personporträtt

Elise Lindqvist: Jag vet allt om att bli utsatt

Elise Lindqvist, ängeln på Malmskillnadsgatan, vet av egen erfarenhet vad det vill säga att vara prostituerad. I 22 år har hon ägnat sig åt att hjälpa utsatta kvinnor.

Hon kallas ängeln på Malmskillnadsgatan, eller morsan, och båda är träffande beskrivningar. Elise Lindqvist vakar över de prostituerade. Varje fredagsnatt i 22 år har hon tillbringat på Malmskillnadsgatan i centrala Stockholm, en gata ökänd för prostitution. Tillsammans med volontärer från Klara kyrka serverar hon smörgåsar, kaffe och varm choklad, delar ut varma kläder, och pratar med sina ”tjejer.”

Hon är noga med vem som får följa med som volontär. ”Tjejerna” ska behandlas med respekt och inte behöva känna sig ifrågasatta. Det är hennes absoluta krav.

– Vill någon ha sju sockerbitar i kaffet ska hon få det, utan att få kommentarer eller höjda ögonbryn, säger hon bestämt.

Elise Lindqvist utstrålar styrka trots att hon är en nätt äldre dam med vänlig framtoning. Men hennes egen erfarenhet av prostitution gör att hon vet hur kvinnorna känner sig när de går in i bilarna som stannar på Malmskillnadsgatan.

Numera bor Elise Lindqvist i ett hemtrevligt litet radhus i Skogås i Huddinge kommun söder om Stockholm. I parken utanför köksfönstret leker ett barn med sin mamma. En annan kvinna krattar gula björklöv medan hennes hund tittar på. Det är lugnt och idylliskt och känns väldigt långt ifrån den historia Elise Lindqvist berättar. Med en mamma som saknade förmågan att visa kärlek fick hon som barn ingen lätt start i livet.

– Nu i vuxen ålder förstår jag att hon nog också varit utsatt för sexuella övergrepp och inte kunde ge kärlek, säger hon.

Jag tyckte att vuxna var äckliga och otäcka.

Vid fem års ålder blev Elise sexuellt utnyttjad av en släkting.

– Jag fick veta att det är så man gör med barn och djur. Jag blev slagen och vågade inte berätta för min pappa, som var min trygghet och kärlek. Mamma stängde ofta in mig i en garderob. Så kunde man göra med en ful och dum unge som mig sa hon.

Under åren som följde blev Elise utsatt för en rad övergrepp och våldtäkter, begångna av människor i hennes närhet; äldre barn, barnvakter och även av en lärare. Människor som hon var utlämnad till och som hon borde ha kunnat lita på.

– Jag tyckte att vuxna var äckliga och otäcka. De var sådana som skadade en. Det är hemskt att tänka på att det finns barn som far så illa också idag.

Foto: Sara Mac Key.

När hon var tio år skildes hennes föräldrar, pappan försvann ur hennes liv, och hon förlorade fotfästet. Istället fick hon en styvpappa.

– Då fick jag se hur alkohol förstör en människa. Min mammas nya man drack t-sprit, sniffade och åt skokräm. Han bredde den på en smörgås och åt. Det luktade förfärligt och han blev alldeles svart på tänderna.

Elise minns hur han vid flera tillfällen hotade att döda henne.

– En gång tänkte han skjuta mig. Han satte pipan mot mitt bröst. Än i dag känna jag känna trycket av metallen här, säger hon och pekar strax under nyckelbenet.

När jag idag tänker på att jag bara var fjorton tycker jag att jag var väldigt modig.

Styvpappan kom ofta hem blodig efter slagsmål och knivhugg och Elise fick hjälpa sin mamma att ta hand om honom. Till slut stod hon inte ut längre och rymde hemifrån.

– När jag idag tänker på att jag bara var fjorton tycker jag att jag var väldigt modig. Jag hade alltid bara gjort som jag blev tillsagd. Att fly var ett stort steg.

