nykterhet fick han diagnosen ADHD och ordinerades Concerta. Det ledde till ett återfall i missbruk.

–  Någonstans tänkte jag nog att jag äntligen fick knarka på statens bekostnad, säger han.

Under de nyktra åren hade han träffat Maja.

–  Hon förstod först inte vad jag höll på med. Jag for runt och städade lägenheten och när jag var klar började jag om från början, säger Mikael Lidman.

Ett år varade återfallet. För Maja var det en jobbig tid. Vändpunkten kom när Mikael suttit anhållen två dygn.

–  När jag kom ut därifrån såg jag på Maja att jag inte skulle få fler chanser, så jag tog den sista. Nu har jag varit nykter i fyra år. Vi har köpt en gård utanför Skellefteå. I augusti 2012 gifte vi oss och nu har vi Eddie, säger han och ler med hela ansiktet.

Med ADHD:n är det som det är.

–  Någon mer medicin blir det i varje fall inte, säger han.

Klockan 13 är lunchen slut och arbetsdagen över på Bakfickan. Carola Jakobsson är kvar i köket och diskar.

–  Jag missbrukade tabletter och alkohol tidigare. Jag sökte upp Bakfickan för ett och ett halvt år sedan för att jag ville ha hjälp att ta mig ur missbruket. Nu är det mitt andra hem.

Carolas två vuxna barn tittar in. Hennes man, Danne Lindberg, kommer precis från universitetet där han varit och hämtat överbliven mat från restaurangen.

–  Vi är ofta här även på helgerna, säger Carola Jakobsson. Ibland har vi hockeykväll. Andra gånger har vi cateringbeställningar. Frälsningsarmén, Folkpartiet och Centerpartiet har lokaler här intill. De beställer mackor eller sallad när de har möten. Då hjälper vi Larsan med det.

Larsan fick idén till Bakfickan på IOGT-NTO:s kongress i Jönköping 2003. Redan i september samma år startade han.

–  Jag bestämde mig för att lägga en dag i veckan på detta. På måndagar serverade vi frukost och lunch. Sedan har det blivit mer och mer, säger han.

Larsan kommer först av alla på morgonen och går sist. Det är han som lagar maten och skaffar sponsorer. Dessutom är han kontaktperson åt flera av besökarna, han hjälper till med kontakter med myndigheter och har samtal med dem som behöver.

Flera av besökarna säger att de har honom att tacka för sitt liv.

–  Och du ska veta att han varit en riktig gangster tidigare, men det är bra. Han har respekt med sig. Alla gör som han säger, berättar en av besökarna.

Larsan bekräftar att han varit illa ute.

–  En av socialsekreterarna brukar säga ”kan Larsan bli nykter så kan alla”, säger han.

Mer från Accent