Amanda Reinsjö valde en intressant tid för sin flytt till London. I mars 2020 dök en ledig tjänst på Svenska skolan upp. Bara några veckor efter att Amanda tackat ja till tjänsten började hela världen stänga ner på grund av coronapandemin.
– Restriktionerna här har varit tuffare än i Sverige. Men folk här verkar inte orka bry sig längre, säger Amanda Reinsjö, när vi möts framför datorskärmarna för en digital intervju.
Den propra kavajen kontrasterar mot tatueringarna och det färgade håret. Att hamna i ett nedstängt London under en pandemi var såklart aldrig hennes plan. Men å andra sidan är det sällan Amanda Reinsjö haft en tydlig plan att följa.
– Jag tror att mycket hänt i mitt liv som inte hade hänt ifall jag hade tänkt efter. Om man är en bekymrad själ så kan man inte börja tänka för mycket, då blir det inget gjort. Och hittills har det gått bra för mig.
Sedan hon var barn har hon vetat att hon skulle bli civilingenjör. Men vägen dit var inte planerad, och innan hon kom dit genomlevde hon ett nästan tio år långt blandmissbruk.
Det började med alkohol när hon var i femtonårsåldern. Hon hade länge känt sig ensam och med alkoholens hjälp kunde hon stänga av orostankarna och kom hon in i nya gemenskaper.
– Min känsla var ”gu vad gött det är att inte vara nykter”.
Ångesten var en ständig följeslagare och läkarnas främsta lösning var medicin. Under gymnasiet upptäckte hon även cannabis och amfetamin.
– Jag var som mest inne i missbruket fram till 24-årsåldern. Jag tog starka receptbelagda mediciner, amfetamin och bensodiazepiner. Jag var inte så kräsen, säger Amanda Reinsjö.
När hon till slut drog i nödbromsen så var det med sin mammas hjälp. Hon sökte plats på ett behandlingsprogram, men fick veta att kön var lång och att det skulle dröja minst ett år innan hon kunde få behandling.
– Jag tänkte att då är jag ju död. Så jag packade mina grejer och låste in mig hemma hos mamma.
Familjen var hennes ankare och hennes mamma, som jobbade inom sjukvården, kunde se hennes psykiska ohälsa som vilken annan sjukdom som helst. Det har aldrig funnits någon skam över att må psykiskt dåligt för Amanda Reinsjö.
– Jag hade aldrig tagit mig ur missbruket utan det skyddsnätet.
När hon, efter att ha tagit sig igenom abstinensen, kände sig redo att tackla världen på nytt sökte hon till Chalmers i Göteborg. Nu skulle hon till slut bli civilingenjör. Studietunga ämnen som matte och teknik var inget som avskräckte.
Inte heller det faktum att Chalmers studentliv dominerades av en oerhört stark alkoholkultur såg hon som ett problem.
– Jag såg mig själv som världens nyttigaste människa som bara drack och rökte. Men jag drack ju ofantliga mängder, och det kom man undan med eftersom det alltid var fest.
”Jag hade aldrig tagit mig ur missbruket utan familjens hjälp.”
Amanda Reinsjö
Chalmers civilingenjörsprogram innehöll också möjligheten att få en lärarexamen, och det var den som så småningom förde Amanda Reinsjö till London. Men inte utan hinder på vägen: Efter en knäoperation blev hon förskriven morfin, och upprördes snart över att läkaren inte skrev ut tillräckligt mycket. Så hon såg till att få recept från två läkare till.
– Det är ju inget konstigt när man fått det på recept. Det tog mig två månader att själv förstå vad jag höll på med. Jag trodde på riktigt att det handlade om smärtlindring. Men när du tar två tramadol på kvällen tillsammans med ett glas vin så är det inte för att du har så ont i ett knä, säger hon.
Återigen fick mamma rycka ut och ta ifrån henne tabletterna.
– Det var ju supertråkigt att sluta med tabletterna. Men när jag väl slutade med dem visade det sig att jag kanske inte hade så ont i knät som jag trott.
Amanda Reinsjö fortsatte dricka alkohol fram till våren 2018. Då var hennes mentala hälsa pressad till gränsen, och hon tog sig igenom dagarna med alkohol och bensodiazepiner.
– Jag har en lång historia av psykisk ohälsa, och har alltid träffat läkare som skrivit ut olika preparat, mot ångest, eller för sömnen, och så vidare. När jag mår bra så börjar jag alltid en ny vårdkontakt med att säga att jag inte ska ha några nya preparat. Men mår jag lite dåligt så kanske jag glömmer att säga det.
Hon säger att hon fortfarande kan sakna att dricka när hon är arg eller ledsen.
– Men aldrig när jag är på fest eller middag, eller ute med vänner. Då känner jag mig bara lättad över att inte dricka eftersom jag vet att jag inte riskerar att tappa kontrollen.
För några år sedan startade Amanda podden Outlaw Science tillsammans med vännen Karin. I podden fördjupar de sig i olika typer av pseudovetenskap och försöker reda ut vad forskningen visar inom olika mer eller mindre kontroversiella områden.
– Mest mothugg fick vi efter avsnittet om sockerberoende. Då hörde folk av sig och berättade hur svårt det är att sluta med socker, och jämförde det med heroin. Och då har jag en del att säga om heroin och den abstinensen.
Att kritiskt kunna bedöma vetenskap och skaffa sig en bild av vad som faktiskt stämmer är inte på något sätt lätt, säger hon. Arbetet med podden har inneburit många timmars läsning av vetenskapliga artiklar och forskning inom vitt skilda ämnen.
– Jag är lättpåverkad av naturen och brukar börja researchen med att tycka att ”de här teorierna verkar helt rimliga”. Tills jag läst på.
”Ångest kan ju också vara ett tecken på mental hälsa.”
Amanda Reinsjö
Hennes favoritavsnitt hittills var när de i podden pratade om hur magneter kan användas i medicinska syften.
– Då läste jag massor om hur blod binder järn. Det var artiklar som var långt över min förmåga, trots mina cirka 400 högskolepoäng. Jag fattade typ ingenting.
I vissa lägen får man helt enkelt lita på en auktoritet som kan antas ha bättre kunskap, konstaterar hon.
– Jag vet inget om corona, även de som vet allra mest vet inte tillräckligt. Men jag följer restriktionerna även om det ibland är svårt att förstå nyttan med dem. Mer än så kan vi egentligen inte göra. Nu hoppas jag bara på att folk snart ska få komma hit och hälsa på, och att jag ska kunna komma ut och faktiskt lära känna folk i London.
Amanda Reinsjö får fortfarande, trots hårdare restriktioner, gå till sitt jobb eftersom det anses vara samhällsbärande.
– Ångest kan ju också vara ett tecken på mental hälsa när man följer nyhetsutvecklingen. Det här året måste ha varit det tyngsta i varenda missbrukares liv.