Utan någon plan satte hon sig på en buss och åkte tills chauffören sa åt henne att kliva av. På andra sidan vägen låg ett kafé och Elise gick in. Kvinnan som drev stället såg hur det var fatt och hos henne fick Elise en tillfällig fristad. I två år blev hon kvar där. Hon fick tak över huvudet och arbetade i kafét. Men sorgen efter pappan, som nu var död, var stor.

– Jag gick ofta i skogen för mig själv. Under en av mina promenader mötte jag en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett. Hon stannade och sa att jag var så söt. Jag följde med henne hem och blev alldeles förförd. Istället för att få höra hur dum och dålig jag är berömde hon allt jag gjorde. Hon visade hur jag ska föra mig, och hon var alltid snäll.

De här personerna kan nosa sig till sårbara unga.

Efter ett tag förklarade kvinnan att det var dags för Elise att börja arbeta.

– Det hon menade var att hon skulle sälja mig till män. Hon var en bordellmamma. Hon hade ett stort hus och jag vet inte om det fanns fler flickor där. Jag såg aldrig till någon annan. Mat och husrum var betalningen. Men jag var glad ändå, för jag trodde att hon älskade mig. Jag blev hela tiden uppmuntrad och bekräftad.

I efterhand har Elise tänkt att det inte var någon tillfällighet att kvinnan dök upp i skogen den där dagen.

– De här personerna kan nosa sig till sårbara unga. Hon hade förstås spanat in mig en längre tid och följt efter mig in i skogen, men det förstod jag ju inte då.

Elise packar smör­gåsar inför en lång natt. Foto: Sara Mac Key.

Vid ett tillfälle fick Elise en infektion och bordellmamman tog henne till en läkare.

– Han frågade inget, bara undersökte mig och skrev ut medicin. Det tyckte jag var konstigt, så när jag skulle gå stannade jag med handen på handtaget och sa till honom att jag var en ”call girl”, en hora. Hans svar var bara: ”Jaså. Tack då. Adjö”.

Elise har senare tänkt att läkaren antagligen fått extra betalt för att behandla prostituerade, eller själv utnyttjade bordellens tjänster.

Men livet hos bordellmamman fick ett abrupt slut.

– Jag hade börjat jobba på gatan och en kund drog upp en kniv när vi låg i hans bil. På något vis lyckades jag sparka undan honom trots att han var mycket större och starkare än jag.

Efter den händelsen gick hon raka vägen tillbaka till bordellmamman och sa att hon inte vågade jobba mer.

– Hon sparkade bokstavligen ut mig. Hon knuffade mig utför trappan. Sedan var jag hemlös och fick känna på hur det känns att inte ha någonstans att ta vägen.

Än en gång blev hon räddad.

– En familj fick syn på mig när jag letade mat i soptunnan och frågade om jag ville ha hjälp. Jag fick bo hos dem och de hjälpte mig att få jobb på en syfabrik. Det var ett stort ögonblick när jag fick mitt första lönekuvert och fick behålla alla pengarna själv.

Vid ett tillfälle fick hon möjlighet att träffa en psykolog.

– Spriten hade kommit in i bilden. Den gjorde mig aggressiv och hos psykologen jag skulle få hjälp. Men när jag började berätta vad jag varit med om så somnade han. Mitt förtroende för sjukvården fick sig verkligen en knäck. På vägen därifrån var jag på väg att slänga mig framför en bil, men i sista sekunden drog någon mig därifrån. Än idag vet jag inte vem.

En januarinatt i Stockholm kan vara riktigt råkall. Elise Lindquist vet att bylta på sig. Foto: Sara Mac Key.

Elise var nedbruten, fylld av hat och skam. Hon åt narkotikaklassade läkemedel som hon blandade med alkohol. Det var riktigt illa ställt med Elise när hennes syster våren 1994 lyckades få iväg henne till kurorten Mösseberg, som då ägdes av Pingströrelsen.

– Jag hatade människor. Så fort någon kom för nära så skrämde jag bort dem. Jag kallades igelkotten, ingen ville vara i närheten av mig.

En dag hör hon musik strömma ut från en samlingslokal och blev nyfiken.

