Doften av nybryggt kaffe uppblandat med rökelse möter en i Qvinnoqulans lokaler i Malmö. Föreningen är en del av RFHL – Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende. Här erbjuds en drogfri mötesplats för kvinnor, gravida och mammor i alla åldrar och för dem som har substitutionsbehandlingar och andra legalföreskrivna läkemedel.
För en tia bjuds det varje torsdagskväll på fika och någon slags aktivitet. Ikväll är det ansiktsbehandling som står på schemat.
Det här är inte en stödförening där deltagarna sitter i grupp och pratar ut om sitt förflutna. I stället är det över den där påtåren, eller promenaden från bowlingrundan, som svärtan från livet med drogerna kommer upp till ytan.
Eller som nu, i skämten som studsar mellan kvinnorna, när deras ögon är dolda bakom fuktgivande gurkskivor.
– Det är just det som är befriande och som jag uppskattar med Qvinnoqulan. Du behöver inte på beställning häva ur dig din ångest eller ditt förflutna – här fattar alla ändå vad du går igenom och brottas med inombords. Det märks på andra sätt och i ögonblick som uppstår när vi sysslar och pratar om andra saker, säger Anette Ryberg.
Hon har varit nykter och drogfri i elva och ett halvt år. Från att ha varit lite av en ensamvarg sedan drogerna försvann ur hennes liv missar hon nuförtiden inte en torsdag på Qvinnoqulan.
Känslan av att omges av likasinnade skapar en skön trygghetskänsla berättar hon. Men det hon och övriga medlemmar tycker är bäst med föreningen är att endast kvinnor är välkomna. Det gör Qvinnoqulan unik i jämförelse med övriga stödgrupper för tidigare missbrukare i Malmö.
– Jag har blivit våldtagen flera gånger och misshandlad av olika män som, under mitt liv som missbrukare, var min livlina. Här behöver jag inte riskera att stöta på de män som tidigare försåg mig med droger.
Anette Ryberg tystnar, tittar sig om i lokalen och fortsätter:
– Dessa trauman är jag inte ensam om i det här gänget. Jag är inte heller den enda vars barn har tagits ifrån mig, som brottas med jobbiga händelser där jag svikit mina barn och känt mig misslyckad som mamma. Att veta att jag delar dessa upplevelser med flera av kvinnorna som går hit, det är stärkande.
Mari Nordström är initiativtagare och grundare av Qvinnoqulan i Malmö. Hon har besökt många behandlingshem och mötesplatser genom åren. Först som deltagare, och sedan, när hon blev fri från drogberoendet, som anställd. Gång på gång kom känslan över henne att någonting saknades. Hon kunde inte sätta fingret på vad det var – tills för drygt fyra år sedan.
– Alla hem och föreningar har från början startats av män – för män. Vilket i sig inte är konstigt, majoriteten av alla missbrukare är män. Men det har också inneburit att de inte har tagit hänsyn till kvinnliga missbrukares dubbla utsatthet.
På gatan är det männen som har de bästa knarkkontakterna. Kvinnorna är beroende av dem, det gäller att se till att det är dig som männen vill ha nära sig, förklarar hon. Och du går oftast med på vad som helst för att få det du behöver.
– Och därför ljuger, manipulerar och slåss du mot de andra kvinnorna, konkurrenterna. Före Qvinnoqulan hade jag aldrig haft en väninna i hela mitt liv.
En del av gatans beteende sätter även sin prägel på mötesplatserna. Mari Nordström uppmärksammade hur kvinnorna intrigerade sinsemellan. De vågade inte vara ärliga, berätta om sina upplevelser eller stå för sina åsikter då männen var i majoritet.
Därför började hon planera för en mötesplats för endast kvinnor, men också där inte personliga problem, missbruket eller olika behandlingsformer skulle vara i fokus. I stället ville hon skapa en plats som representerade systerskap, vänskap och tillit.
– Det låter inte klokt för andra människor, men vi måste lära oss hur man umgås. Vi har aldrig suttit och fikat, pratat om vardagliga saker eller visat hänsyn gentemot våra medmänniskor.
Mari Nordströms personliga iakttagelser kring kvinnliga missbrukares dubbla utsatthet har stöd inom forskningen. I Missbruksutredningens forskningsbilaga Missbruket, kunskapen, vården från 2011 berör två kapitel just detta.
– I dag vet man att kvinnor under sin livstid har lägre sannolikhet att få vård och behandling för sitt missbruk än män. Dessutom har kvinnor i större utsträckning än män erfarenhet av sexuella övergrepp, fysiskt våld, suicidförsök och medicinering för psykiska problem, säger Karin Trulsson, socionom och fil. dr i socialt arbete, och författare till ett kapitel i Missbruksutredningens forskningsbilaga.
Enligt henne har kvinnor fler barriärer än män att övervinna för att få behandling och stöd för sitt missbruk, som exempelvis rädslan för att barnen ska omhändertas. En annan barriär är rädslan för stigmatisering.
– Just stigmatisering är en anledning till att stödgrupper som Qvinnoqulan behövs och att man inom vården även jobbar med särskilda stödgrupper för kvinnor. Det är av yttersta vikt att jobba med kvinnogemenskap i grupp samt stöd i föräldrarollen och i relation till barnen.
Karin Trulsson bekräftar att kvinnor med missbruk kan ha svårt att skapa varaktiga vänskapsrelationer.
– Därför är det viktigt att tydliggöra behovet av fördjupade insatser och socialt stöd för kvinnor som är under behandling eller som kämpar för ett fortsatt drogfritt liv. På så vis går det att underlätta bearbetningen av trauman och känslor av skuld och skam.
I dag är det Maryana Nedrud som tagit över Mari Nordströms roll på Qvinnoqulan. Sedan ett drygt år tillbaka arbetar hon heltid med mötesplatsens verksamhet och utveckling.
Att ha ett jobb och vara en del av ett stort kvinnligt vänskapsnätverk är en verklighet som Maryana Nedrud aldrig vågat drömma om.
– Har du som jag knarkat större delen av ditt liv, och fått erbjuda din kropp för att ha en säng att sova i om nätterna, har du ingen aning om hur du ska börja skaffa sunda kontakter och vänner. Just därför vill jag aldrig missa en kväll med tjejerna. Det är häftigt. Vi snackar skit och det är ingen som tjafsar om knark eller pratar om olika behandlingar, säger hon.
Mötesplatsen har nu funnits i fyra år och både hon och Mari Nordström konstaterar att visionen om systerskap på Qvinnoqulan har förverkligats.
De berättar hur kvinnorna hör av sig om de inte kan komma en kväll. Om någon är borta under en längre tid försöker de få reda på om något har hänt. Mari Nordström ser det som ett bevis för att kvinnorna har börjat öppna sig och ha tillit för varandra.
– Alla behöver inte, eller vill inte, sitta i en ring och älta sitt tidigare missbruk. Vår erfarenhet är att de tuffare och svårare ämnena i stället kommer upp när man målar varandras naglar eller tar den där sista cigaretten tillsammans. Därför är jag övertygad om att systerskapet är en viktig nyckel till ett fortsatt drogfritt liv.