– Där inne stod människor med uppsträckta händer och sjöng om Jesus. Vad är det för snubbe, tänkte jag. Sedan tänkte jag att det måste vara ett sinnessjukhus jag hamnat på.

Men Elise stannade och mannen som spelat piano började prata med henne.

– Han och hans fru blev mina andliga föräldrar. Det var mina första riktiga föräldrar och dem fick jag när jag var 58 år gammal. Mannen hjälpte mig att få kontakt med pingstförsamlingen här i Trångsund, och jag pratar fortfarande med honom i telefon varje dag.

När jag förlät så släppte min ångest och mitt hat försvann.

Elise berättar hur hon med hans hjälp lyckats förlåta dem som gjort henne illa. På frågan om det är viktigt att förlåta svarar hon:

– Det vet jag faktiskt inte. Men när jag förlät så släppte min ångest och mitt hat försvann. Vi bad tillsammans och allt jag varit med om kom tillbaka i bilder. Efter förlåtelsen ville jag plötsligt gå runt och krama alla. Jag som alltid varit så rädd för kroppskontakt!

Det första året som nykter var inte lätt och vägen var långtifrån spikrak.

– Det hände att jag drack mig full och ringde min andlige pappa. Han klandrade mig aldrig. Egentligen ville jag inte dricka då, jag tyckte inte synd om mig själv eller så. Det var kroppen som ville ha.

Nu har hon sedan länge lagt det gamla livet bakom sig. Sina tidigare erfarenheter använder hon i sitt ideella arbete med prostituerade på Malmskillnadsgatan, och med kvinnor som släpps ur fängelse.

– Känslan när man blir utsatt – den vet jag allt om. Det gör att jag förstår tjejerna. Många av dem som släpps ut ur fängelse måste leva med skyddade identiteter. Det har jag också gjort.

Under perioder jobbar hon sju dagar i veckan med ideell verksamhet. De första gångerna på Malmskillnadsgatan var svårast.

– Jag visste ju hur tjejerna kände sig när de gick in en bil. Det var jättejobbigt att se och det kändes i bröstet.

Det är tufft, men det ger så mycket tillbaka.

Nu är Elise Lindqvist väl känd på Malmskillnadsgatan.

– De kallar mig morsan Elise. Jag försöker ge dem hopp och de säger: ”Om du lyckats förlåta och bli fri från droger och brännvin så måste jag också kunna”.

När hon jobbar där brukar hon komma i säng först vid femtiden på morgonen.

– Det är tufft, men det ger så mycket tillbaka. Jag vet ju att det finns hopp och att livet går att förändra.

Enligt hennes erfarenhet tar det mellan ett och tre år att få bort en kvinna från gatan.

– Hallickarna vill förstås inte släppa dem. Under mina tjugotvå år där har jag bara träffat en enda tjej som inte haft en hallick.

Idag handlar det ofta om utländska kvinnor.

– De svenska tjejerna finns på internet. Det är nästan bara utländska tjejer på gatan. Målet är att de ska kunna åka tillbaka till sitt hemland och sina familjer.

Elise på väg att möta upp de andra volontärernaFoto: Sara Mac Key.

Elise är numera ”kändis” och har varit både sommarpratare i P1, medverkat i Fredrik Skavlans pratshow på SVT och talat i EU-parlamentet i Bryssel.

– I Bryssel fick jag tunghäfta. Det var så kort tid man hade på sig och alla satt där i sina mörka kostymer. Jag sa till dem att jag önskar att de bjuder in mig igen när jag fyller nittio år, och att de då kan berätta att de beslutat att förbjuda sexhandel i hela EU. Och har de inte lyckats med det till dess vill jag ha en inbjudan när jag fyller hundra.

Hon önskar att sexköpslagen ändras även här i Sverige.

– När det blev förbjudet att köpa sex så blev det tomt på gatan, men när de såg hur få som åkte fast ökade trafiken igen. Jag önskar att det blir förbjudet även att sälja sex, men att de prostituerade ska dömas till ett exit-program, och inte till böter eller fängelse.

Lyssna på intervjun med Elise Lindqvist i avsnitt 26 av Accentpodden.

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer